Min fru bedrar mig - och jag är totalt lurad

Nja , jag tror terapeuten har en poäng i att det nog är nyttigt för båda att bryta upp ett tag.
TS behöver lära sig att det finns ett liv efter hans fru , efter att ha levt ett tag utan henne så tror jag han kommer inse att universum inte alls kretsar kring henne och att det finns en hel del andra människor på denna planet som är minst lika bra som henne , dvs bryta sitt beroende av henne , bli mer självständig.

För TS fru kan det oxå vara nyttigt att inse att hennes nuvarande finfina upplägg delvist beror på TS , som det är nu kan hon äta kakan och ha den kvar , uppleva passion , wild sex , etc med den andre mannen och samtidit ha TS kvar hemma som sköter markservicen och pysslar om henne... när TS är ute ur ekvationen så kanske uplägget inte kommer vara lika fint längre , då kommer hon få sköta markservicen själv och kommer kanske inse att vänskap , tillit , och djup vänskap kanske har sitt värde dem med.

Det förutsätter iof att TS inte kommer springande så fort hon ropar på hjälp så hon kan fortsätta att äta kakan och ha den kvar.

Däremot håller jag med dig att det är märkligt att det är TS som flyttar på sig och inte hon , TS daltar alldeles för mycket för henne för sitt eget bästa , genom sitt agerande signalerar han för henne att det hon gör är ok och gör allt för att mildra konsekvenserna av hennes agerande , vilket får helt motsatt effekt , ju mer TS kryper för henne desto mindre respekt får hon för honom.

Det beror lite på vad du menar med egoism... ren egoism i ett förhållande är aldrig bra , det fungerar bara så länge den ene ger upp sitt liv , sina drömar för den andres skull , den enes lycka sker på bekostnad av den andre... en bättre lösning är nog att ha lite ryggrad och våga prata med sin partner om sina känslor och tankar ÄVEN om de är saker som är obekväma att prata om.... om båda börja bete sig lika "egoistiskt" och börjar följa sina egna drömmar och sina egna behov utan någon som helst hänsyn till den andra , vad är då poängen med att vara tillsammans öht ? Då kan man väl lika gärna leva ensam ?

Att människor hamnar i livskriser är inget konstig , vad är en kris egentligen ?
Jag tror att det helt enkelt handlar om att man kommer till en vändpunkt i sitt liv , slutet på en fas och början på en ny , då man lutar sig tillbaka och ser på sitt liv och funderar över , vad det såhär jag ville ha det ?
Ganska normalt egentligen och ingen "sjukdom" eller psykisk breakdown... de flesta par går igenom liknande faser , man träffas , skaffar barn , hus , bil , gör karriär , etc... när man är klar med alla dessa saker , när barnen hunnit bli hyfsat självständiga , när man redan har huset man ville ha , när man redan gjort karriär så tror jag de är ganska naturligt att ta ett steg tillbaka och börja fundera över vad man åstadkommit med sitt liv , var det såhär jag ville ha det ? många existenciella frågor som snurrar runt i skallen , om man är nöjd med det man åstadkommit , den man blivit så är det inga problem , om man inte är nöjd så kanske man känner att man vill riva ner och göra om.... och det är där problemen kommer in , tyvärr är man två i ett förhållande , ska man riva ner och göra om så¨bör man göra det i samförstånd med sin partner , om man börjar ge sig själv rätten att göra om lite som man själv vill och skiter fullständigt i vad ens partner tycker och känner så tror jag man är ute på helt fel spår.

Mao om du känner att du "krisar" , börja då PRATA med sin partner om hur du känner , vad du vill , ÄVEN om det kan kännas jobbigt , tro mig , det är klart bättre än att börja köra sitt eget lilla race bara för att slippa ha en jobbig diskution , ni är två om ert förhålllande , det handlar inte bara om vad DU känner och vad DU tycker , det handlar om båda två.

