Inlägg från: Emmi27 |Visa alla inlägg
  • Emmi27

    jag kommer inte att bli 30 år?!

    Du kommer visst bli 30. Om du väljer att stanna kvar i livet och se till att få ordentlig hjälp med dina problem.
    Alla de här självmordsförsöken är ju du själv ansvarig för och kanske har du haft en jävla tur som aldrig lyckats. Se DET som en anledning att ge fan i att försöka igen, som ett bevis på att det inte är meningen att du ska försvinna.

    Du är inte ens 25 år och har hur mycket tid kvar som helst att se till att ditt liv blir bra. Du väljer helt själv om det blir en "nästa gång" eller inte. Ingen vill lida, men du har bara ett liv som verkligen inte är värt att kasta bort och självklart kommer många bli ledsna!

    Du säger själv att anledningen till att du inte orkar leva är för att du mår dåligt. Det är något som troligtvis går att ändra på. Har du fått någon typ av hjälp tidigare?

  • Emmi27
    pez8985 skrev 2013-01-29 17:56:00 följande:
    jag har gått hos psykiatrin men känner inte att det hjälper för det känns som att "jag är inte ämnad att leva" jag vet inte varför exakt wom jag känner så jag kan inte ta på det. Det känns som att jag bara har förutspått det. Men att jag kanske bara känner rädsla inför att fylla 30.
    Vad är det för typ av sorg du känner? Alltså är det över något särskilt som du inte kan släppa eller är det bara nån sorts inneboende sorg som bara verkar finnas där?

    Det här med att fylla 30, eller att inte leva tills du blir 30 - finns det någon som gått bort innan 30 i din omgivning som du stått nära eller vad är det som gör att just 30 är så ångestladdat? Jag menar, om du har känt sen du var 15 att du inte kommer leva till 30 så låter det ju inte som en ålderskris som man kan tänkas få.

    Vilken typ av hjälp har du fått? Psykolog, KBT, finns ju olika typer och du kanske inte har hittat rätt hjälp?
  • Emmi27
    Nazca skrev 2013-01-29 18:12:29 följande:
    Kände inte jag heller förr än jag bytte psykolog för att den jag hade inte var rätt för mig.
    Sen började jag prata. Säga allt jag kände och tänkte. Jag öppnade mig. 
    Jag ville ha hjälp för om jag skulle leva så skulle jag INTE må som jag mådde.

    Min mamma dog när jag var 10 år. Pappa gifte om sig med en kvinna som tryckte ner mig psykiskt. Pappa slog mig och isolerade mig från mina stora syskon. Jag fick inte prata med dem och jag blev mobbad i skolan.
    Jag överlevde... 
    Usch vad hemskt =( Vad bra att det blev bättre!

    Det var lite så jag tänkte också, att det kan ju vara fel person som TS gått till, eller fel typ av hjälp. Tyvärr är det så att man får göra mycket själv för att hitta rätt. Alltså söka andra vägar, ny psykolog eller annan typ av behandling.
  • Emmi27
    pez8985 skrev 2013-01-29 18:17:27 följande:
    Ärligt talat så vet jag inte vad det är för sorg jag känner, ja jag har en del nära som har gått bort innan 30 år. I olyckor och annat och även överdoer. Jag är inte den som tar till alkohol eller droger när jag mår dåligt, jag brukar se till att jag är omringad av mina nära men ibland hjälper inte det. Ibland kan jag komma på mig själv att planera mitt självmord, då försöker jag skaka av mig det genom att träna eller nåt. Ibland kan jag bli rädd flr mig själv när jag står och håller i en stor köttkniv och det har jag vart sen jag var 7 år rädd för knivar..
    Då kan det ju ha med det att göra, din skräck inför 30-års sträcket. Har du kunnat bearbeta sorgen efter dessa människor ordentligt?

    Din rädsla för knivar, hur är den? Alltså vet du varifrån den kommer?

    Vad blir du glad/lycklig över och hur ofta känner du så?


  • Emmi27
    pez8985 skrev 2013-01-29 18:44:51 följande:
    Vet inte, jag tycker set är så pinsae att gråta inför folk, även om jag vet att det är det bästa botemedlet. Min rädsla inför knivar är att jag skall börja skära i mig själv. Nör jag känner lycka är det inför något jag har klarat av ett matte prov etc men det når liksom inte ända fram känner ingen ljusning i livet av bara ett prov.
    Men har du varit rädd för att börja skära dig själv sen du var 7 år?

    Tycker inte du ska ge upp utan ta kontakt med VC och förklara hur det ligger till, att du behöver hjälp med att kanske få medicin som du kan ta osv. Det finns hjälp att få om du bara försöker se det. Det finns absolut ingen mening med att ge upp för det finns mer att vinna än du tror.
Svar på tråden jag kommer inte att bli 30 år?!