Fler som vill ha bebis 2015/2016?

Längtan: Förstår det! Spännande att se sen vad du gillar. April14: Låter kanongulligt ju! Såg inte till det setet i webbshopen - har du en bild? Lyllo dig vars sambo gått med på en babylåda! Jag funderar fortfarande på hur jag ska ta upp den saken. Lite bakgrundsfakta så att ni förstår. Jag brukar vara väldigt orolig och pessimistiskt lagd, är uppfostrad med att man inte ska "utmana ödet" genom att t.ex. se fram emot något, därför att då kommer det värsta att hända. Min mamma, som jag älskar och som varit en bra mamma på andra sätt, har vältrat över sin ångest och sina tvångstankar på mig under hela min uppväxt. Detta har jag mått dåligt av hela livet och levt i ständig rädsla för att jag "har det för bra" och att allting snart kommer att gå åt helvete. Har dock utvecklats en hel del under mina 3 år med sambon, som är fantastisk och stöttar mig i alla mina försök att tänka mer positivt. För mig skulle att köpa bebiskläder innebära att jag inte låter de negativa tankarna om att jag är infertil skrämma mig. Att de tankarna inte får vinna, att jag har en tydlig agenda och skapar min egen lycka, ser till att få det som är viktigt i mitt liv. Om jag förklarar det så, tror ni att han skulle förstå då? Han brukar ju stötta när jag tänker positivt.

Det är bra! Det gör dig väldigt stark, jag vet att det inte är så lätt alla gånger! *kram* Min mamma har inte någon så "tung" diagnos som bipolär, däremot återkommande depressioner som började så tidigt att hon fick börja gå på STARK medicin redan i lågstadiet. Mycket neurotisk personlighet och en del OCD-drag som dock blivit mycket bättre. Jag har själv också haft allt detta men lyckats "skaka av mig" det mesta som vuxen. Har funderat lite på om jag verkligen borde bli mamma, tänk om jag förstör mitt barn på samma sätt? Men jag resonerar som så att jag REDAN SOM 24-ÅRING 1) blivit mycket bättre i mina egna symptom (fortfarande neurotisk men inget sjukligt), 2) genomskådat hur min mors mående och värderingar har förstört för mig, 3) förlåtit henne - därför att hon gjorde så gott hon kunde utefter sin svåra situation, 4) fattat ett medvetet val att inte fortsätta den onda spiralen och tänkt på hur detta ska gå till, 5) haft den stora turen att träffa en glad och positiv man/blivande pappa som hjälper till att balansera såväl genpool som uppfostran. Jag brukar inte vara en sådan människa som skryter om att jag är så himla mogen. Är nog genomsnittlig för min ålder när det gäller det mesta. Men just detta ovan är jag riktigt stolt över, att jag kommit så långt med att förstå mig själv och därmed kunna ge vårt barn så bra bemötande som möjligt. Tycker mig märka att många som är dubbelt så gamla som jag "upptäcker" sådana här saker efter massor av terapi, när de tyvärr redan har sabbat för den familj de själva skapat.

Vi kan peppa varandra! Tycker inte det är så knäppt i ditt fall, det lutar ju åt att ni ska börja försöka snart och din sambo är ju ändå med och längtar. Jag känner mig knäppare jag, eftersom sambon tänkte hinna fylla 30 innan bebis kommer är det över 1,5 år innan vi ens kan börja försöka. Och jag tror att han kommer att vilja vänta MINST så länge

Storlek 68! 

Vill börja med att gratta dig ytterligare en gång! Avundsjuk så det förslår! Japp, det är helt ristat i sten. Hade ett samtal med honom igår kväll om hur mycket jag verkligen längtar, vilket han uppenbarligen inte förstått innan. Han trodde nog mest att jag var lite småsugen. Det visade sig att det var till och med värre än jag trodde, för det räcker tydligen inte med att bebisen föds efter hans 30-årsdag. Han vill inte börja försöka före den!  Så där ändrades ju tidsplanen med nästan ett helt år åt fel håll. Men vad gör man, kan ju inte tvinga honom att bli redo... Han sa att han inte alls tyckte att jag var konstig eller knäpp, men det känns så. Var absolut inte läge att ta upp frågan om huruvida det är okej att jag börjar småhandla lite... och kan ju lugnt säga att detta samtal gjorde att jag inte känner mig så jävla sugen för tillfället heller! Har inte gråtit så mycket på en och samma gång på nästan 8 år. Och då var det för att en släkting hade dött. Idag känner jag min bara stum och tom.Så himla söt och tuff med de små hornen! Jag var inne på H&M igår, före mitt och sambons jobbiga samtal, för att kolla efter "mitt" set, men hittade det inte. Såg dock i en annan tråd att de nya seten inte har kommit till alla butiker än, så det kommer väl.... Får se åt vilket håll det utvecklas nu med barnfrågan. Sambon har i alla fall sagt att jag ska få "välja vad jag vill" som belöning för en sak han tycker att jag har gjort bra. Jag sa att jag skulle tänka efter... Skulle vilja ha ett "tillstånd" att få börja småhandla som belöning. Fattar ju att jag får göra det om jag vill, men skulle kännas bättra om han okejat det.

Blir bara så frustrerad av att tänka på att jag kommer att vara "gammal" när vår bebis föds om vi ska gå enligt hans kalender: 27 som allra, allra yngst, kommer med största sannolikhet hinna fylla 28 när det tar sig och inte alldeles osannolikt 29 med! Och med minst 3 år mellan syskon som jag vill ha, för deras egen skull, blir jag ju 30+ med andra. Om det ens blir några.... fertiliteten går ju inte UPP direkt. Samma med skaderisken.

I en av mina gamla kursböcker från universitetet finns en tabell som jag blir riktigt stressad av, som visar hur mycket risken ökar för att barnet får Downs med stigande ålder.... Vid 20 (den optimala biologiska åldern) är risken 1 på 1900. Det är typ så låg risk det blir. Redan vid 25 (som jag skulle vara vid förlossningen om jag blev gravid IDAG) har risken ökat till 1 på 1200. Hoppa ytterligare 5 år in i framtiden - scenariot jag ser ut att stå inför - och risken räknas i hela promille, 1 på 900. Okej, det må vara så att jag nojar och överdriver, men det är trots allt mer än dubbelt så vanligt vid 30 som vid 20

Allt detta, PLUS att de tre kommande åren kommer att kännas som att vandra 100 mil genom öknen. Etablera sig på arbetsmarknaden? Visst, jag gillar verkligen mitt jobb! Resa? Absolut, ska bli kanon att äntligen ha råd med det! Inreda nya hemmet? Blir också trevligt! Allt sex och alla sovmorgnar med bara sambon och jag? Fantastiska, och det må hända att jag kommer att sakna dem sedan. Men ingen av de här sakerna kan ju mäta sig med bebislyckan jag längar så efter!