pappa under produktion (December 2013)
Då kom beskedet från min sambo. Först ett svagt plus, sen vid ett senare omtest (som mest handlade om att överbevisa att jag verkligen ska bli pappa) ett superstarkt plus.
Äntligen! Ett barn på väg. Vi har tillsammans skapat något! Än så länge bara i de första veckorna, och beräknat att komma till december.
Vardagen pockar på men med längtan till förlossningen, att få bli pappa på riktigt.
Den största förberedelsen och förändringen är att ställa in sig mentalt. Att skaffa sig kunskap nog för att klura ut hur detta barn bästa ska skötas, fostras och stöttas. Hur ställer man upp bäst under förlossningen för sin partner? Och så vidare. Har läst en massa böcker och texter med varierande kvalité, men får det intrycket att det finns lika många åsikter som det finns pappor (och mammor med, för den delen). Begrepp om vad som är "rätt eller fel" byts mot "bättre eller sämre", så det finns ett smörgåsbord av åsikter att ta del av.
Men känslan av overklighet och drömmande hänger som en dålig odör över mig, och jag känner mig rädd att hoppas att det verkligen blir av, och att allt ska bli bra. Har hört att det blir bättre vid första ultraljudet.
Men jag skriver detta som mitt första inlägg i familjeliv och skulle vilja höra era råd och anekdoter inför förlossningen.
