Någon mer som har dåligt samvete när ni vabbar?

Ögoninfektioner är väldigt smittsamma och då måste man vara hemma med barnet för att undvika smittspridning. Oförskämt att skriva att man ska ha dåligt samvete om man som förälder vabbar mest. Det finns jättemånga ensamstående föräldrar som inte har någon att dela med. Det är inte alltid möjligt eller lämpligt att den andre föräldern vabbar heller.
Jag är förvånad över att du ens har småbarn med din inställning. 

Alexi:  På vår förskola blir barnen hemskickade direkt om de har kladd i ögonen. Det smittar ju som en löpeld.

Ja, jag känner igen det där med dåligt samvete. Framförallt när barnen var lite yngre och jag vabbade i princip varje vecka. Jag och min sambo delar lika på vabbandet, men det blir många vabdagar ändå. Det finns ingen annan som gör mitt arbete när jag är borta och ofta måste jag ställa in möten med många personer inblandade.  Allt ska bokas om och hinnas med på den tid jag jobbar, för det är ju inte så att man får mindre arbetsmängd bara för att man är småbarnsförälder.

Vi delar nästan lika, min man tar lite mer då han ibland kan jobba hemma. Vi pusslar så det blir så lite problem som möjligt för våra jobb (jag är lärare). Men när jag väl vabar har jag inte dåligt samvete och ingen klandrar mig heller, tvärtom. Ingen mår bättre av att jag har dåligt samvete. Det är så kort period av ens yrkesverksamma liv man vabar mycket och så många fördelar jag får som lärare av att själv ha barn. Chefer, kollegor och föräldrar är oerhört förstående.

Jag har inte behövt vabba många dagar så jag har inget att klaga på. Jag skulle dock tycka att det kändes mer pinsamt om min man inte tog hälften. Som att säga att mitt jobb var mindre värt än hans.

Nu är jag mellanchef och nästan alla mina medarbetare har småbarn själva och min chef och min chefs chef har småbarn så vab förståelsen är god på min arbetsplats.

Glassen: himmel vad konstigt du resonerar. Jag har väl inte skrivit något om ensamstående, ts är ju inte det. Är en person ensamstående är det så klart skillnad. Men om man utan vettiga skäl sätter kollegor och barn i klistret genom att ta nästan all vabb och pappan inget, då tycker jag att man gör fel. Varför den inställningen skulle göra det konstigt att jag harbarn förstår jag inte.

Dessutom verkar ju ts gärna vabba vid minsta anledning, stolt över att ha barnet hemma en dag extra, barnet är knappt sjukt osv. Inte den man vill ha som kollega direkt. Det handlar inte om rätten att vabba, det handlar om empati och förståelse för ens omgivning, kollegor, chef, kunder osv.

Jag anser att man saknar empati och förståelse för sin omgivning när man lämnar barn för tidigt på dagis. Det är stort bekymmer på dagis med föräldrar som resonerar som du och som lämnar barnen innan de är helt friska så de smittar ner hela gruppen om och om igen.
Ts är ju förskollärare och har ett barnperspektiv och förstår att man inte lämnar sina barn innan de är helt friska. Det kan inte jag se något fel i. TS skriver bara att hennes man inte kunnat vabba så mycket och vi har ingen aning om vad det beror på. Fy skäms att anklaga henne för något du inte vet något om.
 Jag är inte här för att skriva något försvartal, men jag blir allvarligt upprörd när en förälder kan sitta och klanka ner på andra föräldrar som tar sitt ansvar för barnen. Om man väljer att skaffa barn måste man sätta dem som nummer ett framför sin chef, kunder etc är min åsikt.

Jag skulle aldrig lämna ettbarn som jag inte är säker på är friskt. Vi har just vabbat i nio dagar i sträck för ett småhängigt barn. Så läs inte in mer än jag skriver. Men jag tar fortfarande ansvar för mitt jobb och ser till att dela på vabb med min man.

Jag hade på mitt förra jobb en chef som totalt saknade förståelse och då delade vi ändå på vab, tom så att jag var hemma minst. Sura sms så fort man var hemma en dag, och då hade jag ändå ett arbete som ingen annan gjorde när jag var borta utan jag jobbade ikapp det.
Och självklart fick jag tokdåligt samvete så fort jag var hemma.

Nu har jag ett nytt jobb och där det är helt okej att vara hemma med barnen och jag fixar ju som idag när jag hade ett möte så jag kunde gå på det även om ända lösningen var att mina förädrar passa barnen. Och dåliga samvetet är borta. 

Jag tror vädligt ofta det beror på hur kollegor och chefer reagerar, för dom flesta föräldrar vet ju att prio ett är barnen och att dom skall må bra.           

Som förskollärare har jag upplevt många gånger att barn lämnas på fsk o är sååå snoriga o gnälliga att inte ens föräldern hade gått till sitt jobb om den varit i samma tillstånd! Fy skäms! Låt barnen stanna hemma o bli friska!

Det är ett konstigt samhälle vi lever i: jag som fskl o mina kollegor vill att barnen vi har hand om är hemma om de inte orkar med verksamheten - men om jag som förälder är hemma o vabbar lite extra då får jag kalla handen. Jag gör ju bara som vi inom fsk vill att föräldrarna ska göra!

Barnen är ju inte barn för alltid, det gäller att ta tillvara på stunderna, innan man vet ordet av så är ens lilla son en vuxen man.

Det svåra med att vabba inom det här yrket är ju att det måste fixas ersättare om man är borta o det är inte alltid så lätt, men man måste kunna vara hemma om ens barn är dåligt - det har man rätt till!