Anonym (xx) skrev 2013-05-15 08:32:42 följande:
Jag är kvinna, gift sen länge och trogen men jag förstår faktiskt TS fru. Det är nånting med JAG och VI och få leva ut och testa. Jag skulle lätt kunna hamnat i TS frus situation fast ingen skulle gissa det för jag är lugn och sansad , och jag tror inte alls hon tycker det är lätt och bara fördelar. Andra hade dumpat henne, TS ger henne en chans att testa nåt nytt i mogen ålder och det är inte alls otroligt att hon återvänder till TS.
Jag fungerar så att skulle nån tjata och ställa ultimatum så skulle jag gå, men om jag fick tillåtelse att göra en paus och testa nåt annat sa skulle det vara stort. Jämför folk som vill segla jorden runt ensamma ett år. Det är nåt med att få tänka på sej själv och jag kan föreställa mej att TS fru har satt sitt ego på undantag för barn och familj i många år, även om det är med glädje.
Jag är i deras ålder, det händer grejer då när man börjar känna efter vart "jag"tog vägen. Jag menar inte att det är ok att knulla andra, men att man kan behöva vara egoist nån gång.
Och så störde jag mej på "hur kvinnor fungerar" vi fungerar inte likadant allihop som en flock kor.
Det beror lite på vad du menar med egoism... ren egoism i ett förhållande är aldrig bra , det fungerar bara så länge den ene ger upp sitt liv , sina drömar för den andres skull , den enes lycka sker på bekostnad av den andre... en bättre lösning är nog att ha lite ryggrad och våga prata med sin partner om sina känslor och tankar ÄVEN om de är saker som är obekväma att prata om.... om båda börja bete sig lika "egoistiskt" och börjar följa sina egna drömmar och sina egna behov utan någon som helst hänsyn till den andra , vad är då poängen med att vara tillsammans öht ? Då kan man väl lika gärna leva ensam ?
Att människor hamnar i livskriser är inget konstig , vad är en kris egentligen ?
Jag tror att det helt enkelt handlar om att man kommer till en vändpunkt i sitt liv , slutet på en fas och början på en ny , då man lutar sig tillbaka och ser på sitt liv och funderar över , vad det såhär jag ville ha det ?
Ganska normalt egentligen och ingen "sjukdom" eller psykisk breakdown... de flesta par går igenom liknande faser , man träffas , skaffar barn , hus , bil , gör karriär , etc... när man är klar med alla dessa saker , när barnen hunnit bli hyfsat självständiga , när man redan har huset man ville ha , när man redan gjort karriär så tror jag de är ganska naturligt att ta ett steg tillbaka och börja fundera över vad man åstadkommit med sitt liv , var det såhär jag ville ha det ? många existenciella frågor som snurrar runt i skallen , om man är nöjd med det man åstadkommit , den man blivit så är det inga problem , om man inte är nöjd så kanske man känner att man vill riva ner och göra om.... och det är där problemen kommer in , tyvärr är man två i ett förhållande , ska man riva ner och göra om så¨bör man göra det i samförstånd med sin partner , om man börjar ge sig själv rätten att göra om lite som man själv vill och skiter fullständigt i vad ens partner tycker och känner så tror jag man är ute på helt fel spår.
Mao om du känner att du "krisar" , börja då PRATA med sin partner om hur du känner , vad du vill , ÄVEN om det kan kännas jobbigt , tro mig , det är klart bättre än att börja köra sitt eget lilla race bara för att slippa ha en jobbig diskution , ni är två om ert förhålllande , det handlar inte bara om vad DU känner och vad DU tycker , det handlar om båda två.