Fler som vill ha bebis 2015/2016?

Hejsan!

Får jag vara med här? Jag är 21år gammal och jag har redan en son på 1år(han fyllde 1år i fredags) men jag är sugen på en 2:a.  
Sonens pappa(20år) och jag försöker hitta en gemensam bostad, just nu bor vi isär - han hos sin pappa och jag hos min mamma. 
Jag är färdig med mina studier i september nästa år, och vill gärna hinna jobba 1år(började jobba nu i slutet på oktober - deltid) innan vi ska skaffa nästa knodd, så tidigast blir för oss 2015. Sonens pappa får fast anställning nu i april-14. 
Sonens pappa är med på att det blir en bebis till, vi är dock lite oense om NÄR den bebisen ska komma. Han vill vänta 7(!!!) år, och jag vill vänta runt 2-3år...
Jag skulle bli glad om vi gifte oss innan nästa bebis kommer, och det vet han ju. Dock så väntar han med frieriet 
Men första prio för oss är nu en egen lägenhet. Vilket inte är det lättaste i Stockholm 
Men vi har visning på en lägenhet nu den 20 november faktiskt 

 

Jag åt det innan jag blev gravid. Vissa får inte äta dem pga den ökade risken för blodpropp, då får man äta p-piller med bara 1 hormon(cerazette) eller minipiller, eller använda ngt annat preventivmedel som inte innehåller östrogen.

roligt, jag har 1åring här hemma :D

jag tror ingen är riktigt "redo" för att varken bli gravid, eller bli mamma eller pappa. Det är något man blir på vägen, så att säga. 
sonen, som nu är 1år, var ju oplanerad, så då var ju varken jag eller pojkvännen redo eller förberedda och vi kände nog båda paniken. Men för mig var det nog enklare förstå att jag skulle bli mamma, för det var ju inne i mig som han växte.
Tur att man är gravid i 9 månader! Dom månaderna behövs verkligen för att förbereda sig, både praktiskt och mentalt för att bli föräldrar.
Sonen är som sagt 1år idag, och jag kan fortfarande från gång till gång känna "men gud vad har jag gett mig in?!" men så får man en puss och ett leende och man känner. "ääh, jag klarar allt! Jag har ju min underbara son" :P

igår pratade jag med pojkvännen och sa "jag vill ha syskon till sonen, om typ 3år" 
hans första reaktion var "GLÖM DE!" sen diskuterade vi lite till, och han sa "vi får se vart vi befinner oss om tre år" 
så det var ju inte ett totalt NEJ. :D lite framgång i alla fall :D

min pojkvän(föredetta sambo, vi är särbos nu och han är pappa till vår son på 1år) säger ju att han vill vänta alltifrån 7-10år innan nästa barn ska komma. Först var han heeelt emot att skaffa syskon(sonen var oplanerad), men han har nu ändrat åsikt och tycker det vore kul med syskon till sonen... men inte nu.

Jag kan inte ge så många råd eller tips eftersom pojkvännen ändrar sig lite fram och tillbaka, minimum 7år, nej minimum 10år, vi får se om de blir ngt om 3år....osv...så han velar ju lite fram och tillbaka :P 

men jag befinner mig ju i en liknande situation. Tjata hjälper absolut inte. men jag sa rakt ut att jag INTE kan leva med honom om jag inte kan få ett syskon till sonen INOM tio år. För jag vill ha fler barn. 

Nu försöker jag förhandla ner tiden lite granna bara ;)

Säg rakt ut till din pojkvän att du verkligen inte kan vänta 10år(om det verkligen är så du känner), fråga om ni kan mötas halvvägs, att ni börjar försöka om 5år? att ni börjar försöka betyder ju itne att du kmr bli gravid på en gång, vissa blir gravida på en gång, andra tar det flera månader innan de blir gravida. så 5år vore väl en bra ide, då kommer ju troligtvis inte bebisen fören absolut tidigast om 6år... de kanske han kan gå med på? och det kanske DU kan gå med på? man får ge och ta, kompromissa fram och tillbaka tills man hittar ngt som båda är nöjda och glada med liksom.
kram och lycka till

men gud vad kul!! :D GRATTIS!!!! :D

åh vad kul. jag börjar sista terminen på min uska-utbildning nu den 6:e januari :D och jobbar deltid som avlösare till en autistisk pojke. 
Det finns ju massor med vårdjobb(i alla fall i sthlm där vi bor) så jobb borde ju inte vara några större problem att få, speciellt nu när du är färdigutbildad också? :)

