Anonym (88:an)

Äldre 19 May 18:38

428 svar

Fler som vill ha bebis 2015/2016?

Jag ser att ni vart igång ett tag. Men jag sluter mig till skaran av dom som längtar.

Jag och min man gifte oss förra året. Egentligen så skulle det kunnat vart så att vi skulle börjat verkstaden detta året. Men så kom beskedet om att mitt jobb skulle läggas ner. Så jag blev arbetslös. Nu gör jag allt jag kan för att få en fast tjänst snart igen så att vi kan börja försöka. siktet ligger på nästa sommar. Så jag hoppas, hoppas på det!

Det är flera av mina barndomsvänner som får barn nu och varje gång så får jag en liten klump i magen av avundsjuka. Men jag är så glad för deras skull också. Det är delade känslor.

Anonym (88:an)

Äldre 18 Jun 19:15

#311

dagg03 skrev 2014-06-17 23:18:49 följande:

Jag känner bara att jag måste skriva av mig lite. Senaste tiden har min längtan "förvärrats" något oerhört. Dygnets vakna timmar spenderas åt att längta (mer eller mindre) och jag känner att jag snart blir tokig. Vet inte vart jag ska ta vägen riktigt, vet inte hur jag ska få min längtan att kännas mer rimlig. Igår när jag gick på stan så vred det sig i magen varje gång jag såg en bebis, jag önskar så att det var jag som hade ett barn. När jag kom hem kändes det som om jag ville låsa in mig på toan och bara gråta (berodde förmodligen på PMS men ändå). Jag och min sambo har ju sagt att vi ska vänta till skolan är klar och vi har fått "fast" jobb.. men det kan ju dröja år och jag klarar inte av att vänta mer. Jag känner snart att jag skiter i om allting är ordnat eller inte, även om allting inte skulle vara perfekt när vi får barn så kommer ju allting att lösa sig sedan. Jag och min sambo kommer att ha två bra utbildningar i grunden och kommer att gå ut med bra resultat, så bara för att vi skaffar barn innan jobb är ordentligt ordnat så kan ju inte livet vara kört för den skull?!

Som jag ser det så är det upp till var och en att bestämma när man är redo och när det är "rätt" tid. Det är klart att man inte förstör alla sina chanser för att man får barn. Skulle det vara så så hade dom som redan har barn aldrig kunnat byta jobb ex. Det är ju bara ni som kan svara på om er ekonomi klarar en till eller inte.

prata med varandra om hur det känns för er båda. kanske kommer ni fram till något annat då.

För vår del så väntar vi på att jag ska hitta ett jobb. Otroligt segt!
Det jag gör nu innebr att jag åker runt en del på ex sjukhus, BVC, MVC mm så jag träffar barn och gravid-magar hela dagarna. Så längtan efter en egen blir bara större. Dock är detta jobbet bara tillfälligt över sommaren. Men jag hoppas, hoppas, hoppas på att jag ska få något fast till hösten.

Anonym (88:an)

Äldre 8 Jul 21:17

#325

Jag kan förställa mig hur du känner dig dagg03. Nu vet jag inte hur länge ni haft ett förhållande och var i förhållandet ni befinner er.

Men för oss så var det exakt så här för några år sedan.
Vi var fortfarande ganska "nya" i relationen. Bara några år som officiellt par. Då sa min man som då var min sambo att han ville ha barn när han va 30. Jag har alltid vetat att jag vill ha barn innan jag är 30 (jag är ett år äldre än honom). Men tiden gick, jag längtade inte mindre för det. Folk runt omkring mig började få barn och jag blev nog till och från ganska butter.

Nu några år senare så är vi gifta. mitt yrkesliv är det ingen ordning på alls för tillfället och min man funderar på att byta jobb igen. Kanske måste vi flytta från vårar underbara boende. Jag hoppas just nu att allt ska hinna lösa sig innan våren. För min man överraskade mig med att själv säga att han vill börja försöka till våren. Jag hoppas på det, men samtidigt så bävar jag inför hur det är då. Kommer det gå? eller kommer jag att bli besviken igen?
Kort sagt så kan man säga att saker och ting förändrar sig hela tiden. Ta inga förhastade slutsatser. Allt kommer att lösa sig tillslut för oss alla hoppas jag. Jag tror på oss längtande och trånande.

