Min fru bedrar mig - och jag är totalt lurad

Hur är det möjligt att du står ut TS? Jodå, jag har läst det mesta i råden. Din fru agerar oerhört respektlöst. Att hon har älskare är illa nog. Men att dessutom förnedra dig genom att vara mer eller mindre helt öppen med det och till och med gå på restaurang med era gemensamma vänner tillsammans med sin älskare är tamejfan vidrigt. Kan det vara så att hon får nån sorts energi av, eller rent av tänder på att förnedra dig. Du måste älska henne bortom förnuftets gräns. Annars går det inte förstå. Du kommer gå sönder till slut! Är hon verkligen värd det?

Sen undrar man ju hur det går på hennes jobb. Du skrev att hennes kollegor fattar vad hon sysslar med. Jag har jobbat som chef på olika nivåer i olika företag och organisationer många år. Min erfarenhet är att ett sådant beteende brukar tära kraftigt på förtroendekapitalet för en chef, som du antyder hon är. Jag har sett det flera gånger. Det blir inte lätt för henne att kommunicera värdegrundsbudskap och liknande. Ingen lyssnar på vad hon säger. Om några kollegor visste i går vet alla i morgon. Det får hon kallt räkna med. Det finns inget mer spännande på en arbetsplats än att skvallra otrohetsaffärer om kollegor eller ännu hellre chefen. Om nu någon tycker jag har en gammaldags kvinnosyn vill jag bara meddela att det jag skrivit ovan gäller chefer av båda könen. Möjligen döms en kvinna med din frus beteende hårdare av omgivningen än en man. Det är i så fall inget jag ställer mig bakom. Hon jobbar i skolmiljö och har föräldramöten, styelsemöten osv. Elever och föräldrar vet snart också. Var så säker. Hon är duktig och gör karriär skriver du. Hon är snart rökt säger jag. Ju mindre stad ni bor i desto fortare kommer det gå. Varför ska man lita på en person som är beredd att ljuga för sin närmaste, som är omdömeslös nog att inte hålla sin otrohetsaffär på en diskret nivå, som öppet förnedrar sin partner inför gemensamma vänner. Inget bra föredöme, ingen många föräldrar vill anförtro sina barn till, ingen man vill satsa på i en rekrytering! Inte jag i alla fall! Sen må hon vara hur duktig som helst. Det hjälper inte ett skvatt när moralpaniken slår till. Jag jobbade en gång på ett företag som började tappa många kunder fär att VD´n inte kunde hålla fingrarna från kakburken. Det höll på gå åt helvete totalt. Alla visste vad han och älskarinnan höll på med. Men det fattade inte dom två. När styrelsen förstod gick han i pension helt "överraskande" fem år i förtid. Det var liksom inte bra för affärerna helt enkelt att ha honom kvar.

Jag har följt denna tråd sen början. Jag blir både imponerad och fascinerad av Micke och hans förhållningssätt till sin fru. Samtidigt kan jag inte förstå honom om jag relaterar till mig själv. Jag inser att Micke har ett annat, generösare, synsätt på sitt förhållande än jag nånsin kommer ha. I nån mening ett mognare.

Man kan betrakta världen ifrån olika håll och då se olika saker. Jag tror det är det här som gör att så många som kommenterat i tråden blir frustrerade över Mickes sätt att förhålla sig till sin fru. Man utgår bara från sig själv. Jag var själv en sån i början av tråden. Nu är den bara intressant att följa.

Vilken anledning skulle Micke ha att ljuga när han ger uttryck för att hans liv är ganska ok trots allt? Han är ju anonym för oss alla.

Fortsätt att uppdatera oss då och då Micke!

Trist att behöva ljuga för barnen. De är väl vuxna? Du och din fru borde kunna stå för hur ni valt att leva.

Vi lever i ett litet land och risken är stor att barnen ändå får veta. Nån av deras bekanta var kanske med på samma kryssning? Eller nästa gång din fru och hennes älskare går ut tillsammans kanske de träffar på något av era barn. Jag stötte ihop med min bäste kompis i en annan stad på en liten restaurang en gång. Han var där med en annan kvinna än sin fru. De kysstes innan han såg mig. Pinsamt! Det håller inte i längden. Hur dina barn då uppfattar sin mamma är hennes sak, men hur de uppfattar dig är din sak Micke.

