• Orolig1

    Svartsjuka

    Har läst många inlägg om svartsjuka i nybildade familjer. Och det kan nog vara en gansk "normal" känsla i början och beroende på hur man hanterar olika situationer. Men det rör sig oftast om barn eller tonåringar. Jag har en sambo som har en vuxen dotter (21). Vi träffades när hon var 16 och det var inte helt lätt att komma in i deras symbios. Jag hade dock förstålese för det i början och höll mig väldigt avvaktande och lät henne hållas med sin "klängighet" och "revirmarkerande". Jag tänkte som så att hon behövde tid att finna sig i situationen och att det skulle ge sig med tiden när hon blev vuxen och flyttade hemifrån.

    Men hennes "pappighet" ligger som en skugga över oss hela tiden. Det blir inte naturligt och avslappnat för mig och sambon, vår gemensamme son och mina två barn sedan tidigare (som bor hemma hos oss vv) att t ex göra saker tillsammans. Han verkar få dåligt samvete om vi gör familjegrejer och det verkar inte finnas i hans värld heller att han och jag ska göra saker på egen hand som vuxna. Han är mer fokuserad på att hitta tid för att umgås med sin dotter. Han ska självklart få tid och möjlighet att göra saker med henne också, men med tanke på att hon är vuxen och borde leva sitt eget liv med kompisar och killar, så tycker jag att han i första hand bör prioritera tid med mig. När jag försöker prata om det med honom så blir han bara arg.

    Jag vill inte känna den här svartsjukan, men om han hela tiden väljer dottern före mig så blir de känslorna oundvikliga för mig. Jag kan tycka att det skulle vara mer naturligt om dottern var yngre????  

  • Svar på tråden Svartsjuka
  • Orolig1

    Jag har ju upplevt detta som ganska jobbigt, men har ju valt tididgare att inte säga något om det. Dels för att jag som sagt räknade med att det skulle ge sig när hon flyttade hemifrån och börja leva sitt eget liv som andra "normala" unga vuxna. Och med det menar jag att kompisar och ev killar börjar vara de "viktigare" personerna och att det är främst dem man vill umgås med och uppleva saker tillsammans med. Men d.els har jag inte sagt något då jag hela tiden har känt och fått signaler på att allt som har med dottern att göra är känsligt och "infekterat" för min sambo. Han har hela tiden gått i stark försvarställning för allt som har rört henne. Jag har ju också förstått att vi har lite olika syn på bortskämdhet, självständighet och vad som är en "normal" och hälsosam relation till sina barn.

    Precis som du säger så handlar det nog också om väldigt mycket dåligt samvete och det rör sig nog även om saker under hennes uppväxt. Men jag tror inte ens att han är helt medveten om att det är det han känner. Sedan är det självklart att han älskar henne och det är ju naturligt. Men jag tror att han också har svårt att vänja sig vid tanken att hon är vuxen och där anser jag att han "brister" lite. Han har ju ett ansvar att hjälpa henne att lösgöra sig och sätta gränser. Det gäller både ekonomisk och känslomässig självständighet. Detta "klamrar" hon sig också fast vid och "utnyttjar". Jag upplever att det hela tiden pågår en maktkamp och att hon vill få bekräftat och visa att det är hon som är kvinnan i hans liv och det kan yttra sig på lite olika sätt. Och han är nog så van vid att hon har varit "kvinnan" i hans liv, så att han inte riktigt ser det här. Men jag anser ju självklart att vi inte "konkurrerar" om samma roll i hans liv. Man har ju inte samma relation till sin vuxna dotter som till sin sambo. Det handlar ju om olika slags kärlek??????? Men jag upplever mer att hon vill konkurrera med mig på "min arena" och där blir det ju helt fel för mig och jag vet inte hur jag ska hantera detta.  

    Vi har alltså inte pratat om detta vi tre och jag tror inte att de skulle vara intresserade eftersom han inte ser det jag ser och det skulle bli "de mot mig". Vet inte riktigt hur jag ska göra med allt detta??? 

  • Orolig1

    Jag önskar att jag kunde ha en rak och öppen kommunikation med sambon och det är väl kanske där det främsta problemet ligger.  Jag måste ju ha honom med på "tåget" för att hitta någon lösning. Jag kan ju inte lösa detta själv, det är ju inte inte jag ensam som "äger" problemet.