Anonym (88:an)

Äldre 27 Aug 20:19

#335

Anonym skrev 2014-08-27 12:11:42 följande:

Här kommer världens segaste svar, men jag har haft mycket i huvudet på sistone! Jag försöker jobba med mig själv och få mig själv att känna glädje för min vän som ska ha barn. Men jag har nog mer eller mindre undvikit att träffa henne ett tag. Känner mig väldigt egoistisk som känner som jag gör men det är inte så enkelt att bara sudda ut sina känslor.

Jag och min sambo har varit tillsammans i 4 år, vi har gått igenom rätt mycket tillsammans under den här tiden. Vi båda läser samma utbildning, en VÄLDIGT tuff utbildning som har krävt väldigt mycket. Vi har kämpat och stöttat varandra genom ångest och glädje. Sedan mitt i allt blev jag ju gravid också, vilket blev oerhört tufft. Det slutade tyvärr inte med något barn utan blev abort eftersom att han inte kände sig redo (främst ekonomiska skäl). Jag kände också panik över hur allting skulle lösa sig, men jag kunde verkligen inte ta ett beslut..kändes inte som om jag kunde tänka klart. Det är efter det som alla mina tankar har handlat om barn, om att vi ska få känna den där lyckan och längtan tillsammans. Jag borde nog ha gått till kuratorn som de erbjöd, men jag är van att ta mig igenom jobbiga situationer så tänkte att det skulle gå över. En del av smärtan inom mig har nog blivit mindre, men samtidigt så känner jag att det inte är riktigt normalt att fundera så mycket över barn som jag gör. Även om vi inte försöker så går jag runt och hoppas att det ska hända igen. Det blir liksom en besvikelse varje gång mensen kommer trots att vi inte försöker.

Men när jag ser på min sambo så ser jag den framtida pappan till mina barn och den som jag vill dela mitt liv med. Ett stort problem med min sambo är dock att han inte ser sin framtid som särskilt ljus, han ser inte att han kommer att lyckas med saker utan målar upp en bild framför sig där han bara möter massa motgångar . Detta kan vara påfrestande för mig ibland då jag har en mer positiv bild av framtiden, det kan nästan få mig att tvivla att han känner som han gör. Jag menar hur ska man lyckas med saker om man inte själv tror att det kommer att bli som man vill?

Hur har du gjort för att hantera dina känslor när människor i din närhet fått barn? Har du pratat med din make om hur du känner då? Om din make vill börja försöka till våren så tycker jag helt ärligt att ni ska börja försöka. Även om inte allting är perfekt så kommer det att ordna sig. Man vet ju inte heller hur lång tid det tar.

För mig känns det som om det kommer att vara lite upp och ner med jobb de första åren, men jag vill ju inte vänta tills allting är perfekt eftersom att det kan ta så pass lång tid. Jag känner det lite som att ifall jag nu väntar 2-3 år och allting med jobb fortfarande inte har löst sig så är inte väntan någonting värt och i sådana fall kan vi börja försöka redan när vi är färdiga med utbildningen eftersom att det inte gör någon skillnad. Känner du så? Att ni redan hade kunnat börja försöka eftersom att det ändå inte har blivit som du vill? Tror du att du skulle känna en större glädje om allting med jobb var "perfekt" när ni ska ha barn jämfört med om ni skulle ha barn och allting runtomkring inte är precis som du önskar?

Hoppas att allting löser sig för dig så att ni snart kan börja försöka! :)

Exakt hur jag hanterar dom känslorna vet jag faktiskt inte riktigt. Jag pratar mycket med min man om min längtan och han är införstådd med hur jag känner. Så där har jag insett att jag har haft tur.
Annars så har jag nog tyvärr gjort samma sak som du och undviker det lite till och från. Den senaste tiden har jag dessutom haft ett jobb där jag åker runt till många BVC, MVC osv så där ser jag många barn och magar. Inte så kul alla gånger, men jag försöker att se det som att snart är det min tur.

att "alla" dessutom pikar mig/oss med kommentarer som "när kommer barnen då?", "är det inte dags för smått nu?" osv gör inte alltid saken bättre. Att le och säga att "det kommer nog" är inte kul.

