Fler som vill ha bebis 2015/2016?

Vad härligt det låter! 

Näääh hörni, nu behöver vi lite mera bilder i den här tråden! Sitter och kollar på söta bebissaker i olika webbshoppar, och blir ÄNNU mer "värpsjuk" - ett träffande uttryck som jag snott från sambons mormor - som om det ens vore möjligt!

KÄR i det här setet:

Hela setet går för 99 kr! Alltså jag kommer inte kunna hålla mig från att köpa detta, så sjukt gulligt Har redan börjat märka att jag har en "typ" av bebiskläder jag faller för. Det ska vara gulliga tecknade djur på och gärna svart, vitt, grått och kanske lite beige som ovan. Så inte så förvånande att jag snöat in på Rätt Starts gråa Pingugrejer också. Här är påslakansetet:

Skulle lätt kunna inreda en barnkammare med matchande grejer med ALLT ur den här kollektionen. Känns ju väldigt vintrigt förstås... men helt perfekt då om man får en höst- eller vinterbebis

Längtan: Förstår det! Spännande att se sen vad du gillar.

April14: Låter kanongulligt ju! Såg inte till det setet i webbshopen - har du en bild? Lyllo dig vars sambo gått med på en babylåda! Jag funderar fortfarande på hur jag ska ta upp den saken.

Lite bakgrundsfakta så att ni förstår. Jag brukar vara väldigt orolig och pessimistiskt lagd, är uppfostrad med att man inte ska "utmana ödet" genom att t.ex. se fram emot något, därför att då kommer det värsta att hända. Min mamma, som jag älskar och som varit en bra mamma på andra sätt, har vältrat över sin ångest och sina tvångstankar på mig under hela min uppväxt. Detta har jag mått dåligt av hela livet och levt i ständig rädsla för att jag "har det för bra" och att allting snart kommer att gå åt helvete.

Har dock utvecklats en hel del under mina 3 år med sambon, som är fantastisk och stöttar mig i alla mina försök att tänka mer positivt. För mig skulle att köpa bebiskläder innebära att jag inte låter de negativa tankarna om att jag är infertil skrämma mig. Att de tankarna inte får vinna, att jag har en tydlig agenda och skapar min egen lycka, ser till att få det som är viktigt i mitt liv. Om jag förklarar det så, tror ni att han skulle förstå då? Han brukar ju stötta när jag tänker positivt.

Det är bra! Det gör dig väldigt stark, jag vet att det inte är så lätt alla gånger! *kram*

Min mamma har inte någon så "tung" diagnos som bipolär, däremot återkommande depressioner som började så tidigt att hon fick börja gå på STARK medicin redan i lågstadiet. Mycket neurotisk personlighet och en del OCD-drag som dock blivit mycket bättre. Jag har själv också haft allt detta men lyckats "skaka av mig" det mesta som vuxen.

Har funderat lite på om jag verkligen borde bli mamma, tänk om jag förstör mitt barn på samma sätt? Men jag resonerar som så att jag REDAN SOM 24-ÅRING
1) blivit mycket bättre i mina egna symptom (fortfarande neurotisk men inget sjukligt),
2) genomskådat hur min mors mående och värderingar har förstört för mig,
3) förlåtit henne - därför att hon gjorde så gott hon kunde utefter sin svåra situation,
4) fattat ett medvetet val att inte fortsätta den onda spiralen och tänkt på hur detta ska gå till,
5) haft den stora turen att träffa en glad och positiv man/blivande pappa som hjälper till att balansera såväl genpool som uppfostran.

Jag brukar inte vara en sådan människa som skryter om att jag är så himla mogen. Är nog genomsnittlig för min ålder när det gäller det mesta. Men just detta ovan är jag riktigt stolt över, att jag kommit så långt med att förstå mig själv och därmed kunna ge vårt barn så bra bemötande som möjligt. Tycker mig märka att många som är dubbelt så gamla som jag "upptäcker" sådana här saker efter massor av terapi, när de tyvärr redan har sabbat för den familj de själva skapat.

Vi kan peppa varandra! Tycker inte det är så knäppt i ditt fall, det lutar ju åt att ni ska börja försöka snart och din sambo är ju ändå med och längtar. Jag känner mig knäppare jag, eftersom sambon tänkte hinna fylla 30 innan bebis kommer är det över 1,5 år innan vi ens kan börja försöka. Och jag tror att han kommer att vilja vänta MINST så länge

