1-åring med självdestruktivt beteende! Hjälp !
Jag skulle nog försöka avleda, det är inte riktigt okej att stå och titta på när ens barn skadar sig, känner jag.
Inlägg från: Aileen Allannah
|
-
-
Om du tar upp barnet och avbryter det hela, går iväg och hittar på något, vad händer då?förväntansfull85 skrev 2013-03-27 08:42:00 följande:Tro inte att jag inte försökt att avleda. Har provat allt och känner mig maktlös.
-
Förlåt, men ditt barn kan inte hantera sina känslor och ger utlopp för dem på ett destruktivt sätt, du väljer att ignorera och funderar på att sätta på ungen hjälm. Det naturliga vore väl snarare att se till att hon inte gör det helt enkelt? Var där, var med, ta bort, flytta, SE henne. Hon skriker ju förtvivlat på hjälp, ge henne det!
-
Det handlar inte om att någon (inte jag i alla fall) vill få dig att känna dig dålig. Jag förstår bara inte varför i hela världen man skulle vilja ignorera ett litet barns sökande efter hjälp? Du skriver att du provat allt, men har du försökt förstå varför ditt barn gör så? Har du försökt sätta dig in i hur hon känner, tänker och mår när hon står där och bankar sitt huvud i väggen?förväntansfull85 skrev 2013-03-27 19:53:25 följande:Många här inne kan verkligen få en att känna sig som en riktig skit. Tror ni på fullaste allvar att jämt jämt ignorerar henne, jag sa att jag har provat det. Och ett annat rum ja man måste få gå till köket för att hämta mat exempelvis utan att man bär med sig henne, oftast springer man. Hon lugnar ju sig tillslut även om trösrandet fungerar men sen kommer nästa motgång osv. Det gör ont i en när man ser det och man försöker förklara för sin 1 åring att man ska inte göra så det gör ont. På bvc kan dom inte hjälpa då dom bara säger att det händer att barn gör så, därför vände jag mig hit men det va ju som att få en käftsmäll. Tack ni som inte körde någon blame game och ja hjälmen är väl bra tmedans man jobbar på en lösning?
Jag förstår att det är jobbigt att se henne, men betänk att hon har det oändligt mycket mer jobbigt än vad du har det. Hjälp henne. Var där för henne. Gå inte och hämta mat om det innebär att hon börjar dunka huvudet i väggen, ta med dig henne. Det är bara att gilla läget, hon behöver er, hon behöver er uppmärksamhet. -
Nej, det skulle jag också passa mig för att säga, det behöver inte alls betyda att något är fel. Min 2,5-åring kastar sig fortfarande på golvet och skriker och vrålar ibland, man får vänta ut det när ingenting annat hjälper. Men, man sitter kvar, man lämnar inte ett barn mitt i ett så starkt känsloutbrott. Man stannar kvar och ser till att barnet inte gör sig illa.tobiq skrev 2013-03-27 19:59:54 följande:Känns inte speciellt snällt att skrämma TS med en massa eventuella diagnoser på barnet, att en ettåring blir arg och visar det med kroppen är absolut inget ovanligt.
Min argbigga här hemma har aldrig ägnat sig åt just huvuddunkandet men när hon blir arg slänger hon sig och sprattlar och sparkar hejdlöst och det är i stort sett omöjligt att avleda, kramar och gullande fungerar verkligen inte. Men självklart får man se till att barnet inte skadar sig! Som någon skrev här ovan, lyft henne till någon mjuk plats som mattan eller sängen! Eller håll fast i värsta fall.
Men jag tror inte att det är något fel på din dotter TS. -
Men ett av era tre barn mår dåligt och behöver er ännu mer. Under en period får ni kanske göra så att en av er vuxna alltid finns med henne. Skaffa en ergonomisk sele och prova om hon gillar den!förväntansfull85 skrev 2013-03-27 21:33:09 följande:Jo men nu är det så att vi har 3 barn och det är omöjligt att ge henne 100% av uppmärksamheten. Även om hon redan nu får ca 80 %. Och bärselen vi har nu är hon för tung för. Samt att hon aldrig gillat den, trots upprepade försök.
-
Med tanke på att ts skrivit att de ignorerar barnet så är det rätt lätt att få den bilden ja...Kelsson1 skrev 2013-03-27 22:11:14 följande:TS: Blir så irriterad på en del av kommentarerna här i tråden, låter som folk tror att barn som gör såhär blir totalt ignorerade. Kan bara berätta att vår dotter bankar också huvudet i golvet eller i matningsstolen när hon sitter i den (det gör hon om hon inte får sin vilja igenom oberoende på vad det gäller).
Hon är då inte det minsta ignorerad! Hela vår värld kretsar kring henne o hon får inte annat än uppmärksamhet nästan 24/7. Vi kämpade i flera år innan vi fick henne så hon är det absolut viktigaste i vårt liv. Ta inte åt dig av dumma kommentarer från folk som inte vet ett smack av vad de pratar om. Självklart har även vi försökt att avleda, uppmärksamma, ignorera (beteendet inte barnet) osv. Förhoppningsvis växer våra små ur det.Jag pekar inte finger, jag försöker ge dig tips och råd, vilket du väl ville ha? Om du inte kan ta till dig dem utan behöver göra antaganden om den som försöker hjälpa och gå i försvarsposition direkt så är det tråkigt.förväntansfull85 skrev 2013-03-27 21:48:32 följande:Jag kan ärligt säga att dom stora barnen känner sig undanskuffade och även om vi delar på oss så fungerar det inte. Antar att du själv inte har fler barn eller barn med detta beteende. Lätt för en person som inte sitter i situationen sjlv. Vi är inga superhjältar även om vi skulle vilja. Det är lätt att vara någon annan och peka finger. Detta är min första tråd någonsin här på famileliv och ångrar redan att jag la upp den. första och sista.
-
Fast det är väl inte det enda tipset du fått direkt?förväntansfull85 skrev 2013-03-28 11:18:58 följande:Det är inte tipsen i sig jag reagerar på utan sättet man skriver dom på. Tycker inte ett tips där man bara ska "låta barnet få som det vill" är ett bra tips och jag har väl rätt att ge både negativ och positiv respons?
-
Ja visst. Men vill man ha mer tips så kan det ju vara vettigt att vara trevlig mot de som försöker hjälpa en, i stället för att anta saker som du inte har en aning om och anse att man pekar finger.förväntansfull85 skrev 2013-03-28 11:41:56 följande:
Nej det är inte det enda tipset och som jag skrev i min kommentar så har man väl rätt att reagera både negativt och positivt till alla tips? -
Det trodde jag också, för mig är det självklart att man avlägsnar sitt barn från en farlig eller potentiellt farlig situation, om man inte kunnat hindra att barnet ens hamnar där från första början. Men där tänker man tydligen olika...skogsvitter skrev 2013-03-28 13:21:20 följande:Ursäkta men hur får ditt barn ens tag i en livsfarlig kniv? Det är ju där jag skulle börja, i så fall... föräldraskap handlar om att vara där barnet är, på den nivå barnet befinner sig. Detta rör sig om ett beteende som började när hon var en liten bebis, 11 mån är ingenting det är helt omöjligt för så här små att förstå rätt och fel, farligt och ofarligt, varför de får eller inte får. Att se till att barnet inte utsätter sig för fara känns extremt grundläggande, faktiskt så självklart att jag inte trodde att det öht skulle behöva diskuteras...