Jag tror inte att det kommer ett perfekt tillfälle. Men samtidigt så vill jag ha någon form av försörjning. Jag förstår inte riktigt hur det fungerar med föräldrapenningen när man är arbetslös. Hittills så har ingen kunnat förklara för mig vilken inkomst det kommer att beräknas på.

jag håller med dig om att det inte är värt att vänta bara för väntandets skull. Därför har vi satt ett slutdatum för väntandet. Är inte allt ordnat då så får det vara så. Jag blir ju inte yngre heller. även om jag ännu inte är last gammal :P

Jag håller tummar och tår för att även ni ska få börja verkstaden. :)

Anonym (88:an)

Äldre 28 Aug 11:33

#337

Anonym skrev 2014-08-28 09:49:45 följande:

Vad skönt att du kan prata med din man om det hela! =) Med tanke på att han också börjar vilja försöka snart så verkar han ju också ha börjat längta. Tänk vilken dröm att få längta tillsammans. Jag förstår att det är lite jobbigt att se massa barn och gravida på jobbet. Men nu är det ju inte länge kvar för dig, så snart är det folk som är avundsjuka på dig istället ;)

Jag har försökt att prata med mina sambo om hur jag känner många gånger och han förstår nog mer eller mindre iaf. Ett tag försökte jag dock tjata till mig ett barn, men det funkade inte särskilt bra (vilket är fullt förståeligt). Men nu pratar jag ofta runtomkring ämnet vilket fungerar mycket bättre (jag är dock lite rädd att jag övertolkar det min sambo säger ibland). Jag är rätt intresserad av namn och tycker om att fundera över namn. Jag har ett pojknamn som jag har fattat tycke för och nämnt förut till min sambo och igår när jag nämnde det så sa min sambo "Jag tycker om det namnet och tror att det skulle passa bra". Sedan kollade vi lite på hus och så igår kväll men det vi drömmer om kommer vi tidigast ha råd med ca 3 år efter utbildningen (om vi båda har jobb och håller en snäv budget). Men då sa jag att det kan nog ta längre tid för jag vill gärna ha barn innan och då sa han ja en baby bryr sig ju inte så mycket om var den bor, så vi kan nog nöja oss med en lite större lägenhet till att börja med.

Jag önskar verkligen att jag fick en månad när vi ska börja försöka, jag tror faktiskt att det skulle kännas mycket enklare då. Men jag ska gå in i min lilla bubbla och fokusera på att skriva klart examensarbetet så fort som möjlig och sedan ska jag fixa jobb fort som bara den för när det är löst så tror jag nog att det närmar sig. Kanske kan vi börja försöka "redan" till våren..hoppas kan man ju iaf :)

Måste vara jobbigt att få pikar om att det är "dax". Även om folk säger det i välmening kan det bli så himla tokigt, både för den som längtar och för den som redan försöker. Vi har dock aldrig fått någon sådan kommentar, inte så konstigt då alla förväntar sig att vi ska ägna några år åt karriär när vi är färdiga.

Angående föräldrapenning när man är arbetslös så beror det lite på. Generellt gäller att du ska ha jobbat i 8 månader för att du ska få en föräldrapenning som baseras på din inkomst från första dagen som du tar ut föräldrapenning. Om du arbetat i 6 månader så kommer du att få den lägsta föräldrapenningen de första 180 dagarna och sedan föräldrapenning baserad på din inkomst. Om man blir arbetslös kan man ändå ha rätt till en föräldrapenning baserad på sin tidigare inkomst om man skyddat den, dvs. anmält sig på arbetsförmedlingen inom tre månader och aktivt sökt arbete. Så om du arbetade i 8 månader innan du blev arbetslös och sedan anmälde dig till arbetsförmedlingen så har du rätt till en föräldrapenning som baseras på den lönen som du hade.

