Min fru bedrar mig - och jag är totalt lurad

ÅH vad spännande. Om det här nu är sant, TS?

Jag är väldigt intresserad av att höra hur man kan känna det där dubbla. Själv har jag enbart och endast kännt äckel och avsky när jag upptäckt otroheter som min man utsatt mig för. Utöver att jag kännt mig totalt värdelös som kvinna förstås. Att det skulle vara möjligt att känna upprymdhet...bli upphetsad...av att bli sviken och bedragen...är för mig så verklighetsfrämmande att jag knappt kan skriva orden i samma mening som "otrohet". 

Eller tills hon blir säker på att den nya mannen vill ha henne...

Med min erfarenhet skulle jag inte lita på henne för fem öre, men som sagt, hon är en annan person...kanske, kanske är hon ärlig i det hon säger. I så fall är hon väl undantaget som bekräftar regeln bland de som är otrogna. Jag håller tummarna för din skull att det är så.

Återigen min egen erfarenhet: du TS skriver att du till varje pris vill leva med din fru. Att vara så desperat gör att hon (undermedvetet kanske?) ser alla möjligheter att fortsätta med vadsomhelst. Det är precis så min man har gjort. Först när jag på riktigt känt mig beredd (och kunnat visa det) att lämna honom och leva ensam, har han kommit på andra tankar.

Att vara desperat och krypa för någon, låta sig bli trampad på, (även om du inte själv känner som att du gör det - det gjorde inte jag heller!) möjliggör det beteendet som du vill ska upphöra (om du nu vill det, du verkar ju på ett för mig oförståeligt sätt gilla att hon har sex med nån annan och undanhåller det för dig?) 

Det är som Dr Phil sa nångång på ett ungefär: (fast det är väl inte PK att citera honom)- människor behandlar dig så som du låter dem behandla dig.

Det är förenklat men samtidigt så sant.    

TS jag är kanske inte så bra på att uttrycka mig, men det jag vill säga är att jag också upplevde att min man var väldigt mån om mig. Och det var han ju, han ville ju ha mig kvar! OCH samtidigt ville han fortsätta med sina affärer. Men det fattade ju inte jag. Jag tyckte vi hade ett jämlikt förhållande, jag förstod inte andras synpunkter på hur han behandlade mig alls. 

Klart att jag kan ha fel, (och det hoppas jag att jag har) men för en utomstående låter det precis som jag skrev, att du låter henne trampa vidare på dig.

Nja men det låter ändå underligt, er terapeuts arbetssätt alltså.

Jag går ju själv i parterapi med min man sedan mer än 1 år pga hans otrohet osv och vår terapeut har hela tiden varit tydlig med att det är vår relation som är huvudfokus.

Från början sa jag ungefär som du säger i tråden, jag var så säker på att jag ville ha kvar min man och hej och hå. Terapeuten vände ut och in på alla mina (rätt så tomma) argument och han har jobbat jättemkt med min del - att jag har svårt att känna ilska för sveket, hur mitt beteende har möjliggjort min mans beteende, hur jag straffar mig själv på olika sätt osv. Det finns massor som rör dig som person och din del i denna process, även om ert förhållande naturligtvis inte alls är likadant som mitt.

 

TS är nog mogen, insiktsfull, generös och förståndig, men jag väntar ivrigt på nästa steg i hans mognadsprocess - att klara av att sätta gränser kring sig själv.

Nåt som jag själv har svårt med och har gått i terapi för - har blivit mycket bättre men det är tufft.

Som jag ser det är det just den ingrediensen som saknas i TS personlighet (tolkat utifrån vad jag läst i tråden förstås). 

Nej, jag tror absolut inte hon kommer lämna. Hon har det väl bra som hon har det och resonerar som så att "den som tycker att det inte är bra får göra nåt åt situationen".  Väldigt vanigt sätt att resonera enligt min mening.

Sen när det gäller att TS nog är rädd att vara ensam och hellre är tillsammans med någon av fel anledning. För det första så kan inte en utomstående säga vad som är rätt eller fel anledning att vara tillsammans. Det finns otaliga familjer som är familjer för att man har en bekväm livsstil, har barn tillsammans, är bra vänner, tycker om varandras släkt osv. Vem säger att det är "fel" egentligen? Felet uppkommer först när paret är tillsammans av olika anledningar och inte vet om varandras anledning, skulle jag säga.

 Och så det där med att vara rädd för att vara ensam. Den saken förstår jag precis. Jag får fullkomligt panik när jag tänker på att leva ensam resten av livet och jag kan verkligen förstå TS där.