Hur tar man sig ut i livet?!

Hehe, jag känner igen mig själv. Ha ingen panik, du har bara mognat lite fortare och behöver hitta andra som du.

Jag fick bara hålla andan och räkna ner tills jag kunde börja på natur i gymnasiet, den klassen var så mycket mer jag, men det verkliga lyftet kom som sagt när jag lämnade den mellanstora staden och fick ett antal tusen studenter att välja på.

Bo på studentkorridor, gå ut med dina kursare, spexa, häng på nation, snacka med folk på tåget när du reser hem, det är nästan omöjligt att inte träffa vänner som student.

Vad är dina intressen då?

Jag hade nästan inga vänner innan gymnasiet och den stora mängden kom på universitetet när jag hittade fler med liknande intressen.

Sitt i skuggan i en park då. Jag gillar inte heller solen.

Dina intressen finns i verkligheten men du kanske måste resa lite för att träffa andra.

Hade det varit fantasy hade jag svarat rollspelskonvent, de brukar inte vara så dyra. Någon månadspeng har du väl?

Äsch - det får du faktiskt protestera mot och förhandla igen. Du är 15 år! Klart du behöver ha en månadspeng! Att ha hand om sitt egna barnbidrag är en mycket bra ide i den åldern. Det borde dina föräldrar förstå. Dra tillbaka dem till förhandlingsbordet en runda till!!

Dessa 4-6 vänner du har. De lär ju ha minst 4-6 vänner var de med. Leta där. Bjud in dig själv på diverse event. 

Jag har också Asperger och jag kan förstå lite hur du tänker. 

En kurator är jättebra, framförallt om hon är kunnig inom just Asperger för att du behöver verktyg för att ta dig utanför din ytterdörr. Du behöver lära dig när , var o hur man tar sig förbi allt negativt. Det negativa byggger man gärna upp som en slags skyddsmur när världen utanför blir lite obegriplig o skrämmande.   Det är svårt att bryta gamla vanor och istället så börjar man se det negativa. Man blir trygg med det man redan vet o känner till.

du gillar inte solen, du tycker inte om sanden osv på stranden - vet du - det gör faktiskt inget. Gå dit ändå. Sitt i skuggan i dina jeans och mössa nerdragen, det är helt okej.   Men du kommer i alla fall ut och aktiverar dig och får se något annat än en bildskärm.  Nånting är bättre än ingenting...  

om du vill ta vara på den tid av sommarlovet som är kvar utan att få mer ångest så måste du helt enkelt börja nånstans.  

40 vänner? Jag har inte 40 vänner på facebook ens och jag är över 35. Och där är lite mistrar och sånt. Har du 4 bra vänner vid 15 års ålder är det bra. Håll kontakten med dem! Sedan hittar du 4 på gymnasiet och 4 till på universitetet och jag lovar dig att det finns mycket få vuxna människor som aktivt håller kontakt med fler vänner än så. Spelar ingen roll hur många ytliga kompisar man hade i tonåren, det är bara de viktigaste kvar ändå.

Fråga Soc om du inte kan få en kontaktperson. Hade en själv när jag var i din ålder och inte hade så många vänner. Det var bättre än inget, och jag kom iväg på saker, t.ex. bio med min kontaktperson.

Vet du, de flesta vuxna kan nog intyga att du just nu befinner dig i den jobbigaste tiden i livet. Troligen blir det bättre när du kommer till gymnasiet o senare .... jag var som du, satte en ära i att inte hänga mig på utan avvakta tills jag blev inbjuden, vilket sällan hände .... var 20 när jag träffade min första o ende kille (som jag ännu är gift med) .... så livet blev gott så småningom, men tonåren - vilken pärs!

15-åringar med 40 vänner förekommer knappast .....