Om du exempelvis börjar på ett arbete och får en tillsvidareanställning men bara hinner arbeta 4 månader innan barnet föds så har du ändå möjlighet att få en föräldrapenning baserad på din inkomst efter 180 dagar. Alltså om avsikten är att man ska arbeta i minst 6 månader så har man rätt att få föräldrapenning baserad på den inkomsten även om man inte hinner arbeta i 6 månader. Men då blir det det alltså den lägsta föräldrapenningen under de första 180 dagarna.

Jag vet inte om jag lyckades förklara tydligt men det finns alltså tre olika alternativ:

1. Arbetat i 8 månader - föräldrapenning baserad på din inkomst från första dagen
2. Arbetat i 6 månader - föräldrapenning baserad på din inkomst efter 180 dagar
3. Inte arbetat i 6 månader men avsikt att arbeta i 6 månader - föräldrapenning baserad på din inkomst efter 180 dagar (Hur bedömningen av avsikten närmare görs kan jag inte riktigt svara på men jag antar att det handlar om att man ska ha en tjänst som har en anställningstid som löper i minst 6 månader).

Så det bästa är ju helt klart om man hinner arbeta i 8 månader innan barnet föds för i annat fall får man ändå den lägsta föräldrapenningen under de första 180 dagarna. Men om man har en partner som arbetar behöver det ju inte vara en katastrof att få så pass låg föräldrapenning de första månaderna. Men jag tänker lite som du också att man vill ha en vettig inkomst innan man skaffar barn, för det är klart att det underlättar.

Lägenhet är inte helt fel den första tiden. När dom är riktigt små så spelar det inte så stor roll. Men vi drömmer också om hus med trädgård som barn och hund kan leka i. :)

I början så pratade vi ganska mycket runt omkring familj osv. Efter hand så blev det mer och mer konkret.
Namn tycker jag är kul. Jag tycker om äldre "svenska" namn. Kan komma på hur många flicknamn som helst, men pojknamn är svårare. :p

Är det slutspurten på studierna nu? Hur ser arbetsmarknaden ut sedan när ni är klara?

För mig så ser situationen med jobb ut så här. Jag har jobbat på samma företag i fem år. Men i våras så blev jag uppsagd eftersom företaget gick i konkurs. Jag anmälde mig till ams första dagen och efter 15 dagar fick jag ett vikariat (med mycket lägre lön än min gamla lön, men lite mer än a-kassan) som jag jobbat på fram tills nu.
Så frågan är egentligen om det kommer att baseras på den lönen jag får på vikariatet eller på min gamla?

Anonym (88:an)

Äldre 23 Oct 20:12

#348

Hej alla!
Snart är det jul igen och jag får bara en större längtan än någonsin att bilda en egen familj.
Min familj och släkt bor långt ifrån oss och vi firar jul där vart annat år. I år är det min familjs tur. Men vad händer då.. inget är som det "ska" vara. Hela min släkt i princip har splittrats. Det finns inget som håller ihop den längre. :( Min gammelfarmor dog för två år sedan, efter det så började vi glida isär. "Alla" firar jul på olika håll i år.

På pappas sida så är både farmor och farfar döda och det innebär att inte heller där firas det med alla samlade utan det är bara en liten del som träffas.

Det låter gnälligt, jag vet det. Men jag är van vid att fira jul med min släkt. Alla är samlade, vi äter tillsammans och umgås. Vi träffades alla några få gånger om året. Nu blir det inte alls.

Det känns som att julen har förlorat sin själ (iaf för min del).
Nu längtar jag bara ännu mer efter små som kan ge julen tillbaka det den en gång var. Även om det blir på nytt sätt så vill jag ha tillbaka att man träffas och har mysigt tillsammans.

Vet inte hur jag ska förklara eller vad jag vill med det här inlägget eg. Men det är ganska skönt att bara få dela med sig av sina känslor.

Anonym (88:an)

Äldre 24 Oct 17:21

#351

Jag hoppas och hoppas på att det är något på G nästa jul. ;) Vi får se då.

