Råd som Anna Wahlgren ger och har gett till föräldrar genom åren..

Skillnaden är väl att barn som blir ordentligt omhändertagna av sina föräldrar ser dom som något "tryggt och viktigt" och inte som en "jätte".

Mitt svar var inte seriöst menat, det var ett skämt.  Ibland behöver inte spädbarn samma saker som vuxna, det är därför vi har den här diskussionen.

"Nej inte på några kvällar i sommarstugan, men jag tror att de flesta föräldrar som följer AWs råd inte bara håller på några kvällar, det blir snarare ett mönster:  
Lyssna inte på barnet. 
Bekräfta inte barnets känslor."

Ja, jo, då kan det bli skadligt. Men då har man väl gått utanför AWs råd? Jag kan hålla med om att för föräldrar som redan har skadliga mönster åt det här hållet kanske inte ska läsa AW. Å andra sidan finns det överbeskýddande föräldrar som har mönster åt andra hållet som kanske skulle må bra av att läsa AWs råd. 

Jag gav närhet till mina barn utan att ta upp dem. Jag pratade bredvid sängen, och i bland från mitt på golvet, eller utanför dörren. I stället för hela tiden ge kroppskontakt, försökte jeg ge dem av mitt lugn, övertygelse om att jag var där och att allt var ok. Jag försökte och har för mig att jag lyckades överföra en säkerhet till dem om att de var trygga i sina sängar. 

Vad behöver de? Sömn? Hur mycket? Oavbrutet eller inte?  Ska vi börja där, och se om vi är sams om den biten först?

Lyssna inte på barnet
Bekräfta inte barnets känslor. 

Just det med att inte bekräfta barnets känslor...  Om barnet skriker i rädsla, alltså för att det är rädd, ska man då bekräfta den rädslan? 

Eller ska man lugna barnet med en bekräftelse om att det inte är något att vara rädd för?   

Kan barn sova från början, eller måste de lära det? Jag hade barn som sov med mig, och själv var jag så trött så jag vet ärlig talat inte om de var vakna medans jag sov. De nattammades i sängen någon gång pr. natt tills de var sex månader, men efter det sov de hela nätterna. Jag har förstått att alla barn inte är så.

För mig hade det varit att bekräfta rädslan hos mitt barn. Att det på något sätt var något att vara rädd för, och att jag kom till undsätning. Mitt sätt att trösta var att ge lugn till barnet där hon låg, och med hela mitt sätt visa att det inte var något att var rädd för.

Precis som när jag sitter i ett flygplan, svettande av rädsla för att jag hör något jag tror är onaturliga ljud, och planet skakar. Om flygvärdinnorna talar till mig där jag sitter och säger att det inte är något farligt, att det är helt ofaliga ljud jag hör, då blir jag lugnare än om de försöker trösta mig och hålla omkring mig så jag inte ska vara rädd.  

Det börjar bli lite låg nivå nu, tycker jag.

God natt, och tack för diskussionen.  

Helt sjukt att det alltid blir så här. Varför ska vi mammor hålla på och slå varandra i huvudet med anklagelser??? Varför blir de som nån gång följt ett råd av AW plötsligen "anhängare" som om det svurit sig till en hemsk sekt? Varför kan inte de som följt några av AW:s råd se att många av råden bara gått för långt? Jag har själv följt många AW:s råd och tyckt att mycket hon sa var klokt, har sedan blivit förskräckt av trådar på hennes forum och blivit riktigt illa berörd när jag läst Felicias bok. Man måste inte förvara sin sak in absurdum, även om det känns lockande när anknytningsteorierna haglar... Kanske har AW sagt en del bra saker? Trots att mycket är illa? Blir det för svårt när allting inte är svart eller vitt? Ont eller gott? Som Susanne Osten säger; kärleken övervinner allt Ge varandra kärlek så reder det sig oberoende av om man sov-metodat på "rätt" eller "fel"sätt eller inte alls. Förhoppningsvis kommer det bättre råd till buds än AW:s framöver, för de behövs!