Varför är det så fel att hämnas?

Folk kanske är konflikträdda gissar jag på. 

Varför är straff enda vägen till lärdom`?

Etik och moral, ja, men även vanlig hederlig intelligens och logik.

Låt oss säga att en person mördar min man. Jag hämnas genom att rätt plågsamt ta i hjäl mördaren. Då står mina barn faderlösa med sin mor i fängelse. Hur smart är det?

Redan i högstadiet insåg väl de flesta, att om man hämnades en oförrätt, så hämnades personen tillbaka, jag måste hämnas ännu värre och så var vi i en ond cirkel. Med tiden upptäckte åtminstone jag, att synden faktiskt straffade sig själv om jag bara hade tålamod. Killen som trakasserade mig, slutade som arbetslös alkis utan umgängesrätt med sitt barn. Tjejen som snackade skit om mig och snodde min kille, hon har knarkat i hjäl sig.

Ja ja, där har du i alla fall mina argument - några av dem ...

Jag anser att hämnd är barnsligt och omoget. Varför ska man sjunka till lägre nivåer, det skulle inte få mig att må bättre iaf. Hämnas jag så är jag ju en lika dålig person som den jag hämnas på. Jag litar mer på karma.

Fast ibland är det inte alltid så att karma sköter allting och att dom får sitt ''straff'' av sig självt, ibland är det bara så att den där mobbaren levde lycklig i alla sina dagar och den där våldtäktsmannen som kom undan, ja han lever ett gott liv, han.

Livet straffar inte automatiskt folk som gjort andra illa..

Zayco, för mig personligen så spelar det ingen roll egentligen. Vetskapen om att jag är en bättre person kan räcka. Men jag tror ändå att synden straffar sig själv på ett eller annat sätt. Det behöver inte vara en stor grej som död och fattigdom, det räcker med impotens.

För mig funkar det bäst att inte rusa iväg och hämnas i vrede, det blir oftast fel och känns inte alls bra efteråt.
Idealiskt är ju förstås att bara släppa det och gå vidare.
 
Dock har det hänt att jag inte kunnat släppa ilskan över något jag blivit utsatt för, trots att lång tid förflutit, och då har det hänt att jag hämnats och faktiskt mått bättre efteråt.
Har faktiskt fått mig några goda skratt över mina "barnsliga" hämndaktioner och då har hela saken vänts till ett roligt minne.

Skrattar tex fortfarande så jag skriker när jag tänker på den gången jag bestämde mig för att förstöra regionchefens liv efter att han hade fifflat med timlistorna och blåst mig på tiotusentals kronor.
Jag hade efter många om och men lyckats få mina pengar med hjälp av ledningen men kunde inte komma över sveket.
Till sist stod jag inte ut längre och gick resolut in på toa, kissade och torkade mig utan att tvätta händerna efteråt...
Sen drog jag fram som en hämndens ängel på hans kontor och rörde vid ALLT!
Fy fan, vad skönt det kändes!  

Visst förstår jag känslan av att vilja hämnas, och skönheten i att föreställa sig att den personen lider ordentligt.
Men dels så fastnar man lätt i dom negativa känslorna och minnet i vad som hänt, vilket gör det svårt att gå vidare.
Dels så fokuserar man på en annan människas dåliga mående och inte på sitt egna bra mående, vilket gör att ens egna mående blir skevt. 
Dels så upprätthåller man på det sättet en massa negativa känslor av vrede, sorg, besvikelse, etc, som gör att ens egna mående dras ner.
Och dels precis om Lövet skrev, en utförd hämnd riskerar att göra även den som hämnar ordentligt illa och drar med sig oskyldiga in i det. 
Sist men inte minst, den som hämnar håller igång en konflikt, då måste den som blir hämnad på, hämnas tillbaka, gärna lite mer, lite våldsammare, lite värre, och en fler oskyldiga (i regel barn) riskerar att drabbas.
Vi har sett vad det leder till i t ex Israel, fråga en mamma som mist sitt barn där varför det är fel att hämnas, och svaret lär vara uppenbart.       

Den bästa hämnden är att spara hämnden tills det verkligen gör ont, man ska inte bara hämnas så fort man har chansen utan man ska vänta på rätt tillfälle..

OBS: gäller givetvis inte smågrejer!