Hur firade du nyår själv förresten?

Jag tycker inte man är särskilt försiktig och diskret om man åker på en nyårskryssning med ett stort antal andra människor. (Såvida inte kryssningen är på ett fartyg i Asien eller så och det inte är en charterresa). Blir man igenkänd är det ganska uppenbart vad som pågår.

Du har ju valt att leva så här Micke, vilket jag respekterar och tycker är ok utifrån dina resonemang. Men varför inte vara öppen då? Så du slipper ljuga för dina egna barn för att täcka upp det liv din fru har. Du har ju knappast själv nåt liv man behöver mörka för de vuxna barnen.

Men då tvingas ju du ljuga för dina egna barn, bara för att din fru inte vill stå för sitt val att leva. Det kan inte kännas bra för dig. Hon verkar tämligen egennyttig din fru.

Min fd fru var otrogen flera gånger och ville inte att barnen, som var vuxna, skulle få veta varför jag var förbannad, ledsen och ville skiljas. Hon krävde att jag skulle ljuga för att hon inte skulle framstå i dålig dager. Jag försökte, men barnen fick ju veta i alla fall. De blev arga på både mig och sin mamma. På mig för att jag ljugit och på mamman för att hon ljugit och betett sig som hon gjort. Men mest för lögnen och för att hon inte stod för sitt val. Den hon var otrogen med umgicks med henne och barnen innan de visste. De trodde att mamma och den andre bara var vänner. Ett av barnen sa upp bekantskapen med sin mamma då. De har kontakt vid jular och födelsedagar idag. Barnbarnen har sett sin mormor ett par gånger på sex-sju år. Så hade det inte blivit om vi varit ärliga mot barnen från början. De var vuxna och accepterade inte lögnerna. De kände sig svikna, bedragna och ej betrodda, vilket faktiskt också var fallet. Jag har ganska bra kontakt med barnen, även om vi inte umgås så ofta. Vi bor i tre olika städer. Men även min kontakt med barnen hade förmodligen varit bättre idag om jag inte ljugit för dem då. Jag tror de känner att de förlorade en del av båda sina föräldrar. Eller i alla fall en del av tilliten.

Du läste inte riktigt rätt tror jag.

Jag undanhöll våra barn sanningen precis som min fd fru ville. Jag tvingades ljuga för dem när de frågade var hon var en gång. (hon hade rest till sin älskare). Det blev fler lögner också för att täcka upp för henne. När de själva förstod vad som egentligen hände, utan att nån berättat, och insåg att vi båda ljugit för dem blev de mycket upprörda. De kände sig svikna och bedragna. Vi hade ju ljugit för dem. Jag skyllde på jobbet när de såg hur jag mådde. Min fd fru var den de blev mest upprörda över. Kontakten dem emellan blev helt klart lidande. Jag kan förstå det faktiskt. Vår skilsmässa tyckte de inget särskilt om. Mer bra än dåligt kan man nog säga att de tycker. Det var lögnerna barnen inte tycker var ok. Otroheten betydde mindre.

Barnen, framförallt det ena, har bara viss kontakt med mamman. Men den är ganska sporadisk och inte så värst varm. Det beror som sagt på lögnerna mer än på något annat. De bor mer än 100 mil från varandra vilket förstås innebär att det inte blir några spontanbesök.Din kommentar förtjänar egentligen inget svar, men du får ett ändå.
Man kan inte förbjuda någon att vara otrogen. Det skulle betyda nån sorts grottmänniskoliknande äganderätt över sin partner. Kanske är det på den nivån du lever? Vad vet jag? Jag gör det inte i alla fall.  

Däremot kan man välja att avbryta förhållandet om den andre är otrogen. Det var precis vad jag gjorde. Din jämförelse med hora kommenterar jag inte. Barnen tog inte avstånd på grund av vare sig ryggradslöshet eller horeri. Det var lögnerna de uppfattade som ett svek som de blev upprörda över.

