Min man tappar tålamodet och slår våran tös :(

Jag och min bror blev smiskade, knuffade och ryckta i när vi var små. Jag trodde tills ganska nyligen att det var helt normalt, att det var så i alla familjer men att man inte talade öppet om det. Precis som TS så tappade pappa fattningen oberäkneligt, utan att vi gjort något egentligt "fel". Han har ett väldigt instabilt temperament, men var i övrigt en mycket kärleksfull pappa. Jag minns rädslan och oron eftersom jag aldrig visste vad som skulle kunna utlösa ett utbrott. Min bror kunde vara provokativ och göra "dumheter" som barn gör, men jag var väldigt "lydig" näst intill apatisk.

En gång minns jag särskilt när jag var c:a 4år...hela familjen satt framför tv:n och åt smörgåsar med skivad tomat. Jag ville ha salt på mina tomater så jag tog saltkaret och började strö salt på min smörgås. Min pappa tyckte att jag hade på för mycket salt och sa "det räcker nu", men jag sa att jag ville ha mer salt och fortsatte strö. Då fullkomligt exploderade min pappa och släpade mig uppför trappan till övervåningen och in på mitt rum, där han i vansinnig vrede fortsatte att smiska mig tills jag storgrät och lovade att aldrig säga emot honom igen. Allt detta för att jag ville ha mycket salt på min egen smörgås! Mamma ingrep aldrig, men jag anade att hon inte gillade att han betedde sig på det viset. Jag är fortfarande som vuxen ganska räddhågad och tassar som på äggskal genom livet, som på vakt mot något oförutsett vansinnesutbrott. Jag lärde mig att till viss del manipulera min pappas temprament genom att vara avvärjande charmerande, den söta, perfekta och lydiga dottern -för att förhindra att han skulle ta ut sin ilska på mig. Jag skulle ALDRIG någonsin slå mitt barn, eller tillåta att någon annan gjorde det. Inte ens EN gång.