Nekad adoption efter cancer

Mina varmaste sympatier. Sjukdomar är aldrig rättvisa.

Allt hänger ju på om ni kan få ett medgivande, och ni har två mäktiga krafter att försöka övervinna: åldern och din sjukdom.

När det gäller åldern så har ni ju faktiskt lämnat in er ansökan innan din mans 43-årsdag. Frågan är om den gäller även efter avslaget eller om ni måste komma in med en ny. Se då till att denna nya ansökan blir inlämnad senast dagen innan han fyller 43! Utredningen behöver ju inte påbörjas med en gång.

När det gäller maligna sjukdomar har man tidigare pratat om fem år efter avslutad behandling. Jag vet inte om man håller lika rabiat på denna inställning längre. I så fall blir det svårt för er att få ett medgivande med tanke på åldern. Men alla har rätt att få sin sak prövad. Kanske är prognosen i ditt fall så positiv att man bedömer att du kan få ett medgivande. Mycket hänger på specialistläkarintyget, hur det är formulerat. Förklara för din läkare hur viktigt detta är, och vad du ska ha det till.

Jag skulle inte ge upp förrän jag hade uttömt alla möjligheter.

En sak till: det kan vara smart att försöka dra ut på medgivandeutredningen en aning eftersom avslaget kom i år. Sannolikt kommer socialtjänstemännen att börja med att begära in socialstyrelsens utlåtande. Om det är negativt är det ju ingen mening med att gå vidare. Det är dock ni som ska begära specialistläkarintyget, och ni kan ju välja att inte vara så ivriga med det. Bara en tanke, eftersom det gynnar er att tiden går, bara ni har fått in ansökan om utredning i tid. Jag har dock ingen aning om hur länge ni kan dra ut på det hela. Det bästa är om det åtminstone har gått ett år mellan ansökningarna till socialstyrelsen, helst mer.

TaraTajger skrev 2013-07-07 00:11:07 följande:

Hej!
Nu var det ett tag sedan du skrev: hur har det gått för dig? Jag / vi är nästan i samma sits som er. Vi skulle till att göra en IVF när jag upptäckte en knöl i mitt högra bröst. Det visade sig vara cancer. Fick beskedet samma dag som befruktningen skulle ske  Nu har det gått två år sedan den hemska dagen. Innan cytobehandlingarna startade lyckades vi hinna med en äggplockning och har därför två ägg nedfrysta. Jag sätter inget hopp till dessa två ägg då situationen ju bara blivit sämre än när vi skulle till och göra första IVF:n ; vi är äldre, har bara två ägg, jag har gått upp i vikt pga cyton, kroppen är mer sliten...

Nu har vi funderat på adoption, men inser att loppet är kört då vi ej är gifta. Vi har varit tillsammans i fjorton år, alltså betydligt längre än de flesta äktenskap i Sverige, men det kommer nog inte hjälpa tyvärr. Vi är bägge 38 år och tiden rinner iväg. Jag blir mer och mer stressad av situationen och min älskling blir mer och mer deprimerad. Känns så hemskt. Vi vet verkligen inte vart vi ska börja. Det blir ett försök i höst med IVF iaf, sedan får vi se...

Jag antar att jag vill bara säga att jag vet hur det känns att ha "allt" men ändå sakna ihjäl sig efter ett barn. Jag har t o m fått höra att "Men du har ju det bra. Du har en sambo som älskar dig, en familj som älskar dig, en fin lägenhet och jobb..." Mmm, jag vet och jag är väldigt tacksam för allt detta, men lik tusan vill jag sååå gärna ha ett eget barn. Det som alla andra tar för givet skulle vara ett mirakel för mig.

Ta hand om dig! 

Lycka till!

www.mia.eu Här kan du läsa det mesta du behöver, och hitta bra länkar.

Såvitt jag vet är det ännu inte lagligt i Sverige med surrogatmammor.