• P30

    Min fru bedrar mig - och jag är totalt lurad

    Jag har inga som helst problem med att tro på det du skriver och delvis också förstå dina kluvna tankar. Jag har själv ett lika långt förhållande bakom mig och fantiserade ofta om att hon skulle ha en annan vid sidan om. Jag hade själv andra vid sidan om och delvis var det väl ett sätt att försvara mitt beteende (som inte var ok) och delvis var det någon slags bekräftelsegrej.

    När man varit tillsammans så länge så känner man varandra, samtidigt som man tvekar över hur man kunde göra det valet, vara kvar så länge osv. Att man hoppas på att kvinnan inte är den prydliga, duktiga kvinna man går runt och tror utan att det finns en riktig människa där inne. Jag är helt säker på att jag hade känt som du om jag kom på dem - upphetsning att se den man känner på ett sätt man aldrig sett henne förut, skam över att man snokar, ilska, frustration och en känsla av att man inte är värd något för att man inte fått uppleva denna sida själv.

    Jag tycker, som de R. så bra beskriver (alltid faktiskt - gör en sökning och njut av hans andra inlägg:

    goo.gl/8a788 )
    att du behöver fokusera på vad du vill. Du behöver förstå att detta är ett svek och att du behöver göra ett val i hur du skall hantera detta svek. Jag tror att för din egen självkänslas skull måste du ta tag i saken och bestämma dig.

    Om du vill ha kvar henne, ha ett öppet eller vitt förhållande eller hur du skall ha det. När du bestämt dig hur du vill ha det (att låta henne bestämma är INTE att göra ett val här. Hon har redan gjort val som påverkar dig.)

    När du bestämt dig för hur du vill ha det tycker jag att du bokar en tid för familjeterapi, ber henne att avsätta den tiden för en överraskning, att du kommer och hämtar upp henne och att hon behöver vara borta från jobbet resten av eftermiddagen. Kommunen har säkerligen sådana inrättningar, dock tycker jag att du skall söka något privat istället, jag får uppfattningen att du kan avvara några hundralappar för att göra detta rätt.

    Berätta för personen när du bokar att du kommit på att hon är otrogen och att du vill att det skall finnas någon mer i rummet när du berättar om det. Strax innan du hämtar henne loggar du in på hennes gmail-konto och byter lösenord på kontot. Det finns ingen anledning att läsa något mer, däremot behöver du ha tillgång till det för bevis sedan och det är bra om du kontrollerar det. Det kan hända att hon blir arg för det där, men tro mig, du kommer att vara glad för att om det finns frågetecken kring hur länge det varat, om hon träffat fler eller vilka frågor du behöver ställa så kommer du behöva någon form av bevisföring.

    Ditt förtroende för henne kommer att vara kört i botten och skall ni komma vidare måste hon vara helt öppen med exakt vad, när, hur, varför osv. Finns det behov senare kan ni titta på mailen tillsammans, det är bra om du inte loggar in och lägger timmar på att memorera alla mail själv, det blir bara värre för dig.

    Så - när du har bestämt dig, se till att ni är hos familjeterapeuten, det kommer att garantera att allt går mycket mer civiliserat till. Familjeterapeuten kommer INTE att välja sida som de flesta tror som aldrig varit hos en sådan. Den kommer att vara samtalscoach, se till att hålla det konstruktivt, se till att ni kommunicerar så att ni kan förstå varandra. 

    Den tuffaste delen i allt detta är vad du känner om dig själv: efter ett långt liv tillsammans där du har fått böna och be, förtjäna sex har du redan förminskat dig så många gånger att du knappt känner igen dig. Med detta ovanpå kommer du förmodligen till och med ibland att tänka att du inte är värd något bättre.

    Som i alla sådana här processer bör du börja med att må bra i kroppen. Om du inte tränar så börja med det omedelbart. Om det är spinning, löpning eller vad det nu än är spelar ingen roll, men se till att det involverar konditionsträning i intervaller så att du får endorfinkickarna som du så väl behöver. Och tränar man i grupp blir det svårare att grubbla, det är skönt att kunna fokusera på något annat. Sätt upp ett mål - anmäl dig till ett lopp i sommar, lägg upp en plan och låt inget komma emellan.

    Allt eftersom din kropp blir starkare kommer du att känna dig starkare, mer värd och bli bättre på att ställa krav på att du skall må bra i er relation.

    Behöver du någon att skriva till direkt vet jag att d. R kan vara en räddare i nöden och jag ställer såklart gärna upp också, annars kan det vara skönt att skriva öppet så här. Ignorera alla idioter, de finns överallt, de är inte värda att besvara i sådana här trådar.

