jag kommer inte att bli 30 år?!

Jag tror dock att all min sorg grundar sig vid att mor och far gick isär när jag var liten. Kanske att jag känner rädsla inför att bli 30 år. Jag vet inte, inne i mig känns det som att jag kommer att såra många av mina nära genom att ta mitt liv. Jag vill inte såra någon, jag vill bara få slut på mitt lidande, jag orkar faktiskt inte leva och det känns så oansvarigt.

Jag vill inte leva för att jag känner sorg i mig..

jag har gått hos psykiatrin men känner inte att det hjälper för det känns som att "jag är inte ämnad att leva" jag vet inte varför exakt wom jag känner så jag kan inte ta på det. Det känns som att jag bara har förutspått det. Men att jag kanske bara känner rädsla inför att fylla 30.

Emo är en musikstil och jag lyssnar på rock!!

Jo klart! Ibland känner jag mig överlycklig, ser fram emot att få barn bo i villa och allt det där.. Men ibland känns det som att jag kommer att såra många genom att ta mitt liv och det vill jag inte..

Jag känner ju inte att psykologhjälp hjäper mig.

Ärligt talat så vet jag inte vad det är för sorg jag känner, ja jag har en del nära som har gått bort innan 30 år. I olyckor och annat och även överdoer. Jag är inte den som tar till alkohol eller droger när jag mår dåligt, jag brukar se till att jag är omringad av mina nära men ibland hjälper inte det. Ibland kan jag komma på mig själv att planera mitt självmord, då försöker jag skaka av mig det genom att träna eller nåt. Ibland kan jag bli rädd flr mig själv när jag står och håller i en stor köttkniv och det har jag vart sen jag var 7 år rädd för knivar..

Jag får ingen medicin eftersom jag har tagit överdoser, jag fick nån kass jävla sömnmedicin som heter theralen den kan man inte ens somna in på. Får ta en övereos om man ens ska lyckas, eller så blir man vrålhungrig och blir pigg av det.

Grejen är att jag fick theralen för att inte tänka så mycket innan jag skall sova men det hjälpte inte. Fortsätte tänka ändå och blev hungrig också. Antidepressiva fick jag inte för att jag då kunde ta mitt liv med hjälp av dem. Lite glädje känner jag ibland, men det är lite.

Vet inte, jag tycker set är så pinsae att gråta inför folk, även om jag vet att det är det bästa botemedlet. Min rädsla inför knivar är att jag skall börja skära i mig själv. Nör jag känner lycka är det inför något jag har klarat av ett matte prov etc men det når liksom inte ända fram känner ingen ljusning i livet av bara ett prov.