Håller jag med dig om att det är märkliga råd terapeuten kommer med , det naturliga skulle vara att hon rådde TS fru att lägga den nya relationen på is tills allt är avklarat med TS först , sen kan hon göra som hon vill.... men det den ultimata ansvaret för att undvika att bli trampad på ligger på TS och ingen annan , så länge han lägger sig platt för allt hans fru gör och går med på allt hon säger så lär han det fortsätta vara så.... det kan ingen terapeut rädda honom från.....jag menar även utan terapeuthjälp så tror jag inte TS kommer tveka en sekund i att ta tillbaka henne om det skulle visa sig att gräset kanske inte var grönare på andra sidan efter att ha lekt av sig lite med loverboy... och det är hon antagligen ganska medveten om.... så länge möjligheten att äta kakan och ha den kvar finns där så är det ganska troligt att många väljer det alternativet

Det är upp till honom , men samtidigt kan man oxå fråga sig om hon kommer tillbaka för att hon älskar TS eller bara för att det inte fanns något bättre för tillfället ? Och om TS vill vara ett andrahandsval ?

Nej , det är lite skillnad mellan ett nytt förhållande där båda är fria och ett nytt förhållande där den ene eller båda redan har förhållanden... om man redan är i ett förhållande och väljer någon annan så har man just det.... valt någon annan... dvs den andra personen är val nr1 , den gamla partnern val nr2.... vilket i praktiken betyder att val nr1 ansågs vara mycket viktigare än val nr 2....om det sedan visar sig att val nr1 inte riktigt var så smarrig som man trodde så har man oxå ett val.... man kan antingen bli utan något och vara ensam ett tag eller så kan man falla tillbaka till val nr2.....vilket är ganska vanligt eftersom man vet att man är trygg där... men det betyder inte per automatik att val nr 2 helt plötsligt blivit val nr1 , det kan lika väl betyda att personen fortfarande är val nr2 och duger bra som härbärge till något bättre dyker upp igen....

Men den dumpade partnern har oxå ett val , personen kan antingen acceptera att bli slängd och upplockad , likt ett barns leksak när det passar eller så kan personen ha en gnutta självrespekt och anse att partnern gjort sitt val och får stå för det. 

Det beror lite på i vems intresse man ser det... sett från bedragarens sida så är väl det självklart att det är jättepraktiskt att kunna göra lite som man vill och ändå ha någon att falla tillbaka till , det är väl ingen match att testa sina vingar om man har ett skyddsnät ifall det skiter sig ? Om man däremot inte har något skyddsnät och vet att om det skiter sig så kommer man trilla i backen med huvudet före så kanske man inte blir lika sugen på att testa sina vingar ? Därav det som skrivs om att TS borde "grow a pair" och börja ställa lite krav. Hans krypande för både frun och terapeuten ger bara motsatt effekt.

Det klassiska.... relationsproblem = otrohet eller inte.....
 
Ja , deras relationsproblem är nog båda lika mycket ansvariga för , men det innebär väl inte per automatik att man måste springa iväg och ligga med första bästa snubbe som dyker upp ? Det finns väl andra sätt att lösa problem på ? Nu valde hon att "lösa" det på det sättet hon gjorde där många andra väljer att lösa det på andra och bättre sätt.  Så istället för att bara lägga allt ansvar på "omständigheter" så kan man istället fråga sig varför hon valde att vara otrogen när andra under liknande eller tom värre omständigheter väljer att lösa det på andra sätt  ?

Mao kan man väl lugnt säga att det finns andra faktorer än bara "omständigheter" som spelar in i de val man gör ? Alla väljer ju inte likadant under liknande omständigheter ? som kanske är avgörande för om anser personen vara pålitlig i framtiden eller ej , dessutom kan kan man oxå ha åsikter om hur personen väljer att hantera den situation hon ställt till med ? Jag menar TS fru har ju inte skött deras kris speciellt snyggt , vad säger det om henne ? 

