Hönsföräldrar - vad är ni rädda för?

Nu kan inte jag gå och slänga sopor medan bebis är ensam och sover för att vi bor i lgh och det är en bit att gå dit. Och anledningen till varför jag inte går utanför dörren när barnen sover är inte för att jag är rädd för att något särskilt ska hända. Vill bara inte, om de skulle råka vakna under den tid jag är borta, att de ska behöva bli rädda över att vara ensamma hemma.

Alltså, det är verkligen en bra bit till sopcontainern (ska byta sopsystem här snart, blir liiiite närmare då).
Tar dasspappret slut är det inte hela världen. Finns vatten i kran.

Jag vill inte att mina barn ska behöva lära sig att mamma eller pappa kommer så småningom. Vi kan komma på en gång ju och slänga sopor eller köpa toapapper är sånt som kan vänta. Men barnen kan inte det när de är små och plötsligt finner sig ensamma och inte har nån aning om vart föräldrarna tagit vägen. Då är även 5 min en evighet och jag föredrar att hålla mina barns stresshormoner så låga som möjligt om jag bara kan.

2-3 åringen vaknar sällan gråtandes och är fullt kapabel att ta sig ner från sängen och ut till badrummet om det är där jag råkar vara. Iaf är mina barn fullt kapabla att göra detta.

Ingen aning, de har vaknat tysta och kommit ut. Hur lång tid det tar spelar väl ingen roll, de är inte ledsna.

Blodbad dvs jag står och lappar ihop ett rejält sår är ett exempel då bebis hade fått ligga kvar i sängen och gråta om den hade vaknat just då. 

Och de blir trygga om man undviker att låta dem skrika i onödan. Om de vet att mamma eller pappa alltid kommer så blir de trygga i sig själva och kan vänta om nått oväntat händer.

2 minuter är väldigt länge för ett spädbarn att gråta/skrika ensam. Det är skillnad på en 2-åring som utvecklingsmässigt har förståelsen för att någon som inte syns, hörs, eller känns inte är borta (och dessutom för egen maskin kan ta sig till föräldern om han/hon vill) och ett spädbarn. Det är väl ändå spädbarn vi pratar om. Det handlar inte om hönseri utan om att spädbarnet är viktigare än att soporna slängs på stuns. Självklart kan det finnas situationer då man inte har något val, men sopor är ju trivialt (om man nu bor i lägenhet och har en bit till sophus).

Vem lämnar något litet barn så att han/hon tror att man som förälder lämnat honom/henne ensam!? Märklig tråd det här.

Men det var ju inte det du tog upp i ditt senaste inlägg. Jag är jättegärna "hönsig" om det är det är det du menar att man är för att man väljer att inte lämna sin 2-åring i tron att han/hon verkligen blivit lämnad av mig som förälder eller inte tycker att det är danande att spädbarn får skrika lite ensamt. Jag har inga problem med att vänta en timme med soporna (har långt till sophus) för att ta dem när bebis vaknar. Har heller inga problem att lämna dörren öppen när jag är i trädgården hos svärföräldrarna så att en 2-åring kan ropa och få svar + själv gå ut i trädgården till mig. Att ta hänsyn till barnets ålder och vad de kan greppa/förstå i en viss ålder har jag svårt att se som hönsigt. Men det är jag.

Vi är flera här som skriver samma sak så jag förstår inte riktigt vad du inte förstår. Spädbarn begriper inte att man kommer tillbaka om en stund alltså ser jag till att hålla mig på ett avstånd där jag snabbt kan svara barnet. Det kan jag inte om jag befinner mig så att varken jag eller barnet hör varandra. Det finns ingen anledning att utsätta barnet för den typen av stress i onödan. Att spädbarn gråter ensamma är inte danande/fostrande. 2 minuter är lång tid för ett spädbarn att gråta ensam. Att hänvisa till att barnet inte har någon tidsuppfattning känns rätt dumt. Självklart lämnar jag heller inte en 2-åring i en situation där han/hon tror att jag som förälder lämnat honom/henne ensam. Med en 2-åring kan man dock ha längre avstånd till eftersom han/hon om han/hon vaknar är mobil och kan ta sig till exempelvis trädgården och dessutom är så pass gammal att han/hon förstår att en person inte bokstavligen är borta/har övergivit en för att personen inte är i direkt närhet. En 2-åring förstår att man kan vara i ett annat rum etc. Barn bör vara trygga i att de kan få kontakt med sin förälder. Av den anledningen går jag inte till sophuset på andra sidan gården och lämnar mitt spädbarn. Av den anledningen lämnar jag inte min sovande 2-åring ensam i lägenheten för att gå ner i tvättstugan i källaren. Av den anledningen ser jag till att tonåringen har telefon+nummer så att han/hon kan nå mig vid behov och talar om för honom/henne om jag ska iväg.

Men det handlar inte om att vara mer eller mindre liberal eller rädd eller orädd. Man lämnar inte ett spädbarn i en situation där det upplever att det blivit övergivet. Ett spädbarn förstår inte att "mamma/pappa kommer om en stund/några minuter". Spädbarnet får inget svar = mamma/pappa borta. Man låter inte bli att lämna för att man är hönsig utan för att man tycker att det är fel och gör det inte i onödan för helt triviala ting.