Vill börja med att gratta dig ytterligare en gång! Avundsjuk så det förslår! Japp, det är helt ristat i sten. Hade ett samtal med honom igår kväll om hur mycket jag verkligen längtar, vilket han uppenbarligen inte förstått innan. Han trodde nog mest att jag var lite småsugen. Det visade sig att det var till och med värre än jag trodde, för det räcker tydligen inte med att bebisen föds efter hans 30-årsdag. Han vill inte börja försöka före den!  Så där ändrades ju tidsplanen med nästan ett helt år åt fel håll. Men vad gör man, kan ju inte tvinga honom att bli redo... Han sa att han inte alls tyckte att jag var konstig eller knäpp, men det känns så. Var absolut inte läge att ta upp frågan om huruvida det är okej att jag börjar småhandla lite... och kan ju lugnt säga att detta samtal gjorde att jag inte känner mig så jävla sugen för tillfället heller! Har inte gråtit så mycket på en och samma gång på nästan 8 år. Och då var det för att en släkting hade dött. Idag känner jag min bara stum och tom. Så himla söt och tuff med de små hornen! Jag var inne på H&M igår, före mitt och sambons jobbiga samtal, för att kolla efter "mitt" set, men hittade det inte. Såg dock i en annan tråd att de nya seten inte har kommit till alla butiker än, så det kommer väl.... Får se åt vilket håll det utvecklas nu med barnfrågan. Sambon har i alla fall sagt att jag ska få "välja vad jag vill" som belöning för en sak han tycker att jag har gjort bra. Jag sa att jag skulle tänka efter... Skulle vilja ha ett "tillstånd" att få börja småhandla som belöning. Fattar ju att jag får göra det om jag vill, men skulle kännas bättra om han okejat det.

Blir bara så frustrerad av att tänka på att jag kommer att vara "gammal" när vår bebis föds om vi ska gå enligt hans kalender: 27 som allra, allra yngst, kommer med största sannolikhet hinna fylla 28 när det tar sig och inte alldeles osannolikt 29 med! Och med minst 3 år mellan syskon som jag vill ha, för deras egen skull, blir jag ju 30+ med andra. Om det ens blir några.... fertiliteten går ju inte UPP direkt. Samma med skaderisken.

I en av mina gamla kursböcker från universitetet finns en tabell som jag blir riktigt stressad av, som visar hur mycket risken ökar för att barnet får Downs med stigande ålder.... Vid 20 (den optimala biologiska åldern) är risken 1 på 1900. Det är typ så låg risk det blir. Redan vid 25 (som jag skulle vara vid förlossningen om jag blev gravid IDAG) har risken ökat till 1 på 1200. Hoppa ytterligare 5 år in i framtiden - scenariot jag ser ut att stå inför - och risken räknas i hela promille, 1 på 900. Okej, det må vara så att jag nojar och överdriver, men det är trots allt mer än dubbelt så vanligt vid 30 som vid 20

Allt detta, PLUS att de tre kommande åren kommer att kännas som att vandra 100 mil genom öknen. Etablera sig på arbetsmarknaden? Visst, jag gillar verkligen mitt jobb! Resa? Absolut, ska bli kanon att äntligen ha råd med det! Inreda nya hemmet? Blir också trevligt! Allt sex och alla sovmorgnar med bara sambon och jag? Fantastiska, och det må hända att jag kommer att sakna dem sedan. Men ingen av de här sakerna kan ju mäta sig med bebislyckan jag längar så efter!

Försöker verkligen att inte göra det! Och chansen att barnen är friska är ju trots allt över vägande i alla åldrar. Får försöka tänka så istället, för varje 30-åring som får ett barn med Downs är det 899 30-åringar som får ett barn utan Downs. (Jaja, finns ju andra sjukdomar med, men dem har jag ingen statistik på ).

Jag kan ju tycka, att om man är så unga som ni är, men redan så etablerade i relationen och i livet i övrigt, så är det väl bättre som man skaffar barn så snart som möjligt, så att man fortfarande är ung när de blir vuxna och flyttar hemifrån. Du kommer ju liksom bara vara runt 40 då i så fall, där har du ju antagligen en massa tid kvar av att vara stark och frisk och kunna göra precis vad du vill! Resa, festa varje helg om du skulle vilja (även om jag inte tycker det verkar som att det är något som tilltalar dig öht) - och det bästa är ju att ni antagligen kommer ha bättre ekonomi till de sakerna då

Jag tycker det verkar som att din sambo självmant tar upp barnfrågan väldigt ofta, så du behöver nog inte oroa dig över att vara tjatig. Han verkar ju gilla samtalsämnet liksom

Update från mig då: Vi gjorde inget speciellt med vänner eller så på midsommar igår, utan umgicks på tu man hand hela dagen, kvällen och natten och vi hann prata MASSOR. Vi redde ut en massa saker och pratade om mognad, förväntningar på framtiden osv. Kändes jättebra! När vi promenerade till krogen och gick förbi en bokhandel med jättevackra, dekorerade sagoböcker, sa han "Våra barn ska ha en bokhylla i sitt rum med sådana böcker i!" Känns så himla bra att han också funderar på kommande barn och deras tillvaro

När vi kom hem från krogen tog han helt spontant upp ämnet barnuppfostran och pratade entusiastiskt om det en längre stund. Hur barnen inte ska få en könssterotyp uppfostran och att man ska tillåta dem att  vara sig själva, uppmuntra deras förmågor etc. Känner bara att han är sååååå värd att vänta på, han kommer att blir DEN BÄSTA pappan!