    Lycka till. Och kom ihåg: att välja att inte göra något är också ett val, fast det sämsta.
     


    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • P30
    Men jag måste hitta ett sätt att närma mig frågan med henne. Att konfrontera henne framför en 3e person känns grymt. Det vill jag inte utsätta henne för. Det får nog bli i avskildhet...men under lugna former.

    Kan av oklar anledning inte citera på riktigt.

    Jag tror att alla (utom möjligen du) som läser detta ser det lite annorlunda. Det är inte grymt att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för ett bra samtal tillsammans. Om ni inte är mycket duktiga på att kommunicera är det här ett samtal som kan gå precis hur som helst.

    Jag skulle säga att det är grymt att inte ge henne och dig möjligheterna till en så god kommunikation som möjligt. Jag känner inte dig så jag har ingen aning, men jag får en liten känsla av att det inte är för hennes skull som du inte vill hamna där med en tredje part, utan för din egen. Det är helt ok att känna så, framför allt om man blivit så pass tillplattad som du blivit. Men jag tror att det ger en större möjlighet till en bra lösning när dammet har lagt sig. 
    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • P30

    Människor som skriver i tråden: konfrontera NU, lämna NU använder sin moral, sin känsla och ryggmärgen för hur de har/skulle/skulle viljat hantera en liknande situation. Bara för att det finns en stor andel som skulle gjort så är det naturligtvis inte det bästa för dig.

    Precis som de R. skrivit kommer det att vara flera faser och är det så att du vill lämna kommer hon att kunna bli lämnad även i morgon. Du har ingen moralisk skyldighet att omedelbart straffa din fru för sitt snedsteg även om moralistklungan här tycker att det är det enda rätta. Delvis kommer de att hävda så av ren egoism: om folk slutar att lämna sina partners som inte sköter sig som massan tycker kommer straffet att bli för lågt och då kan det hända att min partner knullar runt., lite grand med undertonen att det skulle hen göra om straffet inte var så hårt.

    Så de där vindlingarna i andra människors psyke och deras rena projektioner på hur du skall hantera din situation kan du bara ignorera och ställa dig över. Bara det faktum att du tagit dig tid till att formulera ett välskrivet inlägg indikerar att det inte är reptilhjärnan som agerar utan att du vill göra detta bra, genomtänkt och stolt.

    I böckerna om öppna förhållanden jag läste under semestern fanns det flera exempel på personer i situationer som liknade din. I de flesta fall var det dock så att båda gemensamt kommit fram till att de ville ha sex dock inte med varandra. De konstaterade att det de hade ihop: barn, semestrar, hus, prylar, vänner och umgänge egentligen var mycket viktigare än sex, samtidigt som att ha sex var tillräckligt viktigt för att ifrågasätta allt ovan om man inte kunde lösa det. Deras lösningar blev ofta att man skaffade separata sovrum, satte upp regler för översovning av andra, vilka kvällar man umgås som par och vilka man får träffa sin/sina sexpartners osv.

    Allt detta kräver att man struntar i den allmänna moralpaniken (så får man inte göra, du måste straffa henne), har en mycket god kommunikativ förmåga (vilket du uppenbarligen har i skrift i alla fall), har en god självkänsla (kanske är det som det stupar på här, jag tror inte man får förminska sig själv och sina behov utan stå upp för vad man behöver) och blandar in en samtalspartner på något sätt (nära vän som kan vara helt neutral möjligen även om jag inte förstår varför man inte skall använda ett proffs när sådana finns och när man har råd...)

    Ett litet ord av varning: om du ändå landar i att du kan tänka dig att fortsätta men med överenskommelsen att ni inte skall ha sex med varandra och ger varandra frihet att, om tillfälle ges och lust uppstår, vara med andra och skall diskutera detta med en terapeut så är det lämpligt att redan på telefon fråga var terapeuten står i frågan. Det finns massor av sådana som med orden "det där provade vi 1968, det funkade inte" avfärdar att vi skulle lärt oss något de senaste 40 åren. Det finns mycket argument mot det där, men det finns det andra trådar för.

    Och - kom ihåg att även ett förhållande där du tillåter henne att ha sex med andra och där du inte har någon lust att utforska andra kommer att göra något med dig. Jag tror att för många kan bara blotta tanken att få möjlighet göra att livet återvänder en smula, oavsett om man agerar på det eller inte. Framför allt: vad du än gör: utgå inte ifrån att du kommer att känna som du gör nu hela livet.

