Bipolär eller personlighetsstörd fästman - behöver reflextioner
Vet inte om jag skriver till rätt forum nu, men jag provar så får ni ändra om ni tycker det...
Detta är min berättelse. Vill gärna ha reflextioner från er som är sjuka eller anhöriga till sjuka för att kunna gå vidare/reda upp kring det här.
Min fästman sedan tre tillbaka hamnade för ca 3 månader i depression efter en uppvarvad/manisk fas i höstas. Under den maniska fasen drack han mycket, hade många projekt och kontakter igång samtidigt, spenderade stora summor pengar på lyxiga saker och krogen varje dag, hade stor aptit på livet i största allmänhet hade massor av orealistiska planer för vår framtid. Man kan beskriva honom som en blodfull, frustande, outtröttlig, testosteronstinn ungtjur ungefär.
När jag ifrågasatte hans beteende som skadade mig lämnade han mig gång på gång för att bo på sitt kontor och straffa mig eller som han själv sa "för att skydda sig mot mina angrepp och kritik". Han pendlade mellan att vara som vanligt och att vara irritabel och aggressiv på ett sätt som skrämde mig. Det som skrämde mest var hans känslokyla. Allt var mycket snurrigt och han gjorde sig oanträffbar, vilket var väldigt jobbigt för mig. Ingenting stämde och jag började känna att han kanske var otrogen, vilket gjorde mig mycket orolig. Samtidigt var han också mycket aggressiv och hatisk mot mig då jag försökte få honom att lugna ner sig. Vid ett tillfälle slängde han ut mig från sitt kontor utan skor så jag fick gå hem i strumplästen i november. Han ställde krav på mig att "börja jobba med mig själv för att läka mitt inre barn". Jag som har en sårbarhet i botten tog såklart åt mig, eftersom jag faktiskt blivit väldigt osäker och klängig av hans ambivalenta behandling.
Han försvann sedan efter sin 50-års dag ner i ett stort svart hål av isolering, irritation, passiv vrede, hopplöshet, ångest och godisfrossande. Hans personlighet ändrade sig helt. Han intresserade sig i denna perioden bara åt att titta på intellektuellt lättsmälta vålds- och actionfilmer, äta godis och sova. Han svarade knappt på tilltal och ville inte vara med på något. Han blev i denna vevan bland annat utslängd från sitt kontor då han inte betalat hyran mm. Tom hans utseende ändrades. Ansiktsuttrycket var inte det samma längre och ögonen tomma och arga. Borta var min varma och empatiska man. Mycket otäckt.
Till min stora förvåning gick han då med på att söka sjukvård då jag åter igen pekade på möjligheten att hans svårigheter faktiskt berodde på en psykisk sjukdom (eventuellt bipolär sjukdom). Han gjorde egen omfattande reseach i ämnet och skickade ut ett par egenremisser till olika läkare. Efter övertalning togs han då in på psykiatrisk klinik ett par dagar, men fick inget stöd för sin uppfattning att det rörde sig om BPS där, utan de trodde på narcissistisk personlighetsstörning och menade att hans suicidhot bara var ett sätt att få uppmärksamhet. En remiss hade dock då skickats till öppenvården, men det gick inte att få tag i en själ därifrån som kunde ge några besked. Vid detta laget började jag bli ordentligt orolig för hur vi skulle klara av situationen hemma. Min dotter signalerade att hon tyckte det var obehagligt och när han ett par dagar senare skrevs ut (mot min vilja och vädjan) och kom hem och försökte nu i mycket dåligt skick fortsätta med sina tokprojekt, men nu från köksbordet i vårt hem. Jag försökte styra upp saken genom att föreslå dagliga promenader istället för valutahandel etc, varpå min man begav sig ut på en promenad.
