Shrigley

Usch, jag vet inte var jag ska börja... Känner så mkt med dig. Alldeles ensam med så svåra beslut och tunga tankar. Nu också övergiven av den som du delat alla förhoppningar med. 
När man är förtvivlad, som du, vill man så gärna att ngn ska hjälpa, inte sant. Vill bara att ngn ska säga hur det ska vara och vad man ska göra. Själv vet man inte var man ska ta vägen...

Fast det inte är ngn tröst så kan jag bara säga att svaren finns inom dig. På ngt sätt vet du vad du vill och vad du är förmögen till. Kanske känns det inte så just nu, men om ett tag. Kanske ska du bara försöka landa i allt som hänt just nu. Även om tiden pressar och du känner att saker måste ske nu eller aldrig så gör inte ngn vecka hit eller dit ngt i långa loppet.
Det jag läser när jag läser din text och som står ut är din längtan efter barn. Den längtan är din och verkar tyvärr inte delas av han som nu schappat. Jag är ledsen att behöva säga det. Även om det inte känns så nu finns det massor av fina människor att dela sitt liv med. Tänk dig själv framåt, kanske tre år, hur kan det se ut då? Vad vill du att ditt liv ska innehålla då - kanske kan det hjälpa dig.

Det finns säkert många som känner med dig, precis som jag gör. Försök att vara rädd om dig och låt dig själv landa i de livsavgörande frågorna du nu ställts inför.

Sköt om dig. 
Kram.