    Mina två favoritdogmer som jag citerar mer eller mindre i varannan tråd:

    Du är till 100% ansvarig för ditt liv.
    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.

    Använd de två för att göra de förändringar som krävs för att leva ett fullt och rikt liv utan att skylla på henne eller låta henne bestämma i ditt liv.
     


    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • P30
    Anonym (J) skrev 2013-01-30 09:16:59 följande:
    ---text---
    Med tanke på hur du  känner om det hela är det inte alls säkert att du ska konfrontera eller ta upp det alls. Det har genom tiderna varit nog vanligare än man tror med äktenskap som blir "vita" med tiden och en eller båda har älskare vid sidan av. Partnern vet det normalt på någon nivå att den andre har det, men föredrar att fortsätta det liv man har tillsammans, kanske för att man själv inte har så mycket sexlust längre och kanske inte tillsammans men att man fortfarande älskar varandra fast platoniskt. 
    ---text---
    På ett plan håller jag med: det är inte alls säkert att du skall konfrontera, med tillägget i alla fall inte nu.

    Däremot tycker jag nog att skälet för att inte berätta för att "skydda sin bräckliga partner som kanske får för sig att göra slut" inte är något som jag vill stå för. Visare med erfarenheten tycker jag att man alltid skall berätta sådant som påverkar den andre personen och låta den andra personen få visa att den kan hantera situationen.

    Att bygga hela sitt liv på en lögn, eller det som en del kallar en tyst överenskommelse vilket normalt är samma sak har jag testat. Det är inget jag rekommenderar, fungerar säkert för någon men att bära runt den bördan på dina axlar för att skydda någon som har ett eget ansvar tycker jag verkar helt felknullat.

    Om man inte bjuder in den andre till att få reagera och respondera själv underlåter man sin partner att få växa tillsammans, att skapa ett nytt skeende i förhållandet.

    Nej, att inte prata tror jag alltid är baserat på feghet, egoism och potentiell underskattning av sin partner.

    Därmed är inte sagt att jag aldrig kommer att göra så igen, men jag hoppas att jag har lärt mig min läxa. 
    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • P30
    Jag förutsätter absolut inte att den som skall konfrontera (vilket kanske är ett onödigt aggressivt ord) vill att något skall förändras. Jag menar bara att en tyst överenskommelse i ungefär 99,9% av fallen är exakt samma sak som att man INTE har en överenskommelse, att det faktiskt mycket sällan existerar något som en tyst överenskommelse.

    Om man har en överenskommelse så är den uttalad, öppen och ömsesidig, inget annat. Om man därefter kommer överens om att inte prata om den så är den möjligen en tyst överenskommelse. Man kan inte ha en överenskommelse, tyst eller högljudd utan att ha tagit upp det, att båda får säga sitt, att man konstaterar att man är överens och att man kommer överens om hur det skall hanteras framgent.

    Om en person säger att jag tänker ligga med andra och den andre parten inte ger någon respons är inte heller detta en överenskommelse hur gärna man än vill. 

    Att konfrontera i detalj är inte heller något jag haft några krav på, men att berätta att jag vet att du träffar någon annan, jag är ok med det, hur ser du på det räcker. Det öppnar för en möjlighet till diskussion, kommunikation och möjligheter för båda parter att ta upp diskussionen om så krävs senare.

    Jag säger inte att alla lever så, måste leva så eller bör leva så, men det är så jag vill leva. Mina erfarenheter i frågan när jag fört min respektive bakom ljuset och inte låtit henne få ha en åsikt om mina handlingar i vårt förhållande är något jag har en mycket stark önskan om att till varje pris undvika igen.
    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • P30

    Jag tillhör ju dem som tror på att vara rak. Om ni nu skall komma vidare ur det ni hamnat i så tror jag att det krävs 100% ärlighet från båda parter för att ni skall kunna gå vidare. Om du inte vågar kräva det (av rädsla för att bli lämnad) så tror jag tyvärr att din känsla av att du kan lita på henne och som grundas mest på att du inte vågar ställa de jobbiga frågorna och få svar på hur långt hon vågar gå i att berätta saker för dig.

    Hade det varit jag hade jag haft en ny diskussion med henne där jag öppnat med att jag vet saker som du inte vet och skall vi komma vidare ur detta så behöver jag känna att det finns en hundraprocentig ärlighet mellan oss, att vi vågar lita på att vi är helt och totalt raka med varandra just nu.