Vi firade jul här hemma hos oss för två år sedan med bara min familj. Det var jätte mysigt och vi hade trevligt i hela tre dagar. I år verkar det som att mina föräldrar inte är så pigga på att åka dom där milen.
Så då får vi åka dit ist. Problemet är bara att det blir så omständigt. Vi kan inte bo hemma hos mina föräldrar utan måste boka hotell. Min mosters hund (som vi i bästa fall ska fira jul hos) vaktar sin matte och gör utfall mot våran hund. Så vi måste lösa det på något sätt. humm....
Hemma hos mina föräldrar kan man inte vara. Av flera anledningar.

Men jag hoppas att vi iaf kan fira jul med min familj och min moster med familj. Och att det blir någon form av fika med pappas bröder med familj. Iaf någon av bröderna. Vi får se. Det känns lite bättre idag åtminstone. Jag har fått smälta besvikelsen att min morfar prioriterar andra saker framför mig. Sist jag såg honom var i början på juni.... det är nog det som gör mest ont tror jag.

Tack för peppen! Guld värt i grå dagar :)

Anonym (88:an)

Äldre 9 Nov 17:28

#356

Hur länge ska ni stanna i USA?

Att få barn tätt behöver inte vara en nackdel. Det beror på vem man frågar. Jag tror att man anpassar sig efter situationen. Så tråkigt svar men.. Det är upp till er. ;)

Vi har fått inse att det inte kommer bli någon verkstad för oss nästa år. Jag har fått ett vikariat som tar slut i mars -16. Skulle jag vara gravid/mammaledig innan det är klart att jag får stanna så kommer jag aldrig att få vara kvar där. Nackdelen med att vara kvinna på arbetsmarknaden. Har två månaders uppsägningstid. Så i bästa fall så vet jag i jan om jag får vara kvar eller inte. Men det spelar ingen roll. Får jag inte vara kvar så kör vi iaf. Får jag vara kvar så blir det då också. ;) Men jag vill ju vara kvar så jag hoppas att jag får det. Allt blir så mycket lättare då...

Anonym (88:an)

Äldre 21 Nov 17:52

#364

Jippi!! Igår blev jag erbjuden en fast tjänst av min chef :D

Vill bara hinna att skriva på alla papper innan jag ropar hej allt för högt.

Går allt som vi planerat så får vi en valp till våren. Det kanske dämpar längtan lite så kan jag satsa på att jobba några månader till innan det är dags att börja bakandet till nästa årsskift.

Anonym (88:an)

Äldre 22 Nov 13:20

#368

Tack! Ja det var den viktigaste punkten på listan.

Vi har sedan tidigare tingat en valp som ska levereras till våren. jag trot inte att jag riktigt skulle klara av att både ha valp och bebis. väntar vi till nästa höst iaf så hinner valpen bli rumsren och grunden är klar.
Dessutom hinner jag jobba några månader till innan det är dags att gå hem. Har ett fysiskt krävande jobb. Så det troligaste är att jag kommer behöva gå hem tidigare. Vi hinner dessutom att spara mer och förhoppningsvis byta boende. Till något som inte är brf. Är så trött på att bo i brf, men det är en annan historia ;)

Men saker kan ju hinna att ändra sig både en och två gånger. :p Mina p piller tar slut i Juni så jag planerar att sluta med dom då för att komma i balans igen. Så får vi skydda oss på annat sätt om vi inte kommit fram till något annat då.

Anonym (88:an)

Äldre 1 Jan 18:31

#389

dagg03 skrev 2015-01-01 17:19:16 följande:

Gott nytt år till er! Känns fantastiskt att 2015 äntligen är här!

Igår sa jag till min sambo att det känns så roligt med ett nytt år. Då svarade han "Ja det tycker jag med, året när vi ska skaffa bebis och allt". Jag känner mig så förväntansfull och glad just nu! :) Även om jag redan vet att han är med på noterna, så känns det väldigt kul när han själv säger sådana saker utan att vi pratar om ämnet.

Men fortfarande är det någon månad kvar innan det är dags. Ibland känns det som att jag vill skrika ut det till familj och vänner, men samtidigt vill jag att det ska vara våran hemlighet :)

Håller tummarna för att alla vi som längtar och ska börja försöka får det efterlängtade plusset under det här året!

Gott Nytt År och god fortsättning!

