Jätte intressant!

Har sett en del av seminariet (under mogonbolibompa, som fick bli lite längre än vanligt...) och tycker att det var intressant att Neufeld ifrågasätter en del av "nybiologismen". Vi kan diagnosticera barn (och vuxna) utifrån förmågor/ickeförmågor som om de vore statiska "hjärndefekter". Han talar om olika behov som behöver tillfredställas för att uppmärksamheten ska infinna sig, anknytning, hunger, sömn o.s.v. Där är jag helt med. Han talar dock till stor del om mognad i frontala loben som om den vore linjär, vilket man sett att den inte är. Den kan t.ex. påverkas negativt av trauman senare i livet.

Vi kan använda vår frontala pannlob på ett välfungerande sätt i en situation, när vi mår bra, för att i nästa stund tappa den förmågan för att vi hamnar i en situation av psykisk obalans. Jag såg en dokumentär där man utförde hjärnskanningar på personer med psykitrisk diagnos, där skanningarna visade ett visst mönster i frontala pannloben. Forskningsledaren råkade på ett överraskande resultat när han anslöt sig själv till apparaturen vid slutet av arbetsdagen, i samband med att en nära vän kom för att hämta honom. De samtalade om en tidigare skilsmässa och plötsligt fick forskningsledaren själv samma diagnos, tillfälligt.

Själv kan jag verkligen relatera till "temporärt dysfunktionell frontal pannlob". När jag får fullkomligt psykbryt på barnen för att min tröskel är helt nedslipad. Plötsligen har jag ingen alls förmåga att "se bakgrunden" (som Neufeld pratar om), jag kan inte erinra mig att min 3-åring oftast är jättemysig, att min man älskar mig, att jag har ett roligt jobb, att min tonåring är så empatisk och duktig. NÄ, just i den stunden är de typ skitungar (säger jag inte men känner), ingen älskar mig, och jag måste springa iväg och slänga i en dörr och begrava mig under täcket för att inte skrika nåt väldigt dumt.  

Nu går Neufeld faktiskt in på den psykosociala betydelsen, hur den påverkar "mognaden" och hur vi kan "träna fram" mognaden. Men hur får han det så spiksäkert till att medicinering är dåligt? Vi har ju sett att medicinering kan hjälpa både vuxna och barn att hålla signalsystem igång som gör att vi inte känner depression på samma sätt, som i sin tur kan påverka en positiv "mognad" i vår frontala pannlob! Visst ska vi vara försiktiga, så länge vi inte känner till långtidsverkan av medicineringen, men jag får just här en lite kliande känsla av att Neufeld stänger ute viss forskning för att han är mot. 

Hur som helst, absolut jätteintressant  

Ja, det beror ju på hur man tänker om vad som är hönan och ägget. Om man ser det strikt varande en störning i hjärnan som medicinen tillfälligt reglerar och som, när man slutar medicinera, går tillbaka till status quo. Men om man tänker att medicineringen hjälper en person att t.ex. ta sig igenom skolan, bygga upp ett självförtroende, hålla relationer vid liv o.s.v. så att det i sin tur kan ge en mognad och positiva känslor som leder till ökad produktion av dopamin/serotonin o.s.v.

Nu är detta ett hemma-hop-kok-resonemang för jag lyckas inte alls hitta de källor jag var ute och fiskade efter. Är helt säker på att jag för inte alltför länge sedan hörde att de som medicinerats mot ADHD har visat en långsiktigt positiv utveckling i de aktuella områdena i hjärnan.I vissa situationer kan det nog vara så, billig lösning i en fattig vård/skola... Även om det egentligen är så att säga "vedertaget" att medicineringen ska kombineras med psykosociala insatser. Har man väl diagnosen så brukar föräldrar (i alla fall de som jag ser i vår omgivning) få tillfälle att gå föräldrakurser, få vägledning i hur de kan stödja sina barns vardagsliv/skolarbete, barnen får extra stöd i skolan o.s.v. (lite lätt glorifiering kanske)

Men visst vore det strålande om varenda utbildningspolitiker, skolchef, rektor, lärare och fritidsledare fick tillfälle att gå på den här typen av seminarier! Läste i pedagogiska magasinet, för några nummer sedan, en artikel av Jesper Juul där han säger att skolans största problem är att vi tror att barnen bara är där för att få undervisning. Så mycket tid som barnen spenderar i skola/förskola gör att den i högsta grad även är en social plattform. Neufelds beskrivning av hur elever behöver kunna knyta an till de vuxna i skolan, hur man behöver hitta elevernas intresse/motivation och hjälpa dem att stänga ute ("tune out") det som stör, kanske det jobbiga hemma, kanske trixiga relationer i klassen o.s.v. tycker jag är uppfriskande tankegångar (det kan ju behövas en och annan vuxen till i skolan då...)