Det är klart att barnen inte har något att göra med din frus sexliv. Men när du tvingas ljuga för dina barn för att täcka upp för din frus förehavanden med sin älskare blir det en annan sak. Då dras du in i spelet på ett, för dig, mycket riskabelt sätt. När barnen får veta att du ljugit för dem kommer de inte bli särskilt glada. Det behövs nog inte så många "nyårsaftonslögner" innan de börjar ana ugglor i mossen. De kommer lägga ihop två och två och vips så fattar de vad som försiggår. Eller så är det någon bekant till barnen, eller de själva som ser din fru och hennes älskare tillsammans. Vad händer då Micke?

Precis den fråga jag också ställt. Micke har ju inte bara undanhållit sanningen. Han har också tvingats ljuga för att täcka upp för sin fru.

Jag vet ju hur mina egna vuxna barn reagerade i liknande situation.

Mina barn var också vuxna. De blev väldigt sårade av lögnerna. Ett av barnen sa i princip upp bekantskapen med sin mamma. Illa!

Har man varit noga med ärlighet under uppfostran, vilket vi var, gör förmodligen lögnerna ännu större skada. Jag tycker inte man ska ljuga för barnen. Man kan undanhålla sanningen för barn som inte är vuxna. Men när man gör det för vuxna barn fastnar man väldigt lätt i lögner. Ett vuxet barn känner sina föräldrar lika bra som omvänt. De genomskådar följaktligen lögnen ganska lätt. Det var det som hände i vårt fall. Mamman, min fd fru, som var orsaken till lögnerna drabbades hårdast. Men även jag hade svikit dem, vilket märktes. I dag är mitt förhållande till dem ok. Men inte mammans som sagt.

Det här är något jag vill förmedla till Micke. En erfarenhet jag har som andra också kanske kan lära sig något av. Eller åtminstone reflektera över.

Ett tämligen raljerande inlägg.

Det jag och några andra har synpunkter på är det faktum att Micke tvingats ljuga för sina vuxna barn för att inte avslöja var frun var på nyårsafton och vid andra tillfällen. Lögnerna alltså! Lögnerna är en konsekvens av att inte berätta hur saker förhåller sig. Självklart har barnen inget att göra med sina föräldrars sexliv. De behöver bara veta att mamma och pappa är överens och att det finns en tredje person mamma träffar då och då. Hur svårt kan det vara?

Jag talar av egen erfarenhet. De vita lögnerna tenderar att bli både grå och svarta med tiden. En sk vit lögn är vit i lögnarens ögon, men kanske inte för den som blir ljugen för. Pågår de dessutom i flera år och handlar om såna saker som vart mamma är på nyårsafton eller varför hon inte var med pappa på sjukhuset när han opererades blir de vita lögnerna ganska smutsiga.

I mitt fall blev de vuxna barnen upprörda när de insåg hur länge de matats med vita lögner. Jag tror inte det är möjligt att leva som Micke och hans fru gör utan att barnen förr eller senare förstår. Frågan är alltså: berätta under kontrollerade former eller vänta tills de själva förstår, utan att veta hur de tolkar sin insikt. Jag gjorde det förstnämnda, precis som Micke. Det skulle jag inte göra en gång till.

Det sistnämnda skulle det naturligtvis stå. Sorry!

Min utgångspunkt är att barnen kommer förstå hur det ligger till flrr eller senare oavsett de vita lögnerna. Givet att barn och föräldrar har någorlunda frekvena träffar och normalt sätt att umgås på. De kommer den dagen inse att de blivit ljugna för.

Det är väl självklart att det inte har med föräldrarnas sexliv att göra. Herrgud!

En annan lite mer självisk utgångspunkt är att det för mig, och kanske för Micke, är väldigt obekvämt att ljuga. Även om det är en sk vit lögn med gott uppsåt. Tänk dig frågan: Pappa. Vad gjorde ni på nyårsafton? Svaret: mamma var hos en vän och jag var hemma och tittade på tv. Ny fråga: vilken vän var hon hos? Var det inte trist att vara ensam? En lögn leder lätt till en ny osv. Sanningen var att mamma var på kryssning med sin älskare. Det måste göra ont att leverera en sån lögn, även om syftet är vällovligt. Och återigen, det har verkligen inget att göra med mammas sexliv!

Det är ju precis det både jag och andra förutspått skulle hända. Det med barnen och övriga bekanta  menar jag. Jag tycker nog TS bör berätta för barnen hur det ligger till.

