Känns hopplöst

Min resa

När jag var liten drömde jag om att bli en kärleksfull mamma som min mor var, att få känna obeskrivlig kärlek till något som var mitt och ingen kunde ta ifrån mig. Jag växte upp och bakslagen visade sig att det inte var lika lätt att nå drömmen som jag trodde. I 3 års tid har vi nu hoppats att 32 menstruationer ska utebli. 32 gånger vi blivit besvikna och ledsna för att den dök upp som ett brev på posten. Vi har sökt hjälp, hjälp för att besvikelsen gjort att man tvivlat på sin egen förmåga att det ska gå vägen.  Men inga fel funna, och det borde man kunna vara glad över. Men när viljan och längtan är så stor, skulle det vara enklare om det var ett enkelt fel som gick att åtgärda lätt. Men i sin frustration få svaret att gå hem och försöka igen. Vill man skrika ” Vi har försökt”

Jag har försökt från djupet av mitt hjärta. Kanske är det just det som är felet? Att viljan är för stor? Eller spelar viljan ens någon roll? Man vet inte vad man ska tro längre. Nu har jag gått på en hormonbehandling och väntar med värk i hjärtat att den 33:e mensen äntligen ska vara utebliven. Syftet är att den ska anlända imorgon, en dag som jag vet kommer vara tung om den så naturlig som den är dyker upp.

Sex, sex är bland det naturligast som finns mellan man och kvinna. Det roligaste och definitivt det skönaste. Men det blir något som blir till en planering, en planering och en rutin. Något som inte längre görs av lust och vilja. Något som måste göras för att det man verkligen vill ska hända.

 Man blir ledsen när det aldrig sker, det är jobbigt att komma ut och titta sin man i ögonen och säga ”jag fick mens” Hans hopp och besvikelse syns i hans ögon och han ser det i mina. Något som man trodde skulle vara så enkelt har blivit så svårt.

Jag blir rädd när jag tänker på att mensen antagligen kommer komma denna gång också. Hur släpper man detta och tänker positivt? Hur slutar man vilja så mycket? Hur tar man livet för vad det är och vad tröstar man sig med?
Vi älskar varandra och det vet vi båda, vi är nöjda med varandra men vårt hem saknar bebis gurgel, skratt och gråt. Vi saknar, vakna nätter och jobbiga dagar. Vi saknar något som är vårat.

Många frågor bärs på och ingen kan svara på dem. Har jag haft mina chanser som ungdom och därför inte får några mer? Valde jag bort chansen då? Är det något fel på mig som ingen ännu upptäckt? Jag vill bara att detta mirakel ska ske så jag kan ge detta till min man och absolut till mig själv, till oss. Att jag på ett speciellt sätt kunde få tala om för honom att vi ska ha en bebis. Att allt äntligen har vänt.

Men nu har vi två omgångar med pregotime och vi får leva efter detta nu. Jag vill inte hoppas, men man kan ju inte låta bli. Jag vill kunna låssas som vanligt och låta livet flyta på som vanligt och ha roligt. Men viljan är så stor att det praktiskt är omöjligt. 

Skriva av sig är väl något positivt har jag hört! Kanske negativ idag