Galen biomamma och filosofiska funderingar bonusfamiljer

Barnen var hos mig och pappan, jag låg och nattade den yngsta på 7 år. Mamman skulle hämta några saker hon inte hade tagit med vid separationen. Då rusar hon in, rosenrasande, och säger att hon vill prata med mig. När jag lugnt säger att jag inte vill prata med henne, drar hon boken ur handen på mig, Så jag går till ytterdörren för att ropa på barnens pappa, då knuffar mamman ut mig ur huset i strumpor! Sen när hon har åkt så får han ett sms där hon frågar om jag (!?) är nöjd nu när barnen gråter.

Efter det har jag fått meddelande på FB (vi är dock inte vänner där) om att jag inte får lägga ut bilder på barnen (pappan har godkänt det, och deras andra gemensamma vänner säger hon inget om). Hon säger att det är hon och pappan som bestämmer över barnen och att om det inte passar mig kan jag ta mina saker och gå direkt. Men jag har inte bestämt något mer än vad vi ska äta till middag och andra små vardagliga saker. 

Jag har inte svarat henne, tänker inte ha någon slags pajkastning med någon som knuffar mig och kallar mig hora. Nu har vi bokat tid för informationssamtal hos familjerätten, och därefter blir det troligtvis samarbetssamtal för föräldrarna.

Jag har varit i den här svängen förut med min fd sambo, men nu har det blivit värre än någonsin. Jag är så trött på alla vuxna som verkar stanna kvar i sandlådan och inte ha annat fokus än sig själva. Det som är mest förunderligt är att inte ens föräldrar (inte alla förstås) verkar sätta sina barn i första hand.

Vart är världen på väg?