Ansvar - vart?
"Ytterst få människor är födda onda, och myten om den Elaka Styvmamman är alltså just precis det - en myt. Ingen människa går ju in i ett förhållande där det "följer med" barn men intentionen om att "Nu jävlar ska jag ställa till det för hans exfru, och framför allt för de där otäcka ungarna!". En styvmamma är förstås som vilken annan tjej som helst, en tjej som träffat en man som råkar ha barn, en tjej som går (det finns givetvis undantag även här) in i förhållandet med intentionen att hon ska tycka om hans barn och ge dem trygghet och support i det nya familjelivet. Vad ni än må tro, så är det faktiskt så. Att förutsättningarna sedan snabbt ändras och hon plötsligt tänker att "Jag avskyr blotta åsynen av dessa barn, jag avskyr till och med att höra deras namn och jag vill aldrig mer se dem", är oftast, tro det eller ej, ERT fel - de biologiska föräldrarnas. "Läste detta på en blogg och känner igen mig allt för väl.
Jag är styvmamma (avskyr verkligen det begreppet). Allt gick så bra från början även om mitt liv belastades av det faktum att min stora kärlek hade tre barn sedan innan.
Jag gick in i det hela med ambitionen att det skulle funka. Såg att jag skulle komma att kunna vara något som dessa barn faktiskt saknade. Jag har stor erfarenhet av barn så den biten gick utan problem. Även om alla som träffar sin stora kärlek så klart föredrar att han är barnlös.
Dock började den biologiska mamman "jävlas" så fort min man respektfullt informerat henne om att han träffat någon som han skulle inleda ett seriöst förhållande med.
Jag höll till en början ut, försökte få min man att förstå att hennes jävligheter började tära på min känsla till barnen. Svårt förklara HUR det går till men det bara blir så. Hennes gränslöshet, respektlöshet och störda utspel och min mans oförmåga att gränsa och stävja detta har gjort att jag har väldigt svårt med barnen.
Jag kan inte tänka mig ett liv med dem på 50% och vill helt enkelt skära bort bort den "cancersvullst" som de känns som och därmed också få bort biomamman ur våra liv.
Jag har konfronterat biomamman efter ett år. "Att nu måste det få ett slut - detta kommer gå ut över barnen". Men hon tar varje tillfälle att jävlas som hon får. Sen lägger hon allt ansvar på alla andra. Vi får höra långa ramsor om vilken förträfflig mamma hon är.....
Det har tagit lång tid för min man att se och förstå allt.
Jag fattade snabbt att han processat sig ur deras äktenskap år innan de kom till skilsmässa. För henne var det inte så, så när jag kom in i bilden gick någon slags huvudsäkring (i ett redan klent psyke).
Hon har ringt till mig och sagt att jag känner mig hotad av henne och att min man har det svårt för att HON var den som initierade skilsmässan.
Dock var de på socialtjänsten för att tala om barnen. Men hon inleder med en lång harang och anklagelse riktad mot min man att han träffat någon direkt efter skilsmässan och att hennes pappa skulle betala så att de fick gå och prata med någon. Lite skönt för mig att få bekräftat att det var detta allt handlade om som jag trott.
Det är svårt att få med BIOFÖRÄLDRAR i dessa samtal.
Kan någon berätta hur det var för dem efter skilsmässan. Hur det funkade med "styvmamman".
Goda råd och vilka misstag gjorde ni.
Styvmammor likväl som biomammor - kan vi inte tala med varandra och försöka förstå varandra i detta. Hur vi kan hjälpa varandra i en situation som är svår för alla?
Det här börjar verkligen gå ut över min mans barn. Jag ser att det snackas skit om honom och mig hemma hos biomamman och en av sönerna påverkas av detta mycket.