Vems ansvar när en tappar lusten?

Saknar ett alternativ,
Det är bådas ansvar att kommunicera det som känns fel/angeläget i en relation. 
  

Det ligger på den enskilde att se till att göra något åt sin lust. Jag skulle aldrig kunna leva i ett förhållande utan sex. Aldrig. 

Men även ett gemensamt ansvar att se till att det fungerar...det där ni vet kommunikation..

Jo, det är klart att det i första hand skall försöka lösas. Men om det inte gör det. Det står still och inget händer.

Inget alternativ då det inte är ett alt att välja att ha sex med andra.

Beror väl på varför.

Finns det en känd medicinsk anledning så får man väl bara köpa det eller göra slut.

Om lusten oförklarligt försvinner måste den som tappat den ha ansvar för att söka läkare och diskutera vad som ev. kan göras. Kanske finns det stressfaktorer som kan åtgärdas, eller behöver man sluta vara så bekväm och jobba på att få igång det hela igen efter småbarnsåren.

Och om lusten försvinner pga att ens partner plötsligt ser ut som en flodhäst och måste använda bettskena för att inte dö av sömnapné på nätterna så blir det hela en hälsofråga, för mig i alla fall. En partner som vill dö från sin familj innan 65 är kroniskt osexig, tycker jag. Och jag vet familjer där exakt det har hänt.

Enligt min uppfattning så är det sällan fel på lusten, men lusten till partnern har

dött. Visst kan partnern då ärligt säga att den inte vill ha sex med andra heller, i allmänhet. Men när en ny spännande kollega eller annat nytt spännande "objekt" dyker upp så kommer lusten mirakulöst tillbaka..

Men få vågar/orkar prata om detta.

Slutsats-det är nog mer komplicerat än ovanstående alternativ.

Människan är en sexuell varelse av naturen. Räcker väl så. Den som inte vill knulla får finna sig att leva ensam.

Inget av dina alternativ är rimligt.

Det enda som gäller är att kommunicera, och det är den som känner sig obekväm med situationen som har ansvar för att börja prata om problemen.

Hur man löser det hela varierar..

Om man pratar om det med detsamma, utan dröjsmål alls kan det lösa sig på en minut, den lustlöse hittar sin lust, för den var bara oaktiverad.

Väntar man länge kan det bli problem att starta om.

Så egentligen är det värre än nån tror: ska ett parförhållande ha en rimlig chans att bli livslångt så måste man prata om sexet långt innan det blir problem: ha för vana att prata igenom sexet och hur bra eller besvärligt eller nåt det är, typ nån gång i månaden, både i samband med nyss genomfört samlag och alldeles oväntat som en filosofisk principdiskussion vid middagsbordet.

Samt jobba på att bli av med alla hangups kring störningar och att barnen märker eller att grannen klagar på sängljuden.