Fler som vill ha bebis 2015/2016?

Jag känner bara att jag måste skriva av mig lite. Senaste tiden har min längtan "förvärrats" något oerhört. Dygnets vakna timmar spenderas åt att längta (mer eller mindre) och jag känner att jag snart blir tokig. Vet inte vart jag ska ta vägen riktigt, vet inte hur jag ska få min längtan att kännas mer rimlig. Igår när jag gick på stan så vred det sig i magen varje gång jag såg en bebis, jag önskar så att det var jag som hade ett barn. När jag kom hem kändes det som om jag ville låsa in mig på toan och bara gråta (berodde förmodligen på PMS men ändå). Jag och min sambo har ju sagt att vi ska vänta till skolan är klar och vi har fått "fast" jobb.. men det kan ju dröja år och jag klarar inte av att vänta mer. Jag känner snart att jag skiter i om allting är ordnat eller inte, även om allting inte skulle vara perfekt när vi får barn så kommer ju allting att lösa sig sedan. Jag och min sambo kommer att ha två bra utbildningar i grunden och kommer att gå ut med bra resultat, så bara för att vi skaffar barn innan jobb är ordentligt ordnat så kan ju inte livet vara kört för den skull?! 

Jag hoppas att du får jobb även till hösten! =) Har man jobb för en tillräckligt lång period så får man ju iaf SGI så då kan man ju ha det rätt bra ändå. Jag ska ta ett seriöst snack med min sambo när det passar, vi är hemma hos våra föräldrar en sväng just nu så det passar inte riktigt att ta snacket nu. Men om han säger ja så kör vi. Men försöker att inte ha alltför höga förhoppningar om att han kommer att säga ja. Men ifall han säger ja så är jag övertygad om att vi kommer klara det bra. Jag tror att han också längtar. Nu läser jag kanske in massa saker i allt möjligt, men jag tror ändå att det finns en chans att han också vill nu. 

Jag förstår verkligen att du blir ännu mer sugen då du träffar massa gravida kvinnor och barn hela dagarna! Jag försöker nog mer eller mindre att undvika att träffa så många då det känns jobbigt. 

Det jag är rädd för är ju egentligen att folk ska tycka att man är oansvarig. Jag har alltid varit den där "duktiga" tjejen som alltid gjort som jag bör. Men nu känner jag inte alls för att göra som jag borde längre. Men sedan har vi ett väldigt bra "skyddsnät" runtomkring oss som kan hjälpa oss. Nu menar jag så klart inte att jag vill att andra ska försöja vårt barn, jag är beredd att leva snålt för att få det att fungera. 

Förhålledelen och det sunda förnuftet känner jag att både jag och min sambo har. Och jag är övertygad om att vi är "mogna" nog. Men det hela  kanske slutar med en kompromiss och då är det ju så, vill inte min sambo just nu så väntar jag ju självklart. 

Knappt ett år är ju inte lång tid egentligen! Kommer förmodligen bli så för oss också. 

Stort grattis! =))

Då var dagen här, när en av mina närmsta vänner ska ha barn. Jag blir arg på mig själv över min reaktion. Jag "spelade" självklart glad men innerst inne ville jag stänga in mig på toa och gråta. Jag är helt medveten om att vad som händer henne inte påverkar mig och gör det till ett bättre tillfälle för mig. Men jag känner mig helt förkrossad. 

Jag berättade för min sambo via sms, då jag inte var hemma och han sa inte så mycket. Sedan när jag kom hem från jobbet så vet jag att han märkte på mig att allt inte är som det ska men ändå säger han ingenting. Jag önskar att han bara kunde fråga hur det känns för mig (vet att det låter egoistiskt) men han vet ju hur jag känner.  Men inte ett ord, han förstår mig inte. I helgen frågade jag när han tror att han är redo och han säger då kanske när han är 30 - alltså om 5 år. Jag blev arg och det hela spårade ut i ett bråk (men han förstår inte vad jag blev arg över). Jag känner helt ärligt att om det är så han känner, alltså att han vill vänta 5 år så kommer inte jag att vänta på honom. Även om jag älskar honom så klarar jag inte det.

Sedan har han sagt vid ett tidigare tillfälle att det här med barn blir säkert som du vill. Men det är ju inte så jag vill ha det, jag vill att vi ska vilja. Så allting känns bara skit just nu. Tidigare har det låtit mycket "bättre". Men just nu känns mitt liv bara sämst.

Jag vet inte vad jag vill att någon ska svara på det här..

Anonym (88:an) Mitt förra svar blev uppenbarligen anonymt men det var jag som skrev :)

Stort grattis! Så otroligt roligt att äntligen vara där! :) Hur mår du? Tog ni en ordentlig diskussion om att ni skulle börja försöka eller blev det bara så?

Som du säger så känns det som om tiden går långsamt när man längtar. Men min förhoppning är att vi kan börja att försöka i början på nästa år (och mannen verkar också vara med på noterna). Men även om jag vet att det inte är så länge kvar så känns det jobbigt.

Åhh så mysigt! Blir pirrig och förväntansfull bara av att du berättar! :) Jag tror nog att jag också skulle bli chockad om det väl hände men samtidigt väldigt glad! :) Väldigt roligt att det tog sig så fort för er!

Vi har väll egentligen redan slutat med kondom men kör avbrutna samlag än så länge! Även om jag vet att chansen är rätt liten att det skulle hända något så känns det spännande att det ändå skulle kunna hända!

Vad trist att det känns så inför julen, men försök att tänka positivt! Snart har du en egen liten familj och då kommer det nog att kännas helt annorlunda.

Jag har också firat med hela släkten förut och det har alltid varit full rulle. Men förra året firade jag bara med familjen. Det visade sig bli en jättemysig jul där jag fick tid att återhämta mig och mysa utan någon stress. För mig hjälpte det att bestämma mig för att det skulle bli en bra jul iaf!

Om ni ska börja försöka nästa år så kan du ju tänka på att det här förmodligen kommer att bli sista julen du känner så här. Nästa jul kanske du har ett litet barn eller är gravid! :)

Hej alla! Vill bara skicka lite pepp till alla som också längtar! :) Tänk vad tiden går fort ändå! Iaf jag börjar känna att jag ser slutet på tunneln, nu är det bara några månader kvar tills jag och min sambo ska börja försöka! Som jag minns det så är det flera av er som också ska börja till våren!

Jag hoppas att jag och min sambo kan börja redan i februari, men det beror lite på hur det blir med jobb och så. Men absolut senast innan sommaren kommer vi iaf att börja! :) Det allra bästa är att min partner också börjat prata om det en hel del. Senast idag, när jag pratade om bröllop så sa han "vi ska väll skaffa barn först?". Ganska nyligen sa han att han också har börjat längta efter barn. Det känns så fint att vi numera kan längta tillsammans. Tidigare har det känts som om jag varit jobbig när jag velat prata om det, men nu får han också ett leende på läpparna.

Hur går det för er? Hur känner ni med längtan?