Vi ska ju få en valp till sommaren. Så det ser jag fram emot. Sedan till hösten så blir det bebis-bakande :)
Håller just nu på att planera hur vi ska göra med den ekonomiska biten. Tanken är att vi ska flytta detta året med, för att komma närmare svärföräldrarna. Allt är en förberedelse för tillökningen i familjen. Men det är ingen mer än vi som vet om att vi håller på att förbereda oss för fullt just nu.

Mina föräldrar blev "besvikna" när vi berättade att vi skulle skaffa en hund till. Min syster sa rakt ut att "är det inte bättre att ni skaffar barn istället? Du blir ju inte yngre..." Det sved. Men det är bara att göra som pingvinerna i madagaskar. "Le och vinka, le och vinka killar"

Jag håller tummar och tår för er som börjar innan oss :) och alla andra med så klart.

Anonym (88:an)

Äldre 3 Jan 22:14

#394

dagg03 skrev 2015-01-02 22:45:26 följande:

Så fantastiskt med en hundvalp! :) Jag älskar verkligen djur och hade skaffat en hund för länge sedan om inte min sambo vore allergisk. Ni gör rätt i att skaffa valpen en tid innan, för det är ju rätt tufft med en hundvalp första tiden! Tror dessutom att det är bra att hunden får tid att bli trygg innan en bebis kommer in i bilden.

Det viktiga är ju inte att alla andra vet varför ni gör som ni gör, utan att ni vet det! Det är ju dags snart för er med och jag tror att ni kommer att vara glada över allting ni ordnat innan ni sätter ett barn till världen! Det är ju inte dina föräldrars eller syskons liv utan ert! :) Tycker inte du ska ta åt dig alls, snart väntar ni barn! Du skulle ju få tyst på dem om

du berättade om era planer, men jag förstår verkligen om ni inte vill göra det.

Jag längtar verkligen efter att berätta när jag är gravid (vet att man inte kan ta något för givet, men jag försöker utgå från att allting kommer att gå bra)! Jag vet egentligen inte exakt när vi ska sätta igång, min sambo har vid ett tillfälle sagt mars. Men jag kan inte riktigt tro på det. Måste prata om det ordentligt, för jag inser ju att allting inte kommer att vara perfekt om vi sätter igång i mars. För min del gör det inget, men jag vet inte hur han känner kring det. Jag är lite rädd för att ta upp ämnet ordentligt nu eftersom att jag är rädd för att bli besviken. Men jag planerar att prata om det i helgen iaf! Det blir ju inte bättre av att dra ut på det. Jag vet att min sambo också längtar, men det betyder ju inte att han står fast vid vad han sagt.

Pratar du och din partner mycket om barnplanerna? :)

Ja hundar är underbara. har haft hund i hela mitt liv. Som tur var så träffade jag en man som också tycker om hundar ;) Bara han fick välja ras så gick det bra :p

Ibland kan tankarna ta små lopar och man drömmer sig bort :) Att man ska berätta. Jag kan tänka mig att det är som när jag berättade att vi skulle gifta oss. Fast ännu mer...

Vi pratar en hel del om våra planer. Mer och mer dessutom. Han ser på mig när jag blir en bebistrånande fruntimmer :P Just nu ser jag magar och barnvagnar i varenda hörn känns det som ibland. Men som tur är så känns det inte längre lika jobbigt som det gjorde för ett tag sedan.

Perfekt blir det nog aldrig. Hur mycket man än förbereder. Dessutom kan (och kommer) livet att förändras under tiden. Man kan aldrig veta exakt hur allt kommer att bli. Men så länge man gör så gott man kan så kommer allt att lösa sig. Min gammelfarmor (en mycket klok kvinna om jag får säga det själv) sa alltid att "allt går, bara man vill". Jag tror att hon har helt rätt i det.

(om man får vara lite nyfiken :P ) Vad är det för jobb du söker?

Anonym (88:an)

Äldre 21 Mar 15:54

#420

Hej!

Kul att ni är tillbaka igen :)

Det där med jobb är ett gissel... jag har tack och lov fått fast jobb sedan i dec. Så den biten är fixad. Vilket i sig är ett mindre mirakel. Inom min bransch finns inte så många jobb och dom som finns är oftast visstid. Så jag var beredd att byta bransch. Fast till vad vet jag inte. ;) Så det var tur för mig att jag fick den här tjänsten. Nu tänker jag stanna här ett tag och fokusera på familj ist.

