Är rädd för att mitt barn är utanför, hur vet man?

Min syster hade lite samma problem med sin lilla tjej när hon gick i 2:an. Hennes bästis flyttade utomlands och efter det blev utanför. Hon var som din dotter och sa att allt var bra, men var oftast ensam på skolgården.

De hjälpte inte  att prata med skolan. Dom konstaterade det som min syster redan visste, att jo hon var ju ofta ensam på rasterna. Personalen på skolan gjorde inget för att få med henne i gemenskapen. Egentligen blir jag riktigt irriterad på dom som jobbar i skolvärlden, när dom ser en sån här sak, men inte agerar. När dom är så små är det inte särskilt svårt att få med alla barn i lekar om man vill. Tyvärr vill dom flesta vuxna inom skolan hellre sitta på sina arslen och fika än att engagera sej i barnen också på rasterna. 

Min syster löste dotterns utanförskap genom att själv engagera sej till 110% under en tid. Hon bjöd hem alla tjejer i klassen på pyjamas- och filmparty, ordnade grillning och kurragömma med hela klassen i skogen en dag under helgen.   Tog med sej barnen (oftast tjejerna i klassen) på olika aktiviteter som till parken med gemensamma lekar, till lekland etc.. etc.  

I början var dottern lite blyg men efter några planerade sammankomster med klasskompisarna tog dottern mer och mer plats. Så småningom var hon en i gemenskapen. Numera är hon aldrig ensam på skolgården längre. Det största problemet numera är att det alltid är en hög med barn som vill följa med hem och leka efter skolan varje dag. Men jämfört med hur det var innan så är det ett ganska angenämt problem.