Dessutom ska han: "Det känns tryggt att du kan så mycket om barns utveckling och sånt där som inte jag kan alls." Jag: "Haha, jag kommer allt tvinga dig att läsa en bok, det fattar du va?" Han: "Självklart, jag ska läsa 3-5 böcker!" Gulle Alltså, min sambo läser inte böcker. Det låter som att han är dum, men han är skitsmart, föredrar dock att spela svåra datorspel och kolla på invecklade TV-program om forskning och sånt. Att han tänker läsa 3-5 böcker inför barnets inkomst är ett huge committment, haha

Åh, grattis! Förstår hur du känner dig.... vet ju själv vilket lyckorus jag skulle vara i.  Hittade ni några fina barnvagnar då?Grattis! Håller tummarna för din anställning!

Update från mig: När jag träffade en av mina vänner härom dagen  - en av de jag skrev om som också längtade, men behövde övertala sin sambo först - fick jag veta att hon tydligen övertalat sin sambo. För hon berättade för mig, i största förtroende, att deras plan just nu är att hon ska äta en pillerkarta till och att de sedan ska börja försöka i augusti.

Naturligtvis är jag så glad för hennes skull - min gulliga, fina, underbara vän! - men samtidigt är jag förstås avundsjuk. Fattar naturligtvis att det handlar om ålder och inte om mognad, men på något vis så går jag och surar lite nu över att hennes sambo, som är jämngammal med henne (23) har gått med på det, medan min karl är 27 och känner sig långt ifrån "klar med livet". (Som om livet skulle ta slut av att man skaffar barn.... själv känner jag att det är då den bästa delen i livet börjar!) Våra ekonomiska förutsättningar är även dessa mycket bättre. Ja, jag är avundsjuk helt enkelt och känner att det "naturliga" vore om vi skaffade barn före dem... vilket jag vet är irrationellt. 

Jag antar att det är priset jag får betala för att ha en sambo med så väldigt mycket egen vilja. Min väns kille är en mer försynt sort, det känns som att han "går i hennes ledband" och jag hoppas verkligen att det blir bra när de slutligen får barn, att han inte bara har givit in för hennes tjat liksom. Jag är lite orolig att det är så, och det vore så hemskt om det inte blev bra för dem. Denna tjej är verkligen för otroligt gullig, vill inte att hon ska bli olycklig. Men samtidigt så tänker jag att man måste väl f-n våga chansa lite också! Tycker att hennes karl är modig som törs lita på att det ändå blir bra.

Så, tja, är helt klart en liten gnutta bitter nu. Samtidigt tycker jag att det ska bli så himla spännande också! Hon är en av mina äldsta och bästa vänner, och jag kommer för första gången att verkligen kunna följa någon annans graviditet och småbarnstid på riktigt nära håll. (Blir ju inte riktigt samma med avlägsna bekanta och sambons släktingar). Det kommer ju att bli jätteintressant och lärorikt. liksom Önskar bara att jag kunde dela alla de här känslorna med min sambo... men mitt löfte till kompisen om att inte säga något om deras planer väger tyngre. Så det är bara er här i tråden som jag kan dela med mig att detta till, tills dess att de själva går ut med det.

Haha, men gud, skrev fel. Handlar om mognad och inte om ålder, ska det naturligtvis vara *gör en facepalm*

Det där med att ärva är ju en positiv sak såklart Mycket är ju sånt man bara "måste" ha men kanske inte har så starka preferenser om,och då kan man ju bara bolla samma sak fram och tillbaka mellan sig, ifall det kommer syskon.Låter mysigt med en tvååring Det måste ju kännas skönt ändå att ha en plan för när ni ska börja försöka med nästa?

Har inte handlat nåt, men det var riktigt nära idag. Hade inte sambon varit med så hade jag nog inte kunnat hålla mig. Vi var på outlet och de hade såååå himla fina baby-bodys med Nalle Puh på för ett par tior bara. "Nä, här är det farligt att låta dig fastna!" sa sambon, i och för sig skämtsamt, men lotsade mig sedan riktigt fort bort från barnkläderna. Ibland känns det som att han verkligen inte förstår den inre smärta som längtandet innebär för mig Det skulle kännas bättre om han ändå var mera delaktig. Han tror nog att det bara skulle elda på mig, inge falska förhoppningar och göra mig ännu mer bebistokig, men jag VET ju att han vill vänta. Därför tycker jag att han kan visa mig den respekten tillbaka att titta lite på fina babysaker ibland och bara "indulge the dream" liksom.... Det är inte som att jag tjatar varje dag och varje vaken minut. Det gör jag bara här inne