Just nu håller vi på att städa, städa och städa eftersom tanken är att vi ska sälja nu under våren. Vi vill komma närmare jobb och svärföräldrarna. Så vi letar även lägenhet för fullt och springer på visningar lite titt som tätt. ;)

En annan sak som händer nu är att vi ska få en valp :) Nu ÄNTLIGEN löper tiken så hon ska paras nu i veckan. Så då får vi hem valpen i Aug.

Tanken var att vi ska börja bakandet till årsskiftet. För då ska vi ha hunnit att flytta och grunden med den nya hunden är lagd. Jag har tänkt att sluta med p piller i oktober. Så kroppen får en chans att komma på banan igen. Jag hoppas att det ska gå utan större problem. Men det vet man ju aldrig.

Hur förbereder ni era kroppar eller har tänkt att förbereda er på att bli gravida? En del tar ju massa tillskott och liknande. Jag har inte så bra koll på vad man bör och inte bör tyvärr. :/

16-bebis: Kan inte din man jobba med något som är inom samma ämne fast inte inom forskning? Skulle han kunna använda dom kunskaper han skaffat sig inom forskningen i ett annat yrke?
Jag hoppas verkligen att det löser sig med jobb och liknande för er alla.

Anonym (88:an)

Äldre 21 Mar 17:21

#423

Anonym (16-bebis) skrev 2015-03-21 16:59:33 följande:

88:an: mycket positivt som händer i ert liv nu, kul! Skönt att du fått fast jobb, har din sambo det också? Låter härligt med en valp, hade gärna haft men min man är allergisk.

Jodå, han söker inte bara inom forskning utan alla typer av relevanta jobb på olika nivåer (dvs även på "vanliga" företag) men det är tyvärr inte lättare för det. Det är en rävsax för ganska ofta anses han säkert överkvalificerad eller har för lite specifik erfarenhet för tjänsten. Han är ingenjör i botten men det verkar svårt att få vanliga ingenjörsjobb / vanliga jobb överhuvudtaget.

Jag förstod inte alls att det kunde bli såhär nu. Han tog examen efter finanskrisen och lyckades inte få ett vanligt jobb så han började doktorera, och nu är han doktor men har inte lättare att få jobb nu heller. Han tycker självklart att detta är skitjobbigt och det är sådan ångest för mig också eftersom det ju påverkar huruvida vi kan bo kvar här eller måste flytta. Om han inte lyckas få ett vanligt jobb kommer vårt liv vara lite av en karusell eftersom det kan ta många år innan man får en fast tjänst. Ja, jag är bitter...

jo just nu är det mycket positiva saker som händer. Men vägen dit var lång. Jag kämpade med att få fast jobb i fem år (på den här orten och ytterligare några år på en annan ort). När jag väl fått det så meddelar företaget att dom ska gå i konken. Så då var det tillbaka på ruta ett. visstid igen under nästan ett år innan jag lyckades få en fast tjänst. Så vägen är lång och slingrig ibland. Men allt går bara man vill. I alla fall vill jag tro det.

Min man har fast jobb. Tyvärr (måste jag säga) så har han ärvt sin fars inställning till att jobba. Han tror att man ska kunna tjäna stora pengar och inte behöva anstränga sig nämnvärt. Gärna "jobba hemma" och ha massa semester och förmåner. Så han är aldrig riktigt nöjd. Det är något som stör mig så jag kan bli tokig ibland. Jag bara hoppas att han inte ska föra över den inställningen till våra barn. För jag ser att han inte mår helt bra när han går runt och är missnöjd med att chefen kallar till möte kl 8 på morgonen mm. Konstant bitter 5 dagar i veckan är aldrig en höjdare. Men men...

Skulle tro att det är som du skriver. Att AG tycker att han är överkvalificerad för de flesta "vanliga" jobb. Jag hoppas att han hittar något så ni slipper känna att allt är osäkert. Det är aldrig roligt.

Fler som vill ha bebis 2015/2016?

INNEHÅLL