Hej! Är ni aktiva här ännu? Hur går det med era utredningar? Vi har försökt ca 1 år att få barn. Min sambo har dålig spermiekvalitet och jag har konstaterad PCO-S ( PCO-S fick jag reda på alldeles nydligen efter att ha blivit undersökt för konstiga blödningar och fått ta blodprov) min sambo har haft testikelcancer därför vet vi statusen på han simmare. Vår "riktiga" utredning ska påbörjas i september/oktober. Känns ju lite som att vi vet varför det dröjer redan...
hur lång tid brukar det ta att få en kallelse? Vi ringde gyn och fick en tid två månader senare, men så har vi valt en av stadens populäraste... Fast vi förstår varför med den behandling vi fick vid första mötet. Det var väl värt väntan. Jag ringde dessutom för en tid innan det hade gått det obligatoriska året.så känns inte Juli – Sept/okt helt hopplöst länge i alla fall. Jag tycker allting går så långsamt och det känns som att vi varit i detta så länge redan. Skulle vilja testa något konkret redan för just nu känns det verkligen som att vi inte kommer att lyckas på egen hand med detta.
Jag är 29 och min sambo 38. På det sättet känns det skönt att jag är yngre eftersom det ger oss lite mer tid, men samtidigt kan jag känna av min sambos ålder och att det inte skulle vara så jätte roligt om vi fick vänta många år innan det blev barn.
Jag vet ju i princip var felen ligger så vi lär inte bli oförklarligt barnlösa men jag är livrädd att vi inte kommer att lyckas få barn just på grund av vilka fel vi har. Att det liksom inte ska lyckas med behandlingar.
Jag är dessutom rädd för att vi måste gå genom IVF. Inte för själva behandlingen men vi bor långt ifrån var själva behandlingen utförs och att ordna med allt det praktiska är inte helt enkelt för oss. Ibland känns det som att jag tar ut allting i förskott för att det tar så lång tid innan något börjar hända.
Här har inget hänt ännu. Väntar fortfarande på kallelse. Läkaren jag pratade med i somras sa sept/okt men jag har inte fått något ännu. Känns som att jag kanske borde ringa och höra efter då de missade oss förra gången som läkaren skulle ta kontakt. Samtidigt känns det alltid jobbigt att ta kontakt, som om det är något jag drar mig för. Jag vet inte riktigt varför det känns så som att hoppet har minskat lite på vägen och att läkaren är domen.
Hej!
Nu har jag haft en paus i bebisverkstaden men är på banan igen. Vi haft otur med läkartider och själva tvingats avboka en och en var det läkaren som avbokade så det har tagit länge för oss att ens komma på undersökning. Nu är vi i alla fall på g igen. Jag har fått terolut och kommer att äta clomifen från nästa mens.
Min sambo är skickad på nya provtagningar nästa vecka och jag ska göra spolning bara jag får en tid hemskickad. (Har remissen redan) Dessutom ska jag på nya blodprover för att kontrollera min progesteron halt. Detta känns som en nystart för oss. Känns som att vi helt hade slutat hoppas när det tagit så länge och inget hänt men att hoppet sakta börjar komma tillbaka. Samtidigt är det skrämmande också för jag vet hur nere jag var varje månad vid mens för ca ett år sedan, efter det har vi på något sätt accepterat att det ändå inte kommer att ske... men nu kanske det skulle kunna ske igen?