• MaryArden

    tänker stämma brallorna av "pappan"!!

    Anonym skrev 2013-01-16 07:35:52 följande:
    Att skilja sig eller lämna sitt barn är inte brottsligt, därför blir det ingen avtalsbrottslighet. Det är ju det som du inte förstår, han har inte gjort något brottsligt mot dig eller barnet.
    Däremot moraliskt, där har han gjort fel. Och när du ruinerat dig på rättegången så anser jag att du också gjort moraliskt fel mot ditt barn. Den enda som förlorar på detta är ditt barn.
    Man säger avtalsbrott när någon brutit ett avtal. Det betyder inte att man menar att det skulle vara straffrättsligt, det hör fortfarande hemma inom civilrätten. 

    Om vi avtalar om att jag ska leverera ett ton lök till dig och jag inte gör det så har jag inte begått ett brott, det är däremot ett avtalsbrott.  
  • MaryArden
    Anonym skrev 2013-01-16 11:18:49 följande:
    Oj, så du tror inte folk blir stämda för att de inte leverarerar det som är avtalat? Klart de blir, det är ju ett avtalsbrott.
    Dessutom så har inte TS ingått ett avtal när hon skaffade barn. Så därför kan det aldrig bli avtalsbrott i hennes fall.
    Jag svarade endast på det jag citerade, jag skrev inget om ts situation. Du, eller någon annan anonym, skrev att eftersom det inte är brottsligt att skilja sig är det därför ingen "avtalsbrottslighet", jag ville förtydliga att det var att blanda ihop begreppen. 

    Väldigt grovt förklarat: 

    Avtalsrätten hör till civilrätten, och rör förhållanden mellan exempelvis två privatpersoner. Om någon bryter ett avtal är det ett avtalsbrott, och denne kan bli stämd och få betala skadestånd. Det är dock inget brott eller något brottsligt, trots att personen kan bli fälld för avtalsbrottet i domstol. 

    Att en handling inte är brottslig innebär inte automatiskt att det inte är ett avtalsbrott. 
  • MaryArden
    Anonym (TS) skrev 2013-01-17 13:53:49 följande:

    Det låter ju deprimerande om det är sant. Förstår inte på vilket sätt "pappans" avtalsbrott skiljer sig så markant från andra avtalsbrott.. Avtalsbrott som avtalsbrott liksom.. Det är en unken bäver begraven nånstans. Det kan inte vara rätt att man ska kunna komma undan vissa avtalsbrott helt godtyckligt.
    Ett problem är att det måste vara ett avtal som godkänns av rättsordningen, vilket jag har svårt att se att erat skulle göra. 

     
  • MaryArden
    Iam skrev 2013-01-17 14:08:39 följande:
    För att det finns vissa saker man inte kan skriva avtal kring, och känslor är en sådan sak.
    På samma sätt som det inte är ett avtalsbrott att sluta älska, även när man lovat att göra det livet ut.  
    Får erkänna att jag inte följt tråden, men det är väl inte känslor som ts har velat stämma om? 

     
  • MaryArden
    belz skrev 2013-01-17 17:05:09 följande:
    Wow. Det där med att sätta ovilliga fäder på pottan är tydligen känsligt för många. Eller hur är det TrendyFarsa? :)

     En här i tråden har redan konstaterat att det skulle vara intressant att se vad som händer med anmälan/stämningen. Många har dessförinnan redan givit sin dom... utifrån sin (tydligen) funna rättspraxis. Jag sitter med spänning och väntar på besked.

     Jag tycker att det är intressant att moraliskt rätt och juridiskt rätt kan skilja sig så mycket åt. På ett stadie kan jag förstå, kriminalitet är till exempel någonting som samhället förlorar på och därmed kan jag tänka mig att det juridiskt sätt även bör anses vara juridiskt fällbart, samtidigt som det finns de människor som inte berörs av det moraliskt alls.
     Tjänar samhället på faderslösa barn eller ensamstående föräldrar? Vad jag vet så går samhället in och betalar underhållet åt den frånvarande föräldern om denne inte har någon inkomst, och gör på så sätt denne även skyldig att betala tillbaka pengarna när föräldern skaffat en inkomst igen. Får föräldern ingen inkomst så kan den ju aldrig betala åter de där pengarna. Vad finns det att tjäna på barn som blivit utan en förälder? Försäljning av antidepressiva? Annan försäljning?
    Skiljer de sig verkligen så mycket åt? Säg att ts hade suttit i exakt samma situation, men att barnet hade varit ett ting. Säg en lägenhet. Då hade hon troligen haft såväl ett gällande avtal som rätt till skadestånd. Jag skriver troligen eftersom jag inte vet exakt vad de kommit överens om och vad som är dokumenterat, inte för att juridiken är otydlig. 

    Nu är det inte en lägenhet, utan ett barn. Då är det barnets rätt som måste gå först, oavsett vad parterna avtalat. Det är inte i barnets bästa att tvingas vara hos en föräldrer endast för att den inte känner för att betala sin del, en risk som skulle vara stor om den här typen av avtal gick att genomdriva. 

    Barnets rätt är moraliskt mer rätt än ts rätt, och juridiken följer här det som är mest rätt.  

    Jag har tidigare sagt att jag håller med ts, på ett moraliskt plan. Jag tycker att hon har rätt, och trots att jag har svårt att se något scenario där hon når framgång i domstol hoppas jag ändå att hon har lust och ekonomi att fortsätta processen. Jag tror att vi kommer att se åtminstone ett utredningsarbete av hur sådant här ska hanteras inom de närmaste 20 (kanske 10) åren, och frågan är intressant. 
Svar på tråden tänker stämma brallorna av "pappan"!!