    Sedan ber du henne berätta allt, på riktigt. Hur länge har de setts, var ses de, hur kommunicerar de, vad gör de, har de haft sex osv. Du berättar förstås inte vad du vet, ställer lite random kontrollfrågor: har det funnits någon annan tidigare, kommunicerar de inte på något annat sätt. Du kan inte berätta vad du vet, utan låta henne berätta allt. När hon är klar frågar du: är det verkligen allt. Och när det kommit lite till frågar du igen. Och igen.

    När det inte finns något mer behöver du göra ett val - har hon inte berättat det du vet för henne kan du helt enkelt berätta att du vet att det finns mer. Jag föreslår att du inte berättar om din upptäckt, att du sett dem förrän du är helt säker på att hon berättat allt.

    För att kunna göra din bedömning kring hur ni skall ha det behöver du höra henne berätta om det du känner till. Jag tror faktiskt att du behöver detta för att ni skall kunna gå vidare. 


    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • P30

    Jag har bara läst TS inlägg denna gång, när tråden startade var jag delaktig i den. När jag läser allt från början till slut är det ju verkligen en resa du har gjort.

    (Du kommer här att tänka att det är en resa NI har gjort...)

    Jag kastas mellan att tänka att du är en misshandlad kvinna i ett destruktivt förhållande där du blivit medberoende till att du kommit i en situation där du tonat ner dig själv till där du inte vågar ställa några som helst krav till att ni är väldigt välfungerande och där du enkelt konstaterar att saker är som de är - och att de är tillräckligt bra.

    Jag känner mest:

    - Det finns en risk med att eftersom du håller dig själv oerhört sysselsatt, så är det bara ett sätt att dämpa ångesten. Det vore intressant att veta vad som hände om du gav dig själv semester på riktigt. Vad händer när du inte har en full kalender och skall bygga, fixa och dona?

    -  Jag tycker att terapeuten agerar märkligt. Normalt ser man till så att familjeterapi alltid hålls på gemensamma villkor. Det anses oetiskt av en familjeterapeut att fokusera så på en person som hon gjort i ert fall. Det brukar vara ett big no-no att ha privata samtal med en part. Sådant skall överlåtas på en enskild terapeut så att familjeterapin är helt gemensam så att ingen person "tar över". I ert fall verkar det (även där) blivit väldigt snedvridet. 

    - Jag vill verkligen be dig att köpa denna bok och se om det finns något i detta som du känner igen. Den kostar typ 150 spänn inkl frakt. Du kan läsa de första sidorna direkt på länken om du vill...
    www.amazon.co.uk/No-More-MR-Nice-Guy/dp/0762415339

    Lycka till. 


    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • P30

    Nej, jag tror inte att du trollar, jag tror att du berättat det allra mesta som det faktiskt är.
    Om man trollar så orkar man inte hålla liv i sin tråd så länge som du orkat (jag har testat någon gång på andra forum, det är roligt ett litet tag, men inte i längden...)

    Skälet till att många tror att du trollar är att du uppenbarligen tänker väldigt lite på vad DU vill och väldigt mycket på vad HON vill. Det känns som att ni befinner er mitt i ett beroende-medberoende scenario där det egentligen i all din text inte finns en enda rad om vad DU vill, förutom att allt skall vara som vanligt. En annan sak som slagit mig är ju att terapeuten har gjort rätt många oprofessionella moves - som att låta en av er gå i terapi hos sig parallellt med parterapin och att kalla in dig på ett möte efter en månad isär från varandra när ni kommit överens om att det skulle gå ett halvår. Att tillbringa 3 månader då man inte lever ihop brukar vara vanligt - jag har också gjort det. Men då var kravet på oss från terapeuten stenhårt:
    Ingen parterapi under tiden.
    Inga diskussioner om framtiden under tiden med varann.
    Inga diskussioner om hur det känns att leva separerat under tiden med varann.

    Detta för att alla under en sådan process går igenom olika steg när det gäller vad man vill och inte, dessa svängningar avtar med tiden och efter tre månader vet man vad man vill. Om man diskuterar det under tiden kommer det att göras i en vågtopp eller en vågdal för en part som då får ett känslomässigt övertag.

    Över huvud taget verkar terapeuten ha tagit din frus sida och kallat in henne när hon varit redo.

    Jag tycker terapeuten skall anmälas, jag har också en stark känsla av att det där inte är en utbildad psykolog, utan en självutnämnd samtalsterapeut, möjligen med några poängs sociologi i botten...

    Oavsett vilket tycker jag, som tidigare att du skall börja träna din kropp, utmana din tanke, tillbringa tid ensam, göra en resa på egen hand, fundera på vad du vill och absolut läsa boken "No more Mr. Nice Guy" av Glover och skaffa några manliga vänner som du träffar regelbundet och kan prata annat än sport och bilar med. 