Det är väl under ovanliga situationer som man visar vad man går för. Det är väl lätt att göra rätt när allt flyter på det klarar vem som helst , det är inte förrän det blir tufft och man måste ta svåra beslut som man visar sitt rätta jag eller rättare sagt man visar att det är så man agerar under press. När problemen dök upp i deras relation så hade hon ett antal val. Hon kunde valt att gå på FR som de gör nu , hon kunde valt att separera , etc , men hon valde otrohet. När det sedan kom fram så hade hon oxå ett antal val men hon valde att fortsätta vara otrogen. Om hon på allvar hade ångrat sin otrohet så hade hon inte fortsatt med det , det ska inte behövas ett ultimatum det borde komma från henne själv. Allt detta sammanlagt säger en hel del om henne. Nej en otrohet för aldrig något bra med dig för ett förhållande , den för bara något gott med sig för den som är otrogen , ingen annan. Den löser inga problem , tvärtom så inför den nya problem som inte fanns där tidigare , som tex ett skadat förtroende. Det finns som sagt andra och mycket bättre sätt att lösa problem på.

“But one of the worst results of being a slave and being forced to do things is that when there is no one to force you any more you find you have almost lost the power of forcing yourself.” 

C.S Lewis 

Om det är du som är missnöjd med ditt sexliv är det inte då oxå din uppgift att ta upp frågan om ett öppet förhållanden med din partner och inte tvärtom ? , din partner är ju nöjd med ert sexlösa liv varför skulle han ta upp frågan ? Och bör man inte ta upp frågan INNAN man ligger med någon annan och inte efter att man blivit påkommen ?

Ja det är klart att jag fattar att man inte vill skilja sig när man bedrar sin partner , annars hade man ju skilt sig ... typ...så det är klart att man då tycker att det är mycket bekvämare FÖR EN SJÄLV att vara otrogen istället för att ta upp en jobbig diskution med sin partner för då får man ju få äta kakan och ha den kvar , för det är väl det det handlar om i grunden ?... man vill kunna behålla det som är bra i sitt förhållande och förse sig med det som inte är bra på annat håll ?.. och man tar inte upp frågan med sin partner eftersom det är jobbigt , samt att det oxå kan göra det svårare för en att kunna vara otrogen i lugn och ro...utan att din partner ska kunna blanda sig i och "störa".... jo det är inte alls svårt att förstå varför man hellre är otrogen än att diskutera problemen med sin partner , det är inte rocket sciense direkt....fast frågan man aldrig kommer ifrån hur man än vrider och vänder på resonemanget är... vad tycker din partner om det ? Är det verkligen ok att göra så mot sin partner ?

Att DU inte skulle vilja veta är irrelevant , det är vad din paryner tycker som är det viktiga , det är trotts allt honom du i så fall bedrar inte dig själv , det resonemanget är ju ganska absurt... lite som att säga att det är ok att låna sin partners besparingar utan att fråga eftersom man själv skulle tycka det var ok om han gjorde detsamma...och det är precis därför det är mycket bättre att prata med sin parner INNAN och inte efter precis som det kanske är en bra ide att fråga sin partner om man f¨år låna hans besparingar INNAN man lånar dem och inte efter.

Jo självklart förstår de flesta att det är ett svårt val , och visst kan man sympatisera med problemen , tror ingen skulle vilja leva i ett sexlöst förhållande med allt det innebär , det som kritiseras är hur man väljer att lösa problemen inte problemen i sig. Jag tror man löser problem genom att prata med varandra inte genom att smyga bakom ryggen på varandra.

Mmm låter som ganska bekvämt och egoistiskt sätt att tänka på , ... lite som... det är ok att såra andra människor eftersom JAG tänker som JAG gör... att andra människor såras av mina handlinga är ett pris JAG är villig att låta dem betala för jag har rätt att tänka och göra som JAG vill.

JAg tror tyvärr realiteten är lite mer krass än så , jag tror inte alla bara kan utgå ifrån vad de själva vill och tänker utan man måste nog tyvärr oxå tänka lite på vad andra tänker och känner eftersom de är trotts allt DE som drabbas av mina handlingar inte JAG.

