EllinorE, blir rörd till tårar när jag läser om dina fina namn. Vilken ära att få vara marsinpanrosen i familjen. Skänt att höra att ni har en bra relation du och din mamma. Precis så vill jag att det ska vara (om vi behåller denna lilla).
Indianica: Du har helt rätt. Kanske för att jag var relativt ung när jag fick de första, så tycker jag att jag är för gammal nu. När jag var småbarnsförälder så roade våra kompisar sig med krogen och resor. Det är väl resorna som jag känner lockar nu, men varför inte resa med småbarn...
Majken: Precis så tror jag att det kan bli, att de större syskonen tar ett extra litet större ansvar. Blir som extraföräldrar. Hur hanterade ni det när sladdisen var mindre och ni kanske behöve "barnvakt"? Kände sig storasyster "tvungen" eller erbjöd hon sig själv? Vill ju inte känna att de stora får ta ett större ansvar än vad som är rätt. Det är ju inte deras ansvar, om du förstår hur jag resonerar.
Hur reagerade eran omgivning, släkt och vänner? Det är väl också där som vi känner att vi blir "ensamma" i situationen. Alla vår vänner har större barn. Men när vi träffas så är det alltid med barnen i centrum, så min tanke är att den lilla inte ska vara ivägen.
Jag kan ju säga att vi är lika tveksamma båda två. Men när jag hör alla era fina ord så väger skålen för mig över åt det postivia håller. Min man ser nog också att den fritid som vi nu har fått framför oss är behaglig, men hur ser det ut när barnen börjar flytta hemifrån? Kommer vi att sitta som två holkar och fundera vad vi ska göra, eller ska vi sitta på golvet och leka med en liten "marsipanros" som får våra uppmärksamhet.... Känslan att vara för gammal finns hos oss båda. Då är det kanske inte nu, men i framtiden. När barnen blir 20 så är vi runt 60. Orkar man då? Fast som flera sagt i andra trådar så håller man sig nog ung på ett annat sätt. Funderar även om den lilla kommer att känna sig som ett ensambarn när storasyskonen flyttar hemifrån.
Majken, får jag fråga om båda barnen har samma pappa?
