Min fru bedrar mig - och jag är totalt lurad
Hej Micke,
Jag har läst det mesta av tråden, och blivit starkt berörd. Halkade in här för att jag var på väg att träffa en gift man som ville vara otrogen. Gjorde inte det, tackochlov.
Nu till dig.
Det stora sveket, som jag ser det, var terapeuten du och din fru gick till. Det var en oprofessionell människa ni hamnade hos som du litade på, som svek dig. Vad var det då som jag reagerade på? Jo, terapeuten var helt ointresserad av DINA BEHOV, och dina sexuella trauman. Allt kretsade kring din frus behov. Terapeuten förstärkte det som du redan är så bra på, att utplåna dig själv och vad du längtar efter. Hon osynliggjorde dig, trampade på dig ännu en gång, och du trodde det var normalt.
I inlägg efter inlägg talar du om din frus behov. Vad du själv behöver på ett djupare plan, sopar du snabbt och konsekvent under mattan. Bara du får några ynka smulor så intalar du dig själv att du är nöjd. Skilsmässan kom som ett brev på posten, efter år av självutplåning från din sida. Nu är du nöjd om hon är nöjd.
Har du haft en så fruktansvärt usel självkänsla sedan barndomen? Hur behandlade dina föräldrar dig? Andra vuxna? Syskon? Jag kan inte tolka det annorlunda än att du har vuxit upp i en kraftigt dysfunktionell familj där du kuvats att helt utplåna dig själv för att få kärlek. Något du upprepar i vuxen ålder för att överleva (rätta mig om jag har fel). Kanske du vuxit upp i någon sekt?
Du skriver:
"Nej...det sexuella planet är något som jag absolut inte vill tillbaka till. Ångesten, hopplösheten och skuldkänslorna över att man var kåt. Jag har aldrig känt mig så äcklig som jag gjorde då. Nu slipper jag det och det är som att få andas friskt syre för första gången på flera decennier."
DETTA! Vad handlar denna ångest om? Att du slår på dig själv på det här viset? Hur kommer det sig att du kände dig äcklig? Vad hände? När började denna äckelkänsla inför din egen existens? Vad händer om du börjar utforska vad din skräck handlar om?
Jag förstår att du inte vill rota i det här för att det ligger en enorm smärta begraven, men du stympar dig själv genom att inte lyfta fram i ljuset dina låga tankar om dig själv, för att förstå, och komma vidare. Du beskriver hur du fullständigt utplånar dig själv för att kunna känna en smula trygghet. Det har inte med sex att göra, din självutplånande hållning lyser igenom i allt du skriver. Du kallar utplåning kärlek, det är inte kärlek. Du fortsätter att lägga locket på, och jag förstår dig, men den goda nyheten är att rädslan är ditt största hinder. Vad tror du är grunden till att du gör dig själv så illa, och helt förnekar din smärta? Är det kärleksfullhet mot dig själv? Hur kommer det sig att du unnar alla andra människor kärlek, alla utom du?
Du kommer att gå stärkt ur krisen om du vågar öppna locket, och du kommer inte att dö av det du får syn på. När du har mött trollen, kommer de inte att kunna skada dig mer. De är fula och äckliga, ja, men de är inte du.
Du behöver inte utplåna dig själv för att överleva och få kärlek. Jag råder dig att söka upp en terapeut som du känner dig bekväm med. Forskning har visat att terapiformen är underordnad, det är kemin mellan terapeuten och klienten som är avgörande. Det är förövrigt helt avgörande att man känner förtroende för terapeuten, annars ska man omedelbart lämna.
Alla goda tankar till dig!