Sen undrar man ju vart TS har sin gräns för hur mycket han kan stå ut med. Intressant, sett så här från sidan.

Jag menar förstås inte att TS ska förklara för vuxna barn i pedagogiskt upplysningssyfte. Jag menar bara att det enligt min egen erfarenhet är bättre att själv berätta än att de ändå får veta på omvägar. Man vill inte höra skvaller som man inte känner till om sina föräldrar helt enkelt. Det är lätt hänt att det skapar frustration och ilska hos barnen då. Det hände i mitt eget och min fd frus fall. Mitt ena vuxna barn stötte ihop med min fru och hennes älskare på stan. Frun ljög ihop nåt. Sen såg kompisar till mitt barn frun och hennes älskare i en bil i en annan stad och berättade det för mitt barn. Till hen hade frun sagt att hon var på jobbresa. Då förstod hen och blev otroligt besviken på sin mamma. Inga efterhandsförklaringar hjälpte. Jag var neutral och ville inte förstöra mammans och barnens relation, men det spelade ingen roll. De har knappt nån kontakt än i dag, fast det var många år sedan. Min fd fru ser sina barnbarn en eller två gånger per år.

Var gränsen går är kanske inte relevant, men icke desto mindre intressant. Hur mycket förödmjukelse kan man tåla liksom. Tål man mer om den ökar succesivt? Jag tror att det är så. Man blir liksom tillvand på nåt sätt. Eller så ser man det inte som förödmjukelse alls. Kanske man älskar sin partner så gänslöst att man vill ge henne även ett antal älskare. Även om de kommer till ens eget hem och har sex med partnern i ens egen säng.

Micke! jag fördömmer inte på något sätt ditt val. Tvärtom! Jag tycker det är starkt att klara den situation du har. Inte många skulle fixa det. Din fru måste betyda otroligt mycket för dig.

Jag har följt denna tråden från början och fascinerats av Micke. Först tyckte jag synd om honom. Senare blev jag lite imponerad och kunde nånstans förstå hans resonemang. Nu blir jag förbannad å hans vägnar.

Han har jobbat och betalat för deras villa med strandläge. Förmodligen ligger det mycket pengar bundna i den. Sen förstår jag att han driver företag som han också jobbat hårt med. Nu säger han att hans ekonomi är på gränsen till vad som går.

Men va faaaan Micke! Varför ska du jobba arslet av dig för din fru. Hon kommer begära minst halva huset och halva företaget om du inte har skrivit nåt äktenskapsförord. Skaffa en advokat NU! Det här blir dyrt nog ändå fattar du väl. Vad är det som säger att hon inte också kommer göra anspråk på lägenheten?

Jag talar av egen erfarenhet. Min fd fru blev jävligt dyr att skiljas från. Jag var en mes, så här i efterhand. Hon gjorde transaktioner långt innan vi skildes som sen innebar att jag i princip förlorade hela min del av vår villa jag själv byggt från grunden. Hon bedrog mig också lika öppet som din fru gör nu. Till slut fick JAG nog.

Jag ser hennes sanna jag i dag. En falsk och manipulativ människa vars egenskaper jag inte såg under de 25 år vi var gifta. Hon drar sig inte för att utnyttja våra barn ekonomiskt heller. Inte ens när de är dödssjuka.

Jag känner igen mig lite i detta. Jag byggde och renoverade nästan hela tiden i en massa år. Jag lade nog ner minst 10000 timmar på vårt fina hus. Jag fortsatte även efter jag insåg att vårt förhållande var över. En dag kom jag till insikt. Varför i helvete ska jag lägga mer all min fritid och mina pengar också för den delen på ett hus som mitt blivande ex äger hälften av. Hon bidrog inte med mer än krav på hur både det ena och andra skulle byggas. Jag slutade tvärt och såg till att det blev skilsmässa även på papperet. Hon drog direkt till sin älskare som fick överta min roll den stackaren. Han bygger och sliter på deras gård mest hela tiden. Jag har det underbart med en ny kvinna som bidrar lika mycket till vårt hem som jag gör.

Ja, jag erkänner. Jag är lite bitter. Men med all rätt.

En uppdatering hade varit intressant att få.

Hur är läget Micke?