    Men jag anser fortfarande att situtation skulle vara annorlunda om det rörde sig om ett barn eller en tonåring. Men hon är ju vuxen och måste ju kunna ta ansvar för sina handlingar som vuxen också och det är väl hög tid att hon lever sig eget liv. Hon flyttade hemifrån för två år sedan. Det är klart att man har behov av sina föräldrar även som vuxen. Jag vänder mig ju fortfarande till mina föräldrar när man behöver råd och stöd. Men  kan jag tycka att det är "konstigt" att hon har SÅ stort behov av sin pappa och inte kan låta honom leva ett normalt vuxenliv med mig utan att medvetet/omedvetet skuldbelägga honom.   

    Jag tycker alltså att det känns ohållbart/orimligt om han ska behöva "kompensera" henne hela tiden om jag och min sambo lever ett normalt vuxenliv. Som när du Fanny b säger att om han har umgåtts med mig en helg, så ska han kompensera henne med "samma tid/samma sak". Hur länge ska det pågå?? Det sätter ju också en press på min sambo. Jag märker ju redan att han blir slukad på energi för att "räcka till".

  • Orolig1

    Förstår vad du menar Fanny b. Det är väl ungefär så jag känner också: att relationen dem emellan inte är helt "normal". Känns väl som att hon har lite "problem" i sin tur att hantera och det har jag känt länge. Något jag känt och sett utifrån hennes agerande  och beteende under åren. Det gör mitt problem lite känsligare och mer svårhanterligt. Jag kan nog anse att hon skulle behöva få lite hjälp med att hantera sin känslor och oviljan/oförmågan att släppa taget om pappa.

    På något plan så tror jag också att min sambo vet om att hon inte mår helt bra och han känner en oro för hennes "mentala tillstånd". Men det känns mer som att han inte egentligen vill låtsas om det och verkar känna att bara han finns där för henne HELA tiden oavsett vad, så kommer det ordna sig. Det är ju också en av anledingarna till att jag hela tiden har "backat undan". Antingen har det direkt sagts att "hon mår inte bra nu" eller så kan man ana det och hur ska jag då kunna komma och ställa massa "krav". Krav som egentligen är normala krav i en vuxenrelation. 

    Jag har några gånger försökt lyfta den diskussionen om att hon ju kanske inte mår så bra och skulle behöva professionell hjälp för att i slutändan kunna leva ett sjävlständigt och hälsosamt vuxenliv. Men det är som att gå på ett" minfält" och hittills har jag alltid trampat på en "mina" varje gång och inte kunnat komma vidare i diskussionen. Jag förstår självklart att det är känsligt om man kommer och säger att någons barn inte är helt "friskt".

    Men jag VILL ju inte att det ska vara så här. Jag vill kunna leva ett normalt vuxenliv med min sambo, jag vill att de ska ha en bra och hälsosam far/dotterrelation, jag vill att bonusdottern ska kunna ha en bra relation till sin lillebror, jag vill att vi ska kunna umgås under "normala" former (även om jag inte har några orealistiska illusioner om vår relation). Jag vill ju att hon ska kunna komma hem och att både hon och jag ska känna sig bekväma, även om vi inte kommer älska varandra.

  • Orolig1

    Ja, det är ju dit jag måste komma. Kunna ha ett fungerande samtal med honom om hans dotter. Just nu känns det som att det är lite "låst" läge. Jag har aldrig krävt att han ska välja mellan ett familjeliv med mig och hans dotter, det är ju både en orimlig och omöjlig sak att kräva och inget jag önskar.

    Dock känns det lite mer som att bonusdottern ställer de kraven. Att ska han ha en bra relation med henne, så kan/får han inte älska mig. Kan ju inte säga att jag vet att det är så, men det känns så just nu i hans sätt mot mig och mot dottern. Och han går väl också och bär på någon slags ilska/besvikelse/sorg för att hon och jag inte kommer överens och det är väl kanske en bidragande orsak till hans "förlamade känsliv" gentemot mig nu. Och det säger ju sig själv att ska han tillåta en sådan kamp, då förlorar ju jag. Det måste ligga på honom att visa för henne (och mig) att han har plats för oss båda. Visa att vi fyller olika funktioner i hans liv, vilket han också måste inse. Han behöver visa henne mer bestämt och tydligt att han vill leva ett vuxenliv och ha en fungerande kärleksrelation med en kvinna, något som han har avstått under lång tid.

    Vårat samliv går på sparlåga och det bidrar till att öka distansen och oron från min sida. Han känns ganska deprimerad och håglös och jag tror ju att det beror på den här situationen.

    Vill inte ge upp, men jag kan inte kämpa ensam     

Svar på tråden Svartsjuka