Min man tappar tålamodet och slår våran tös :(

Precis som ts beskriver sin man, växte jag upp. Med föräldrar som slog än för att man var störande eller inte lyssna. Puttar, stötar, smisk och örfilar. Med tiden lärde man sig att vara tyst och hålla avstånd, men ju äldre jag blev så blev dom värre och lika så jag. Efter varje bårk tänkte jag på lyckan om föräldrarna (särskilt mamma, som var hemma med oss) skulel ramla för trappan och dö, eller hopp om att hon inte skulle komma tillbaka från affären, för att hon kört ihjäl sig. Hemskt att behöva tänka sådana tankar, men tyvärr sant. Trotts detta, så var jag en glad och social tjej. Har även försökt tala med dom i vuxen ålder, för jag bar på mycket bitterhet. Men dom förneka och sedan bortförklar det hela med att man är för kännslig och alltid vart vek, för när dom växte upp så fick man då stryk varje dag både hemma och i skolan, och man slet med sina sysslor till kvällen osv. Man är helt enkelt beortskämd som fått för lite stryk i sina dagar.. Resultatet av det hela är att vi inte har en relation som andra. Vi är ytliga och träffas bara när det måstes. Många säger att man för det vidare, men jag menar på att jag mer än allt vill bryta detta mönster. Skulel aldrig få för mig att lyfta en hand eller göra mina barn så osägra pga av en vuxens stress. Det är mer än en putt eller en klapp för barnet, det är en kränkning och osäkerhet.

Om Ts hade velat göra det rätta skulle hon gjort det, för jag kan omöjligen tro att någon kan undgå förbud mot aga ellertro att dte är okej att betee sig så som ts man. Om hon inte är villig att ta i tu med det hela ordentligen, som att kräva att manen går i terapi för att hantera sin stress dyl., lämna etc. Så är det minsta man kan kräva att inte försätta sitt barn i dessa situationer. Åldern kring 3 är en frustrerande period, men barnet blir äldre. Om man väljer att inte gå in helhjärtat för att hjälpa alla i familjen, så borde TS iafta det fulla ansvaret för dottern, så hon slipper handskas med pappan när han är på dåligt humör.