Lider med dig och förstår precis känslan av att kommer det någon gång att lyckas.
Har själv 5 plus men ännu inget barn. Måste dessutom göra ivf så vägen till ett barn känns otroligt lång.
Jag träffar en kurator som jag fått kontakt med genom kvinnokliniken. Jag upplever det otroligt skönt att få prata med henne.
Vi har gjort en utredning men den visar inget fel. Så det verkar som om det bara är att fortsätta försöka.
Hoppas du får hjälp av KK eller vårdcentralen. Jag tycker det är bra när man får hjälp att strukturera tankarna det lyckas man sällan själv med. Att någon annan kan hjälpa en med att bekräfta, trösta och finnas där som ofta har erfarenheter kring missfall och som själv inte är känslomässigt inblandad. En kurator säger ju inte saker bara för att få dig må bättre utan stöttar ju dig i att hantera din sorg och motgångar.
Mitt första missfall för över två år sen var i vecka 21 så det blev förlossning och hela köret. Det var personalen på det sjukhuset som förmedlade kontakten. Men hemsidan till mitt närmaste sjukhus står hennes kontaktuppgifter så jag tror att man bara kan ringa henne om man behöver. Hon kommer åt alla mina journaler så hon kan följa vad som händer mig även om jag inte varit där på ett tag. Det borde ju vara på ungefär samma sätt där ni bor. Annars borde ju Gyn kunna hjälpa till med kontakter.
Jag har ju haft kontakt med min kurator i över två år och får själv välja hur länge jag vill ha det!
Hur går det för dig Ambra?
Har du fått någon kurator eller liknande att prata med?
Men det betyder ju inte att man orkar hantera alla känslorna själv! Antar att hon menade att tidiga missfall är sådant som kroppen själv styr över och hanterar. Men känslor och tankar är ju en helt annan sak.
Finns det ingen på Gyn du kan kontakta själv? Eller på mvc eller vårdcentralen. Om inte annat borde VC kunna hänvisa dig någon annanstans!