min mamma är gravid

Jag tycker synd om din bonuspappa faktiskt. Jag tror inte du ser hur mycket han bryr sig. Han bryr sig ju när han står utanför toan om du har skadat dig själv!

Så du tycker att din mamma är äcklig för att hon har haft sex med sin man vilket är det naturligaste som finns i varje människans liv. Du gillar inte din styvpappa därför att han är inte din pappa och du tycker inte om dina syskon därför att de ska vara äkta syskon enligt dig för att förtjäna bli älskade?

Du skär dig för att få samtidigt uppmärksamhet från din mamma men vill inte ha uppmärksamhet från din styvpappa som bor under samma tak som du.

Vet du va? För det första, det är din mammas val att få ett barn, det är hon som ska offra sin tid åt barnet, du kommer inte att bry dig ett skit när lilla barnet väcker din mamma mitt på natten för att den är hungrig och du kommer inte heller att byta bebisens smutsiga blöjor, att gå igenom allt det där är faktiskt hennes val inte ditt. Du kommer om några få år att lämna din mamma och ha ett eget liv där du får göra egna val också. Varje människa gör sin egen väg i livet. Din styvpappa vet säker om att du ogillar honom men kan inte göra mycket åt det, men han verka oroa sig över dig i alla fall. 

Om du brydde dig lite mera om de andra människor du har runt omkring dig, om du ägnade din tid att hjälpa andra och ta hand om andra du skulle inte ha tid att vara deprimerad och tycka så synd om dig själv och skada dig för att få uppmärksamhet. Gör positiva saker för andra människor och du kommer säkert att få massor av uppmärksamhet fast på ett bra och positiv sätt. Livet är kort och att spendera det på att ogilla , hata andra och skada sig själv är att bortkasta tiden du har. 

När jag sade "hata andra" menade ditt sätt att prata om dina syskon och styvpappa, du uttrycker dig inte  kärleksfull så att säga, dessutom, du tror att du är unik eller? åtminstone du har din mamma med dig och visst, jag vet inte vad du har gått igenom, om det är tråkigt det var ju synd, livet är inte alltid rättvis, min uppväxt till exempel var kantad av våld, misshandel och ensamhet för att jag växte upp utan föräldrar och bodde hos människor som slog mig varje dag och misshandlade mig psykiskt  och som grädde på mosset jag var mobbad i skolan, men allt detta har aldrig varit en ursäkt för mig att fortsätta att älta i det . Kraften för förändring finns i nuet inte i dåtiden när jag var ett stackars misshandlat barn. Man kan inte stanna i det förflutna. Tråkigt att du har gått igenom dåliga erfarenheter i livet men du måste fortsätta och titta mot ett bättre framtid för dig själv för det är du säkert värd, och jag fortsätter att säga att om du brydde dig mer av de andra i din familj, alla skulle må bra och du med. Istället för att tycka att din mamma som älskar dig är äcklig och pinsam du borde vissa henne ditt stöd och kärlek eftersom det är modig av henne att vara mamma vid hennes ålder.

du borde prata om detta med din mamma, hon kommer att förstå dig säkert och graviditeten behöver inte vara något som separerar dig från henne, om du visar omtanke och om du visar att du bryr dig om henne , graviditeten kan vara något som kan få dig att komma närmare din mamma.  Men om du inte pratar med henne hon kommer omöjligt att veta dina farhågor.

Låter som att du har en riktigt gullig och snäll mamma
du borde verkligen berätta det för henne, att du är rädd

sen så spelar det ingen roll om det är halv eller helsyskon
för det är ingen som helst skillnad förutom lite gener och DNA!

det kommer komma ett barn, som kommer vara en helt ny liten individ, med sin egen personlighet och tycken
som kommer vilja lära känna dig, se upp till dig och lära sig av dig
den vet ingenting om genetik eller styvföräldrar

allt den vet är att den vill titta på dig, jollra mot dig och fascineras av dig

och den kommer vara en del av din mamma och hennes liv, och du tycker väl om din mamma?
ju snabbare du pratar ut med din mamma, och vänjer dig vid tanken att du ska få ett nytt syskon, desstu snabbare kommer allt kännas bättre och lättare, iaf den biten av ditt liv.

ivägen för vad?
den förändrar inte din mamma på något sätt alls för dig egentligen
hon är fortfarande din mamma och vill ditt bästa 
men du kommer inte vara i centrum av uppmärksamheten snart, då hon kommer ha ett litet barn att ta hand om, men det betyder samtidigt inte att ni inte kan ha en lika bra relation som ni har nu, den kommer bara bli lite annorlunda

men berätta för henne vad du är rädd för, så kan ni säkert tillsammans komma på ett sätt för dig att känna dig involverad och minst lika viktig i hennes liv, samtidigt som bebisen får plats

kanske du kan hitta något som du ser framemot med att få ett nytt syskon       

men det är ju bara tillfälligt, du gör inte illa henne (så länge hon inte säger aj, men det kan ju vem som helst göra oavsett gravid eller inte) och det är ju för en bra sak, ditt nya syskon

i din trådstart så skriver du många saker som du har sagt till henne om magen, med särskild betoning på vikt och storlek
och du skriver att du har en ätstörning

kan det inte vara så att du själv kanske är rädd för att bli tjock? att du förknippar stor mage med något dåligt, farligt
och att du är "rädd" för hennes mage och att storleken och "fettet" är i vägen?
kanske är du rädd för att det är farligt för henne, att hon ska bli sjuk eller liknande..

jag utger mig inte för att veta, men din text ger ledtrådar till vad du kanske borde tänka på och prata med din mamma om