    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • P30
    Krafs skrev 2013-08-21 13:26:31 följande:
    Sex en längre tid med en annan person innebär att man får känslor. Oundvikligen. Jag vet inte om ett s.k kk-förhållande som har fungerat mer än någon månad.

    Det innebär krasst att din fru kommer ta sig en älskare. Efter några stycken kanske hon blir kär och sedan är separationen är faktum.

    Och TS har inte gjort något för att försöka förändra detta.
    Ifall hon nu har en enormt hög sexlust, och din är helt obefintlig, så innebär det ju att ni inte fungerar tillsammans.
    Antingen försöker ni lösa problemet tillsammans som ett äkta par, eller så skiljer ni er och ger varandra en ärlig chans på varsitt håll.

     
    Jag tycker att det här är krafs. Det är fullt möjligt att ha en KK år ut och år in utan att bli förälskad. Det innebär inte alls med automatik att hon kommer att ta sig en älskare, det innebär inte heller om hon gör det att hon måste ta fler och varken då eller så att hon kommer att bli kär och att det blir separation.

    Man kan ha ett alldeles utmärkt förhållande tillsammans utan sex. Man kan vara utan sex med sin partner och ha sex med någon annan. Det kan finnas känslor eller inte.

    Det är bara TS och hans kvinna som kan bestämma hur de skall ha det. 
    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • P30
    Med Lem skrev 2013-08-21 17:11:00 följande:


    Du har i o f s rätt. Det kan vara så. Dina tänkta bilder av lyckliga förhållanden utan sex och sex helt utan känslor är däremot ovanliga företeelser. När det gäller långvariga kk utan känslor t o m mycket ovanligt.
    Ähh, vet inte hur ovanligt det är. Min sambo har haft en kk som hon träffat till och från i åtta år. Jag är fullständigt övertygad om att om det funnits någon slags känslor där så hade det utvecklats till något annat, om inte annat under singelperioden innan hon träffade mig. 

    Jag har också haft en kk under lång tid för några år sedan, vi har haft sex många hundra gånger och det tog slut när hon träffade sin kille och blev kär.

    Men - vi kanske är unika. 
    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • P30
    Med Lem skrev 2013-08-21 17:46:38 följande:


    Vissa separerar sex från kärlek. De flesta gör det inte över längre tid.
    Unika nej, vanliga/normala absolut inte
    Jaha. Så nu är jag onormal också. Cool
    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • P30

    Tror att jag har skrivit tidigare till dig, men det är svårt att hitta innan jag skrivit det här :)

    Jag lever utanför normen, träffar andra kvinnor. Jag och min sambo träffar andra ihop och ibland träffar hon andra själv också. Jag vet att många, framför allt andra par blir mycket störda när man inte följer normen. Att det blir kämpigt att försvara något som du kanske inte ens vill, men som blir naturligt när diskussionen kommer upp.

    Men det känns ju verkligen som att du behöver ett stöd och fundera på hur du skall komma vidare. Känslan är att hon styr och gör precis som hon vill - och det gör du med. Men att varken hon eller du frågar vad DU vill - och att du bara hamnar i cirkelresonemanget att du inte vet.

    Du behöver hjälp med att reda ut vad du vill. En samtalsterapeut som kan bända och vrida lite. Någon som inte bara tycker att ni är knäppa för att ni inte gör som alla andra utan förstår att det finns andra varianter - men som fokuserar på att du skall må bra.

    Om du är 100% säker på att du vill leva kvar med din fru så länge ni bor ihop, ja då vet du det - och då behöver ni förstås bo ihop för att du skall vilja vara kvar i relationen. Som det är just nu, när du bor i din etta, utan semester ihop och har pysslat om huset som hon bor i med sin älskare så borde du ställa dig frågan: vilket värde har jag för henne - och vilket värde har relationen för mig - annat än i någon slags symbolvärde.

    Så - investera i dig själv. Betala minst 10 gånger för en psykolog. Starta en anonym tråd där du frågar om råd på den ort du finns eller i närheten. Ge det minst tio gånger. Gå två gånger i veckan. Låt dig inte nöjas med vem som helst, ta någon som är erkänt bra och som klarar av att utmana dig på rätt nivå. Se till att gå alla gånger även om det är jobbigt.

    Lev.


    Läs om vem jag är i profilbeskrivningen. Om du vill!
Svar på tråden Min fru bedrar mig - och jag är totalt lurad