Vad kallar barnen sina samkönade föräldrar?

Vår 3,5-åring växlar mellan "mamma", "mamma *förnamn*" och bara förnamn hejvilt för oss båda två, och har gjort sen hon började prata. För oss var det självklart att vara mamma båda två - vi *är* ju mammor båda två. Visst är det också en markering gentemot omvärlden. För mig sänder det att vara en "mamma" och en "förnamn" signaler om att bara den ena är just mamman, den andra något annat. Helt okej om det är så man vill ha det, men som sagt, vi är mammor båda två, och har samma roll i det (även om vi förstås är olika individer).

För barnet har det inte varit något konstigt. Hon använder namn när det är viktigt att det blir rätt, annars ropar hon tills rätt mamma svarar. Oftast spelar det dock ingen roll, och då säger hon "mamma" när det bara är en av oss vilken som hon vill ha, eller "mammorna" när hon vill att vi kommer båda.

Förvirrad är hon inte heller. För henne är det lika naturligt att hon har två mammor och bästisen en mamma och en pappa som det är att hon har en lillasyster och bästisen en lillebror. Familjer ser olika ut, helt enkelt. Hennes kompisar på förskolan är inte heller det minsta förvirrade - det är precis lika glasklart för dem.

Vi har också samma efternamn hela familjen. Hade vi inte haft det skulle vi nog ha bestämt första barnets tilltalsnamn först, och sen bestämt vilket efternamn som passade bäst. (Men vi hade nog landat i använda den ickebiologiska mammans - dels för att hennes namn var finast, särskilt till det namn vi valde till äldsta barnet, och dels för att det faktiskt hade känts "rättvisast".) Sen hade vi velat att syskonen hade samma efternamn.

För övrigt stör det mig inte att mina barn kallar mig vid förnamn. Det är liksom inget vi har jobbat på att undvika eller som vi går och är ledsna över.

Och så en sak till. Om ni inte vill vara mamma Anna och mamma Sara (ja, eller vad ni nu heter), men inte vill vara mamma och Sara heller, så finns ju andra alternativ. Mamma och mammis verkar inte vara helt ovanligt.