I969 skrev 2013-01-20 15:36:59 följande:
Har sett en del av seminariet (under mogonbolibompa, som fick bli lite längre än vanligt...) och tycker att det var intressant att Neufeld ifrågasätter en del av "nybiologismen". Vi kan diagnosticera barn (och vuxna) utifrån förmågor/ickeförmågor som om de vore statiska "hjärndefekter". Han talar om olika behov som behöver tillfredställas för att uppmärksamheten ska infinna sig, anknytning, hunger, sömn o.s.v. Där är jag helt med. Han talar dock till stor del om mognad i frontala loben som om den vore linjär, vilket man sett att den inte är. Den kan t.ex. påverkas negativt av trauman senare i livet.
Vi kan använda vår frontala pannlob på ett välfungerande sätt i en situation, när vi mår bra, för att i nästa stund tappa den förmågan för att vi hamnar i en situation av psykisk obalans. Jag såg en dokumentär där man utförde hjärnskanningar på personer med psykitrisk diagnos, där skanningarna visade ett visst mönster i frontala pannloben. Forskningsledaren råkade på ett överraskande resultat när han anslöt sig själv till apparaturen vid slutet av arbetsdagen, i samband med att en nära vän kom för att hämta honom. De samtalade om en tidigare skilsmässa och plötsligt fick forskningsledaren själv samma diagnos, tillfälligt.
Själv kan jag verkligen relatera till "temporärt dysfunktionell frontal pannlob". När jag får fullkomligt psykbryt på barnen för att min tröskel är helt nedslipad. Plötsligen har jag ingen alls förmåga att "se bakgrunden" (som Neufeld pratar om), jag kan inte erinra mig att min 3-åring oftast är jättemysig, att min man älskar mig, att jag har ett roligt jobb, att min tonåring är så empatisk och duktig. NÄ, just i den stunden är de typ skitungar (säger jag inte men känner), ingen älskar mig, och jag måste springa iväg och slänga i en dörr och begrava mig under täcket för att inte skrika nåt väldigt dumt.
Nu går Neufeld faktiskt in på den psykosociala betydelsen, hur den påverkar "mognaden" och hur vi kan "träna fram" mognaden. Men hur får han det så spiksäkert till att medicinering är dåligt? Vi har ju sett att medicinering kan hjälpa både vuxna och barn att hålla signalsystem igång som gör att vi inte känner depression på samma sätt, som i sin tur kan påverka en positiv "mognad" i vår frontala pannlob! Visst ska vi vara försiktiga, så länge vi inte känner till långtidsverkan av medicineringen, men jag får just här en lite kliande känsla av att Neufeld stänger ute viss forskning för att han är mot.
Hur som helst, absolut jätteintressant
yey en själsfrände! ;)
jag håller inte helt med på att han ur endast "mognad i frontala loben" talar linjärt, utan han uttrycker det hela linjärt för att det inte är en så ingåeende föreläsning. Det är lättare att se stora konntraster och att förklara det därifrån, han nämner många gånger att man ser både hos sig själv och andra vuxna som i vissa nya "blandningar" har samma problem. Då lär man sig. Bara för att man kan blanda andra saker är man inte mogen å klar med andra "blandningar".
Samma gällande medecineringen, nackdelen är att de maskerar det man kallar problem, dämpar dem. det är vad medecinen gör. Och resultatet är att det är svårare att lära sig då de dämpar många bra och redan klara "blandningar"
Han är inte emot medecinerig, han säger inte att diagnoserna inte finns. Han säger tvärtom! men att det medecineras och diagnoseras på tok för lättsamt och det kan ställa till grava problem.
Man måste fela för att lära, man måste fundera och låta sig känna för att lära.
Alla stämmer in på krterierna för de flesta popularitets-diagnoserna idag. Beroeende på hur man känner och reagerar på olika situationer.
Jag själv har blivit i min uppväxt, feldiagoserad 3 ggr. (!!!)
Jag vet hur farligt det är.
Medecinerng är bra i många många fall, dock så är tankesättet att "allt blir bra bara av medecinen" helt galen!! (fast farligt vanlig)
medecin och massor med arbete bakom är en bra och fungerande kombo. Men det ena utan det andra kän vara ytterst farligt.
tex. depression. Ja det är mycket bra med medecineringen, men man måste även lära sig att hantera samt kunna få grepp om vad som händer, vad gör en deprimerad, arbeta sig igenom det och lära sig hantera det.
Men idag skrivs det ofta ut medecin och sen släpps man loss. Man kommer ju aldrig ur medecineringen och depressionen finns underliggande kvar sålänge man aldrig får arbeta med den.
