Hur reagera när ens barn pekar och stirrar på en annan människa?

Har hänt mig med min nyfikna 5 åring också många gånger...

Minns en gång för ca 6 månader, vi mötte en hemlös äldre herre som varken hade duschat, bytt kläder, tvättat sig eller klippt sig de senaste 10 åren (såg det ut som).

Sonen tittat storögd, pekar och utbrister:Som han ser ut mamma! Ja, Herren hörde allt och såg allt annat än glad ut. Sa till sonen med en gång, högt så att herrn skulle höra, men Hugo så säger man inte. Du vet om att alla människor är olika och man får inte tala illa om andra... Mannen såg fortfarande inte glad ut men han nickade iallafall som om han sa tack för att jag sa ifrån.

Då utbrister sonen: Men mamma, jag menade inget illa, men ser du inte hur många fickor han hade!

Herrn vänder sig om och flinar lite när han inser att både han och jag hade dragit förhastade slutsatser... Hugo såg inte att han var ovårdad och luktade riktigt illa, han såg bara de roliga kläderna, en fiskarväst med typ 20 olika fickor i olika storlekar som hängde runt hela västen.

Jag tror att när dessa situationer uppstår för det kommer de göra så får man inte ignorera barnet... Vad är det barnet vill säga, lyssna på det! Barnet har frågor för att den vill veta... Det är hur vi vuxna svarar på dessa som betyder något. Om barnet inte får svar på frågorna så kommer de fortsätta tjata och då blir situationen än mer pinsam.

"Men det är väl tur att vi ser olika ut, tänk så tråkig världen vore om alla såg likadana ut"

Typ så har jag svarat mina barn om de pekat och gapat, sedan när vi är själva har vi haft samtal om amputerade fingrar, stora födelsemärken i ansiktet  och människor som går konsigt osv

Tror allt blev mycket värre bara för att du ignorerade henne och försökte låtsas som att det regnade.

Det hade blivit mycket smidigare om du bara sagt direkt "ja visst ser han lite annorlunda ut, alla kan ju inte vara lika, eller hur?" och jag kan till 99% säkerhet garantera att hon hade släppt ämnet om du gett det en blick och bekräftat detta faktum.

Har inte riktigt förstått varför vissa gör det så svårt för sig i sådana här situationer? Alla barn är ju så här. Det är ju något de måste lära sig. Och genom att du skäms och ignorerar hennes förundran så lär hon sig ju att det är något hemskt och pinsamt. Det tror jag knappast att mannen skulle vilja?

Tycker du är lite hård.
Jag kände att det inte var läge och jag visste inte hur jag skulle reagera. Vi stod på en fullsatt tunnelbana och jag hade fullt sjå i att hålla i mig, lillasyster, pulka, matkasse, ryggsäck från att inte ramla. Det var licksom inte läge att sätta igång ett pedagogiskt samtal när vi dessutom skulle gå av.
Jag försökte köpa mig själv lite tid, har inte ställts inför det här förut så det kom lite oväntat. En sådan där situation där det för mig är lätt att vara efterklok.

Jag har varit i situationen själv, så nej det klart man inte startar världens pedagogiska samtal just där och då. Det skrev jag ju inte heller? Men åtminstone bekräfta henne, sedan kan man ta samtalet i efterhand om att alla är olika. Precis som du gjorde på kvällen. Det du missade som jag ser det är att du inte bekräftade henne öht vilket gjorde att hon inte gav sig, därför blev allt mycket mer jobbigt och pinsamt än vad det skulle ha varit annars. Kanske låter hård men bara ett tips inför framtiden När barnen blir bekräftade brukar de ge sig omgående. Hon hetsade ju upp sig för att du inte ens tittade "men kolla då innan han går aaaav" visar tydligt på att det var din bekräftelse hon behövde i huvudsak, inte en pedagogisk diskussion.

Jag har sagt där och då att det inte är trevligt att stirra,peka eller prata om andra människor och att det kan vara sårande. 

Inte lätt... jag brukar titta och svara att alla är olika, inte mer med det....

Håller med. Ts krånglade till det oerhört för sig själv och gjorde en liten liten sak till en ganska stor grej. Mannen är nog ganska trött på att bli uttittad men här var det ju ett litet barn. Värre att mamma hängde på och förstorade det hela, det måste känts jobbigt för honom.

Den första gången jag var med om det var när det kom en tämligen stor dam åkande i permobil inne i ett varuhus, och sonen - då fyra - stannade, tittade STORT och sa "Mamma, TITTA!!" "Ja, sa jag, tyckte du att den var fin?" "JAAAAA" sa han andäktigt och damen i permobilen hade fullt sjå med att inte gapskratta. Då är det ju ok. 

Men han har också högljutt påpekat att någon är kort, eller att han inte kunnat se om det varit en kille eller tjej osv. Och då har vi fått ha en diskussion om det. När det gällde någon kort så sa jag som det var, att det berodde på att hans armar och ben inte växt lika mycket som de gör på andra och att han är född sådan. Sedan hade vi diskussionen om att det kan vara dumt att peka och påpeka högt för att det kan göra andra ledsna. Efter det har han väntat med sina frågor till mer diskreta tillfällen.  

Det har hänt att min son har tittat t.ex. om någon sitter i rullstol eller haft ett handikapp. Men då har jag bara sagt att den människan har en sjukdom som gör att denne ser ut så, och att det inte är något konstigt med det. Jag har nog sagt detta ganska högt också så personen som han tittat på faktiskt hört. Jag tror de flesta som ser "annorlunda" ut ser själva att barnet tittar och att det är OK att föräldern ger en enkel förklaring. Jag har också förklarat att folk kan bli ledsna om man säger saker högt om hur de ser ut eller så. Han har nog fattat det för på badhuset lät han bli att kommentera när en gravt överviktig kvinna stod i duschen med oss och han sa detta först senare då hon inte hörde =)