Måste bara skriva av mig... Ligger i soffan och har precis vaknat från en (rätt så lång) powernap. I magen sparkar mitt barn och jag känner hans rörelser sååååå väl.
Jag blir helt varm i hjärtat vid dom här stunderna. Jag älskar han redan enormt mycket... Undra hur det blir när han väl är ute? :)
Brukar inte vara så "känslosam" men en enda spark räcker för att jag ska känna glädje nu :)
Här kommer också ett "gnällinlägg"...
I tisdags hade jag ett hugg i buken som gjorde att jag skrek av smärta, och under hela veckan så har fosterrörelserna blivit svagare.
Idag så kände jag inga fosterrörelser, alls... Så vid 21 ringde jag förlossningen som bad mig komma in på en gång. Med tårar i ögonen och panik över att något var fel så kom jag in, för att slutligen få bekräftat att vårt barn mår utmärkt (av det dom kunde se och höra).
Ångesten jag haft den här veckan och framför allt ikväll alltså... Men nu känner jag lite buffar, så jag kan sova med ett lugnt och tacksamt sinne inatt. Älskade unge.
Har ni planerat en reserv-person som kan följa med till förlossningen om eran partner inte kan? Min barnmorska frågade i föräldragruppen om vi hade någon sådan person, utifall att vår partner t.ex. fått vinterkräksjukan när det är dags... Och det var som att någon kastade 100 glas i backen för min del!
Jag har inte ens tänkt tanken på att min sambo kanske är sjuk eller dylikt, och att jag isåfall måste förlösa vårat barn själv. Jag har INGEN som jag känner att "dig kan jag ha med och dig kan jag lita på"... För den enda jag vill ha med är min sambo. Han är den enda jag vill dela det här med.
Det här har nästan blivit ett orosmoment för mig... Särskilt nu när många börjat få magsjuka.