Promenaden slutade med ett avskedsbrev till alla vänner och bekanta (inkl mig och sin familj) per mejl dagen efter. Han hade då på kvällen åter igen sökt akut, och blivit nekad återinläggning då han tydligen varit berusad. Han blev efterlyst av Polis och ett fruktansvärt dygn förflöt innan Polisen kunde hämta honom på ett lyxhotell varifrån han planerat hoppa ut genom fönstret på åttonde våningen, men övertalades (?) av oss anhöriga och vänner som naturligtvis alla svarade på hans fruktansvärda avskedsmejl. Han nekandes återigen vård då han kom in med Polis. Läkaren då bedömde inte honom som suicid och han hade framstått samlad. Med sig hade han då en präst, som är vän till familjen, som han gått med på att ha med sig. Prästen tog med honom hem och erbjöd honom att bo i sitt hem tillfälligt. Dagen efter bestämde min fästman att alla hans saker skulle hämtas från vårt gemensamma hem för att han nu ville separera från mig på riktigt. Prästen hämtade alla hans saker, och dagen efter lät han på ett onaturligt sätt positiv över utvecklingen. Han skrattade tom åt mig som lagt med lite porslin etc eftersom jag ju insåg att han troligen nu kommer vara hemlös. Ha, ha, ha jag som har ALLT man kan behöva här, sa han. Han lät uppskruvad och stöddig/kall mot mig, och sa bara att han hoppades jag skulle klara separationen… Han hade då gjort sig hemmastadd hos Prästen (tagit över hela deras hem) och de hade därför försiktigt föreslagit honom att kanske genom sociales hjälp se sig om efter en bostad. Min man blev då helt galen och sprang därifrån och ringde mig i panik och skek att prästen var skenhelig och att han skulle anmäla de jävlarna osv. Jag lyckades få honom att gå med på att vi skulle träffas för att försöka ta oss till akuten igen. Hela resan sms:ade han till alla vänner i sin telefonbok och försökte hitta en ny sängplats. Ingen ville det. Hos mig ville han inte bo, vilket jag inte ville heller med tanke på hans tillstånd. Han verkade i detta läget extremt aggressiv och konstig. Vi kom in till akuten och jag använde mina urkrafter för att lyckas övertala läkarna att det enligt mig rörde sig om bipolär sjukdom och att jag uppfattade honom som potentiellt farlig för sig själv och andra!!! Såg det sjuka i hans ögon. När vi kom ut från läkarnas rum vände han sig mot mig och hånflinade och sa: "Spelade jag en bra teater nu?". Det kändes kusligt. Jag svarade att han nog inte behöver spela teater just nu, det räcker att vara sig själv... Han var nu väldigt deprimerad, men fortsatte att prata om olika lösningar på sina 4 miljoner i skulder, samhällstjänst, havererade affärsrelationer och projekt etc.
Han lades då in på psykiatrisk klinik (ej tvångsvård), och har fått stämningsstabiliserande (Ergenyl) och Venaflaxin (SNRI) ev även Seroquel och idag gick han med på att träffa mig för ett sista möte inför vår "paus" som han nu menade skulle vara i två månader. Jag försökte gång på gång att få ett anhörigsamtal med ansvarig läkare, men inte fått några besked alls. Då min man kände sig förföljd av mig så meddelade han personalen att jag var "hans ex" varför de inte längre ville kommunicera med mig. Över huvud taget har jag blivit mest ifrågasatt och motarbetad av sjukvården när jag försökt hjälpa min fästman, som tyckt att jag lider av förföljesemani som blir orolig för honom.
Idag var min fästman inte längre den han var tidigare i sin hypomaniska (?) fas utan liknande mest en blek vålnad med tom blick, konstigt ansiktsuttryck. Det hela kändes mycket obehagligt då han var väldigt kall mot mig. Visade inga tecken på sorg att skiljas från mig, utan pratade bara om att vi nu måste vara separerade en lång period för att vi ska få ordning på våra liv.
Han bor i en lägenhet socialtjänsten ordnat åt honom. Han vill inte berätta var. Han familj har indikerat att han fortsätter att bete sig mycket uppvarvat och aggressivt. Mig behandlar han med känslokyla och pratar mycket om att jag ställer för stora krav på honom och att jag ska ta tag i mitt liv.
Jag tog en kreditupplysning på hans bolag för att se vad som hänt den senaste tiden och såg att hela hans styrelse hade avgått och att han har 15 betalningsanmärkningar på bolaget. Dessutom väntar ett åtal från SKV gällande moms, vet ej exakt vad.
Idag sågs vi för första gången på fyra veckor och han sa då till mig att han inte lägre tror att han lider av Biplär Sjukdom, eftersom hans mediciner inte får ner honom i varv. Han berättar hur han vaknar tre på morgonen hur mycket medicin han än tar. Han pratar om att han också tror att han är personlighetsstörd...
Jag känner inte igen den man jag blev kär i längre. Den man som var så varm och underbar... Vet varken ut eller in hur jag ska förhålla mig till detta.
Han säger att han vill ha en lång paus från mig för att vi ska kunna mötas igen på fast mark. Han vill inte ha någon kontakt under tiden och han menar att jag kräver ständig bekräftelse från honom. Han menar att han inte har för avsikt att hitta en ny kvinna, men kan inte svara på när vi ska ses igen, utan menar att vi ska ses igen när vi har "något att komma med". Jag tolkar det mest som han på något sätt har stängt av sina känslor då han befinner sig i totalt kaos genom att han fortfarande försöker leva ett liv som entreprenör och rädda sin manlighet genom detta. Det jag kan göra nu är väl att avvakta, och låta honom bli förvånad över att jag är starkare än han tror som klarar mig sjläv utan honom...?
Eller vad tror ni?
Kan man ha BPS och i princip ha maniska och depressiva skog 80% av tiden? Det är så jag upplevt honom. Under hans lugna perioder har vi dock haft det underbart! Ingen man har bekräftat mig som han och ingen har varit så kärleksfull. Kan han ha BS trots att hans medicin inte verkar ha någon effekt eller kan han ha fått FEL medicin? Är hans diagnos personlighetsstörning antar jag att jag bör lägga benen på ryggen...
Hoppas på svar från er.
