Min man tappar tålamodet och slår våran tös :(

Hoppas du läser detta. Men du måste ställa ett ultimatum. Han gör ju oxå dig illa när han slår ett försvarslöst barn, så han gör två personer jävligt illa. Att han slår ett barn är inte ditt ansvar, det handlar om honom. Du ska inte behöva rycka in vid minsta lilla, eftersom han annars slår barnet. Du ska inte behöva agera polis!  Säg att han måste sluta slå, annars så måste ni separera. Att du orkar eller vill inte vara polis, du vill vara en vanlig mamma!

Barn är jobbiga och ska vara jobbiga, men det blir lite bättre när de är runt 7-9 (ofta) sedan blir det sämre igen för barnen börjar frigöra sig. Ska han därför slå er dotter under i stort sätt hela hennes uppväxt? Det kommer inte bli bättre TS, du ser det själv. Det blir värre. Du är skyldig din dotter att beskydda henne, du är den enda hon har som kan hjälpa henne! Tids nog kanske hon kommer "skvallra" på t ex dagis, men så långt ska det inte behöva gå. Nu är jag hård, men om du stannar kvar och inte ställer ultimatum, så är du medskyldig till att din dotters psyke bryts ned dag för dag. Din dotter kommer också att lära sig att man slår sina barn och sannolikt slå sina egna framtida barn, dina barnbarn.

Snälla, bryt mönstret nu! 1000 styrkekramar/ ett en gång i tiden slaget barn.

Det här med misshandel sker just så att det trappas upp, så är det alltid. De här männen som slår är ju inga monster ifrån början, då skulle ingen bli kär i dem, utan de är trevliga och kärleksfulla och misshandeln börjar succesivt. De skyller ifrån sig, de skyller på andra och på sin situation och på att de inte slår så hårt (vilket delvis handlar om att de vill undvika att lämna märken på fru och/eller barn, så dessa märken inte avslöjar dem).

Vad som är oroväckande är att du "förstår honom", du är vad jag vill kalla för "medberoende". Du tycker också att studierna och jobbet gjort allt värre, men tillägger att "han slår inte så hårt". Men jag ska berätta att vi är många som jobbat och studerat utan att bli monster mot våra barn! Det är ingen ursäkt! Och när man blir slagen är det inte slagen som är värst. Din man har glömt det, men det har inte jag. Det som är värst är inte den fysiska smärtan, utan det fullständigt vidriga faktumet att ens egen förälder vill göra en illa, det är det som gör ont! Som barn kan man inte förstå hur en förälder t ex kan slå till en om man tappar mjölkglaset- det var ju en olycka! Men det som gör ondast är att ens egen förälder då inte hjälper en med glaset eller inte snällt ber en borsta tänderna eller gör en rolig lek av situationen, utan istället vill skada en. I det ögonblicket är ens egen förärälder en fiende. Man känner sig totalt förvirrad och värdelös och hjälplös. Man kan både hata och bli rädd för sin egen förälder. Men framför allt lär man sig att man aldrig kan lita på sin förälder. Man lär sig att ljuga, att gömma och att hålla sig undan. Ärd et ett sådant barn du vill ha TS?

Jag blev inte heller slagen hårt. Jag blev inte heller slagen särskilt "ofta" och mestadels var det nyp, knuffar och daskar, men jag minns vissa tillfällen mycket väl och de gjorde mig absolut till en "mental krympling", dvs rädd, vaksam, misstrogen: mot min egen förälder och idag mot många andra människor ofta. Vem kan man lita på liksom, när man inte ens kan lita på att ens egen förälder inte ska slå, putta och knuffa en?

Jag kan själv bli så jävla arg idag på mina barn. Och eftersom jag själv blivit slagen har jag alltid vetat att jag ligger i riskzonen att själv slå och det får inte hända. Det jag gjort är att utarbeta strategier. När mina barn varit överjävliga och jag ibland fått sådan lust att bara ta tag i dem och skaka "vett i dem " (vilket jag i mitt sunda förnuft vet inte går) har jag t ex bara lämnat rummet och gått och slagit hårt i t ex en kudde eller bara vrålat rakt ut i ett annat rum och sparkat i väggen, så har faktiskt den monstruösa känslan försvunnit ganska fort...

Jag lärde mina strategier genom att läsa på nätet, men man kan säkert också få vettiga tips av t ex en BVC-psykolog. Ofta funkar det inte att bara säga att "Jag ska sluta vara dum mot mina barn" utan man måste ha andra alternativ klara för sig. Vad ska man göra istället? Var inte rädda för att ta hjälp utifrån, det är ett tecken på bra föräldraskap!

Ska jag vara ärlig har jag mycket svårt att tro att den här mannen kommer vilja ha så värst mycket umgänge med barnet om det nu skulle gå så långt som till skilsmässa. Har man så pass kort stubin som han verkar ha (t ex en stunds tandborsttrilskande kan vara påfrestande, men att knuffas pga det visar hur kort stubin han har). Sedan verkar han ju nu resonera som så att TS borde rycka in när barnet blir jobbigt (så han inte hinner slå det) och har han barnet helt själv är det ju praktiskt omöjligt, det borde han själv inse. Det finns ju faktiskt möjlighet att man agerar som vuxna människor vid en skilsmässa, om nu ens partner de facto inte är spritt spångande galen, men så låter det inte riktigt att TS tycker iaf och är man vuxna vid en skilsmässa kan man faktiskt komma överens om att den ena inte ska ha barnet ensam, blir det en rättegång kan även domstolen fastslå det, vilket jag tror de skulle göra ifall de inser att mannen behöver någon som går emellan honom och barnet när han blir för arg.

Fast jämförelsen med spisplattan blir lite konstig eftersom barn i treårsåldern trilskas många gånger per dag då detta trilskande ingår som del i en helt naturlig utveckling. Det låter lite på dig som att "Jo, men alltså, om man daskar barnen när de trotsar så lär de sig likt Pavlovs hundar att det är dumt att trotsa och slutar med det". Som sagt, barn ska trotsa, de ska inte lära sig via smärta att vara "snälla och fogliga". När barnen trotsar då får man som förälder prova allt, man får böna och be, man får pedagogiskt förklara varför man ska borsta tänderna, man får skoja om Karius och Baktus och man får leka med tandborsten eller t ex skaffa en tandborste som spelar en melodi, men man får inte knuffa barnet så det gör ont, för att göra barnet rädd för att trotsa. Då är man faktiskt en förälder som gör fel.

Och att slå sitt barn vid olyckor, vad är poängen med det. Slår jag min man ifall han tappar kaffekoppen och den går i kras? När han råkar göra en buckla på bilen? Nej, just det. Jag slår inte heller barnen ifall det råkar ha sönder något.

Observera att jag nu är halvironisk, men man kan ju dra det längre än så. När TS är stressad och har mycket att göra pga jobb och hem (som alla kvinnor alltså) kan hon ju knuffa och slå sin man lite då och då och säga att "Jamen, jag är så stressad och kan inte hejda mig själv när jag då får lust att slå dig ifall vi är oense om något, det bästa vore ju om någon förbipasserande eller utomstående ryckte in och hejdade mig när det håller på att rinna över, men så är ju tyvärr inte fallet, så du får stå ut med det här, dessutom slår jag ju inte så jädra hårt, du får ju bara lite ont i revbenen eller så, plus att det ju bara händer en gång i veckan ungefär, det finns ju de som blir slagna dagligen...