Ellie skrev 2013-04-01 23:56:26 följande:
Jag har inte läst alla inlägg. Inte många överhuvudtaget, så min fundering kanske redan diskuterats, och i så fall ber jag om ursäkt.
AW citat: "På natten agerar man fysiskt skyddsrum, om och när man samsover med små barn. Att man med sin fysiska närvaro agerar skyddsrum, som i krig, förmedlar ingen emotionell närhet eller trygghet till barnet. Det förmedlar ett mer eller mindre konstant krisläge. "
Hur i hela friden kan man anta att man med sin närvaro skulle förmedla "krisläge" till ett spädbarn? En förälders närvaro borde ju rimligtvis signalera trygghet.
Hur kan detta skilja sig åt på dagen och natten? Borde man inte hålla sig borta dagtid också för att inte skrämma upp barnet? Vet ett spädbarn att när det är dag betyder närvaro trygghet, men när det är natt betyder det krisläge?
Kanske allt går ut på att rättfärdiga att man smiter ifrån sina barn?
Vill man vara deltidsförälder och slippa ta hand om sina barn på nätterna är det mycket smidigt att hitta på en metod som går ut på att barnet "vill" vara ifred. Själv är jag mamma 24 timmar per dygn.
Jag väntar mig egentligen inget svar. Ville bara skriva ur mig en fundering efter att ha läst en artikel med citat från AW.
Jag tycker också det där är ologiskt, jag köper "på natten sover man, då händer ingenting alls" det lever vi också efter, vi tänder inga lampor eller drar igång lek på natten men närhet/tröst får man om man behöver.
Borde inte barnet bli väldigt förvirrat, samma som att man tar upp barnet vid 7:00 men vaknar barnet 06:55 ska man inte ta upp det, hur ska barnet veta vad klockan är?
Barnet borde ju bli tämligen förvirrat, jag har träffat ett barnhemsbarn på 1 år (min lillebror) och ju mer jag tä'nker på AW ju mer tänker jag att just så som han var, så vill AW att barnen ska vara. Och så som han var det var inget positivt alls snarare ganska hemskt att se. Sov hela nätter förvisso, grät/signalerade inte när han slog sig (inte ens när storasyster bet honom), alla vuxna var mamma som man KANSKE kunde få vara med (om man slogs med de äldre syskonen), man kunde gosa med honom och han blev överlycklig men satte man bryskt ner honom och gick så hade en vanlig 1 åring skrikit, det gjorde aldrig han utan gick in i sitt tillstånd att "jag klarar mig själv", signalerade inte om han slog sig, brände sig, blev skrämd utan gick in i sig själv och tröstade sig mentalt på egen hand. Förvisso säkerligen praktiskt men verkligen hemskt.
Hur ska barnen förstå att på dagen kommer mamma om jag slår mig, men på natten kommer hon inte, då gör mina skrik att mamma går längre bort "skrika mamma ifrån sig enl AW" där tänker jag att det blir ju upp till barnet att lösa det på "sitt sätt" eftersom man inte vet när mamma/pappa kommer och OM de gör det.