Igårkväll skojade jag till det lite med pojkvännen när vi pratade i telefon på kvällen och sa "men när ska vi förlova oss då? i år har vi ju vår 4års dag! höhöhö" 
"Inom 2år. inom två år är vi gifta" säger han då, helt dödsseriöst. och jag bara tappade hakan och frågade typ fem gånger om han förstod vad han sa och om han inte var full ändå 
men nej, han förstod. "inom 2 år ska vi ha ett bröllop och gifta oss" fick jag som svar!! 
Så jag svävar lite på rosa moln just nu. Det borde ju betyda att det blir ett frieri i år... eller hur?
Jag vet att han är en sådan kille som vill att man är förlovad MAX ett år, och sedan gifter sig. Så om vi nu(enligt honom) ska ha bröllop inom 2år... så borde de ju bli en förlovning i år? Eller hur? Vad säger ni? 

idag var det dessutom första dagen på inskolningen på förskolan för vår son. Det gick huuur bra som helst!! 

och ikväll ska vi iväg och prata med en privat hyresvärd om lägenhet!  
och i måndags påbörjade jag sista terminen av min utbildning! om 6 månader är jag utbildad undersköterska!!! 
Livet rullar på! 

imorgon börjar allvaret!  Inskolningen har gått så felfritt så imorgon är han på dagis från 9-14.30
Känns nog jobbigare för mig, än för sonen. Han brydde sig inte alls om varken mig eller pappan idag. Gick in i ett annat rum och hade sångsamling och lekte med de andra barnen några timmar och reagerade inte ens på att vi inte var i samma rum  haha! 

Men när man pratar om barn och gravidteter, så är det första man tänker på är ett litet spädbarn, eller en bebis som jollrar. inte tänker man på en 1åring som klättrar i soffor, river ut allt i skåp och lådor och som kan säga några ord och som går på dagis 

Kanske för att den "biten" känns så overklig och så "långt borta" liksom? 
Man tänker ju bara på bebis, och amma, nappflaskor, och gravidmage och bebisvagn och så vidare, inte på allt som kommer senare :P

 

jag har två syskon, båda äldre än mig. syrra som är 14 år äldre och sedan brorsan som är 14 månader äldre. och jag vill att mitt barn, min son ska kunna få känna samhörigheten man känner när man har syskon, därför vill jag att han ska få syskon. när vår pappa dog, så kunde vi tre relatera till varandra och stötta varandra på ett annat sätt än en bästa vän kan göra. min pojkvän är ensambarn och säger att han inte lidit av det. men när hans mamma dog, så vart han kvar ensam liksom, inga syskon att stödja sig på eller kunna diskutera med mitt i natten när man kom att tänka på ngt speciellt. han hade sina vänner och mig, men det är liksom inte samma sak - tycker jag i alla fall. 

tänk om ngt skulle hända mig och pojkvännen i framtiden, då skulle jag vilja att min son har ett syskon som han kan ta stöd av och så vidare.

Jag har ju både storebror och storasyster, det bästa av två världar. Brorsan är den som lär mig självförsvar och som "hotade" killarna när jag var yngre, han är alltid min back-up. Jag vet att om jag någon gång skulle råka ut i en knipa skulle han finnas där för mig, på alla sätt han kan.. Syrran är den som jag hade tjejkvällar med, där hon berättade om puberteten, mens och mensskydd, sex och pojkvänner och smittsamma sexsjukdomar osv, typiska tjejsaker.
Jag och brorsan har en tät relation, vi lekte alltid tillsammans som små och kan nu i vuxen ålder snacka om allt tillsammans, med det kan jag ju även med syrran liksom.

Att vara ensambarn är inte dåligt. Men jag personligen tycker att man "missar" något som ensambarn, en typ av samhörighet som man inte riktigt kan få med en kusin eller moster/morbror eller liknande liksom.

åh vad kul, det är ju ändå snart!  Du har ju i alla fall ngt att kunna räkna ned till. 
Jag och pojkvännen är fortfarande oense om när nästa bebis ska komma, så jag har inte ens ngt att räkna ned till. Han vill att vi börjar dagen efter sonens 7 årsdag(sonen är nu 1år o 2 månader), vilket jag tycker är FÖR lång tid. Jag vill börja i slutet på detta år, eller mitten på 2015.

Men samtidigt så känner jag ingen direkt stress, vår lilla grabb går ju på dagis nu och då har jag 6h för mig själv och jag har typ glömt bort hur skönt det är med egentid, alltså typ gå och bajsa i fred eller ta ett långt bad, eller bara lägga sig i sängen och läsa en bok i en timme eller två utan att fokusera på någon annan än mig själv.

Ja, för min smak är det för långt till sonens 7årsdag innan vi börjar försöka med nästa... men den som väntar på ngt gott... :P

Jag bor föresten i Stockholm jag med, söderort 

om det ändå bara handlar om ett halvår, så kanske ni kan köra med kondom. Så slipper ni ev. vänta flera månader i höst/vinter på att kroppen kommer igång igen efter att haft hormoner...?