hur hanterar ni era vuxna barn...och känslan när de behöver hjälp

Inga föräldrar till vuxna barn som har lust att bolla lite?

Självfallet ska du hjälpa dina barn om du vill det. Du kan ju säga att det är ett litet lån som han betalar tillbaka så fort lönen kommit.

Säg att du lånar ut 1000kr nu innan lön till mat. Då betalar han tillbaka omgående.

Det kan min mamma göra för mig, och jag kan göra det för min dotter. Alla kan ha det svårt ibland och då hjälps man åt.

Det är väl klart att man hjälper om man kan, om det behövs, även om barnen är stora? Även föräldrar behöver hjälp ibland, så att vuxna barn kan behöva det är inte konstigt.

Jag Tycker låna låter bra, dels hjälper du ju ditt barn men dels så är det ju ett ansvarstagande att betala igen pengarna.

Ja klart att det är okej att hjälpa.....I lagom mängd. Och att göra det till lån är ju bra. Då får de samtidigt känna att det är deras ansvar och att man inte mammar dem för mycket.

Men de svåraste stiuationerna för mig är när det inte är möjligt att hjälpa. När jag inte finner utvägar för dem. Det kan vara olika situationer. Kärlek, arbetsliv, vänskap, dödsfall med mera. De ganger jag star maktlös och inte kan hjälpa. Jag har så otroligt svårt att ta mig igenom dessa perioder.

Eller som nu min son. Som sitter ensam I Norge utan en krona och utan snus på en ny arbetsplats. Dit jag praktiskt inte kan skicka honom pengar, då jag inte har ett svenskt konto och jag letat andra utvägar att nå dit med en slant, men stött på hinder och inte lyckats lösa det. Så nu sitter han där och jag går sönder inuti.

Det är de tillfällena som är så svåra. Och detta har väckt tankar hos mig. Hur är det för er andra?

Ett av mina barn förlorade en vän I en tragisk död, för en tid sedan. Och mitt vuxna barn var helt förtvivlad. Jag stöttade och var lugn och den trygga, som stod med stadig famn då. Men när vi lagt på varje dag (vi pratar via Skype) så var jag helt trasig. All den sorg och förtvivlan hon kände, fyllde hela mig och jag gick igenom en jätteprocess känslomässigt här hemma. Och lagom som hon började komma ut lite på andra sidan I sorgeprocessen, så lättade det för mig med....I takt med henne. Det blir som att jag är en svamp som suger in allt det svåra de går igenom I sitt liv och detta har fått mig att fundera på om det är lika för er andra? Eller är det jag som är för öppen och känslomässig när det kommer till dem? Så klart vi reagerar om våra barn har det svårt och så...... Och självklart försöker jag att aldrig lägga mina reaktioner på dem......fast de marker det nog ibland, då de kan svara mig

Det är lugnt mamma, det ordnar sig.

Instinktivt....och då pratar jag bara om känslan....så skulle jag kunna ta hand om dem hela livet och till o med knyta deras skor om de hade behövt....ta på den en varm jacka om det är kallt       Men så fungerar ju inte livet -fniss- De hade blivit galna på mig med för den delen  Det är enbart min mammainstinkt som talar  är jag skriver så. Och jag har tänkt mycke de här dagarna på min egen pappa .  Jag har ju gått igenom massa olika saker I vuxenlivet.....och jag har aldrig funderat så mycke på hur han påverkades av det. Var det lika för honom när jag hade problem som vuxen? (ja jag har inte haft en egen mamma I livet)  Kanske är det detta som gör att jag känner mig lite vilsen nu. Kanske är det detta som gör att jag frågar mig själv om detta är normalt att känna så här. Det är ju en ny fas I mammalivet.....och jag har inte haft någon mamma som går fore och visar hur det är, att vara mamma till vuxna barn. Kanske därför jag frågar här....för att få lite synvinklar och få era upplevelser av hur det är att stå vid sidan om sina vuxna barn, när livet blir lite krokigt för dem ibland..   

          

Spinner vidare på mina tankar.

Ofta är jag den som vägleder och stöttar andra. Detta eftersom jag arbetat så manga år med mig själv inom manga område I livet.

Men man blir ju aldrig färdiglärd av livet och det här är tydligen ett kapitel, som jag behöver dyka in I lite närmare. 

Det handlar nog mycket om gränser. Om mina egna. Och att jag är gränslös inom mig, när det kommer till dem.

Att känna empati är ju något fint och något bra och en väldigt varm egenskap. Men just när det kommer till detta ämne, så passerar jag gränsen och det övergår till sympati. Och det är ju inte en lika frisk egenskap. Och det kan vara väldigt smärtsamt.

Skillnaden mellan empati och sympati är:

Empati: Då känner du förståelse och medkänsla. Du kan sätta dig in I situationen och förstå deras känslor. Du kan finnas där som stöd och med kärlek, igenom det svåra.

Sympati: Du känner vad din medmänniska känner. Du tar på dig dessa känslor och känner sorg, oro och den förtvivlan de går igenom. Min dotter kände en enorm sorg, med alla de känslor det innebär....och jag tog på mig hennes sorg och blev lika trasig inuti som hon I min ensamhet och mellan våra samtal.

Det är här jag inte hittar balansen. För jag blir précis lika orolig eller ledsen eller förtvivlad som dem, när de har det svårt. Som att jag är alldeles gränslös då det kommer tll deras inre. Det blir som en öppen kanal in I mig. Det påminner nog väldigt mycket om ett medberoende. Jag menar inte att jag ska gå emot att bli okänslig när det kommer till dem. Men förnutmässigt sätt så förstår jag att det inte hjälper varken dem eller mig, om jag går in I berg av oro, sorgeprocesses eller har sömnsvårigheter...ja allt som tillhör svåra tider I livet. Jag behöver bara hitta balansen och nya sätt att tänka, så kommer nog känslorna ikapp vad det lider.

Jag vet av erfarenhet att lite arbete med mig själv, kommer leda rätt I det här.....med tålamod och öppenhet och fundrande och lite klurande. Så bara geom att skriva den här tråden, har fått manga poletter att trilla ner redan.

Finns det fler mammor och pappor som har svårt för att hitta balansen där ute?