Det är inte min endast min egen åsikt att bedra sin partner är fel , 90% av befolkningen verkar anse att otrohet är fel , men ändå är ca 30 - 50% optrogna ändå , alltså kan man dra slutsatsen att väldigt många av de som är otrogna är själva ganska medvetna om att de gör fel....de verkar bara lite svårt att erkänna det för sig själva

Att det tjatas om att prata är kanske pga av att det är just så man löser problem , genom att prata inte genom att smyga , sen så missar många nog att prata innebär att verkligen PRATA , dvs lägga upp HELA sanningen och inte bara väl valda delar , hintar och gissningslekar funkar inte  , dvs man måste oxå ta med att man tänker ha sex med andra om man inte får det hemma , vara helt ärlig helt enkeltt.... säga precis vad man känner. Detta enkla faktum verka väldigt många (som du) ha väldigt svårt för att fatta , många verkar tro att prata innebär att slänga fram någon hint om att man är missnöjd med sitt sexliv och sedan är det grönt att vara otrogen för... man har ju trotts allt pratat med sin partner.... mao nej alla verkar inte prata med sin partner som du påstår...du skrev ju själv i ditt tidigare inlägg att ... "Dessutom, rent krasst och utan etik: om man frågar och får nej, så blir det svårare eller omöjligt  att smyga sen."...  det låter ju knappast som att prata med sin partner ?

Nej problemet är inte löst men då har man åtminstone försökt lösa dem på RÄTT sätt , genom att vara ärlig , sen kan man ta det vidare därifrån , men då ligger åtminstone ALLA korten på bordet , om den som inte vill ha sex dessutom inte vill gå med på att hans / hennes partner har sex med andra så agerar han / hon väldigt egoistiskt och får då finna sig i att den andre antingen har sex med andra ändå alternativt skilja sig , man kan aldrig kräva att en annan människa ska leva utan sex , men man kan kräva ärlighet... och det är det som verkar vara den springande punkten... du verkar anse att det är ok att vara oärlig och smyga bakom ryggen på sin partner eftersom det är enklare än att ta upp en jobbig diskution om ett öppet förhållande och dessutom möjligen sabbar ens chanser att senare smyga i lugn och ro... jag anser att det inte är ok

Jag underskattar inte andra , jag tror säkert många försökt få igång sitt sexliv många ggr , jag tror säkert personerna tjatat ihjäl sig många ggr , många verkar vänta in i det sista (flera år) innan de är otrogna , däremot tror jag INTE alla är helt ärliga med att de tänker ha sex med andra.... vilket ditt eget tidigare inlägg är ett tydligt exempel på.

Jag , jag har förstått att det du inte varit otrogen , jag håller bara inte med om att det finns tillfällen eller speciella omständigheter när det är ok att vara otrogen... jag tycker att otrohet inte är ok någonsin , jag tror aldrig det kommer något gott ur en otrohet , det slutar så gott som alltid i att någon blir kränkt och sårad , ibland en själv. Och självklart förstår jag att sexlöshet är ett stort och komplext problem och att det kan vara oerhört svårt att ta upp frågan om ett öppet förhållande , dels pga att man inte vet hur ens partner kommer reagera på det och dels för att man inte vill att det ska resultera i en skillsmässa , för många ggr är man nöjd med många andra delar i förhållandet men saknar en väldigt viktig pusselbit , så visst kan jag förstå att otrohet är en väldigt lockande "lösning" , sexdriften är trotts allt en av våra starkaste drifter.

Men jag tror som sagt att en otrohet aldrig är en lösning utan bara en flykt , som möjligen löser ens egna behov för tillfället med för med sig andra problem istället , som riskerar att rasera även det som är bra i förhållandet , grunden till att man trotts allt inte vill skilja sig. Otrohet ÄR väldigt destruktivt eftersom den smular sönder själva grunden till alla slags relationer , tillit och förtroende. Därför tror jag att det faktiskt är mycket bättre att prata om sådana saker innan , trotts att det för med sig risker och trotts att det är oerhört svårt , för även om man kanske inte är överens om vissa saker med sin partner så kan man innan en otrohet åtminstone lita på varandra , man kan åtmoinstone lita på att den andre talar sanning , vilket man tyvärr inte kan efter en otrohet , vilket gör det mycket mycket svårare att hitta en gemensam lösning eller kompromiss.

Mmm , fast din frus nyfunna ärlighet är pga av att hon blev påkommen inte pga av att hon ville det. Hade hon fått som hon velat hade du aldrig fått reda på något. Men men , ditt liv dina val , är det så du vill leva så är det upp till dig / er men jag tror inte du ska bli förvånad om hon nu får känslor för någon annan och råkar glömma att berätta det för dig.

   

Tror faktiskt steg nummer ett är att bearbeta otroheten i sig , SEN kan man börja prata om eventuella relationsprpblem. Den som varit otrogen måste förts och främst erkänna och stå fullt ut för sin otrohet , visa genuin ånger , svara på frågor , etc för att det öht ska vara någon ide att ens överväga ge personen en andra chans.

Den drabbade måste först och främst kunna få landa , komma över chocken , reagera , älta , fråga , etc... kring det som skett innan man börja prata om relationsproblem. Lite förenklat , Bearbeta och försonas kring otroheten FÖRST , prata om eventuella anledningar SEN.

Om vi tar ett enkelt exempel... du och en gammal vän har varit oense om något en längre tid , rätt vad det är bestämmer sig din vän för att ge dig en rak höger som får dig att gå ner för räkning. Hur skulle du vilja att din vän hanterade situationen ?

1) Be om ursäkt för smällen och verkligen mena det (visa ånger) , samt öppet stå för att han gjorde fel i att slå dig , att ni först och främst försonas kring själva smällen , och SEN börja prata om varför han gav dig en smäll ?

2) Att han struntar i att be om ursäkt och genast börjat förklara för dig varför du fick en smäll ?

Vilket av valen skulle göra det lättare för dig att öht överväga att fortsätta vara vän med din kompis ? Skulle du inte uppleva alternativ nr 2 som att din vän undviker att stå för smällen genom att lägga skulden på det  på något du gjort ? Skulle inte du undra om varför han inte kunnat lösa det på något bättre sätt än genom att ge dig en smäll ?

Jag förstår hur du menar , det jag menar är att komma vidare efter en otrophet är en lång lång process , där var sak har sin tid , och där man måste skilja på handlingar och känslor och bearbeta en sak i taget.

Visst stämmer det att människor är komplexa och ibland motsägelsefulla varelser. Men vi är även kännande varelser, vi förhåller oss olika till det vi ser och hör i vår omgivning. Vissa kan tycka att se en människa bli förnedrad är väldigt osmakligt.

Det kan mycket väl vara så att Micke njuter av att bli förnedrad av sin fru, men vem säger att den känslan är mer legitim än det någon som ser honom bli förnedrad känner? Om vildsvin45 tycker att det är osmakligt att se någon bli förnedrad, varför skulle han inte få tycka det och även uttrycka det?

Sen har vi frågan om det verkligen är så bra för en människa att vilja bli förnedrad? Vad gör det med personens psyke i längden? Vad bottnar det i? Är det ett normalt beteende eller är det ett dysfunktionellt beteende som kommer orsaka mer skada än nytta? Är alla känslor bra? Ska man agera på alla känslor?

Att bara plocka en känsla (kalle gillar att bli förnedrad) ur sitt sammanhang och bara fokusera på känslan som en egen entitet är ju enkelt och okomplicerat, visst kalle gillar att bli förnedrad, Sven gillar att förnedra andra, gurra tänder på småflickor, Ulla gillar pizza, Lisa gillar stekt falukorv. Enkelt och okomplicerat. Om man däremot sätter känslan i sitt sammanhang och även tar med saker som varför känner man så och är det bra för en själv eller ens omgivning att känna så så blir det genast mer komplicerat.

Mår Micke verkligen bra av att bli förnedrad? Hur kommer det påverka honom i längden? Hur mycket förstår hans barn av det? Hur påverkar det dem? Hur kommer det påverka deras egen syn på relationer i framtiden?

Att äcklas över något man själv inte är en del av bygger kanske på (iaf vad gäller förnedring) empati? Är det lixom inte meningen att man ska kunna känna med andra människor? Är det inte snarare ganska dysfunktionellt att förhålla sig helt kallt till andra människors lidande, eller det man uppfattar som lidande?