tänker stämma brallorna av "pappan"!!

Kul att du kallar det att "slava" att vara med ditt barn. Visst att det inte alltid är jättekul att vara ensam med barn och att man behöver paus, men om du känner att du slavar mer än 50% av tiden så är nåt fel. Varfr inte bara gå vidare med huvudet högt som en vuxen människa istället? Tycker det är barnsligt och löjligt att hämnas sådär, hur gammal är du egentligen? Självklart ska du kräva det du har rätt till, alltså hälften av kostnaderna kanske etc, men att "stämma brallorna" av honom bara för att straffa honom är väl ujävligt onödigt? Han vill inte vara med dig, bara acceptera det, skulle du hellre velat att han ljög och låtsades som ingenting och fortsatte vara med dig fastän han inte vill? För han kan ju int ekonteollera sina känslor. Däremot så är det riktigt kassta tt han inte träffar sitt barn, men det kommer han antagligen själv inse en dag och må dåligt över och vem vet, om du gått med huvudet högt så kanske han tillochmed våndas resten av livet av sitt gdåliga samvete. Stämmer du brallorna av honom och straffar honom så kommer han bara hata dig och tycka att du förtjänat allt han gjort mot dig istället. Vill du inte att han ska ångra vad hon gjort? Eller vill du bara att han ska må dåligt i allmänhet?

Har bara läst TS, men att "stäma byxorna" av någon låter ju mer som om du vill tanka ut så mycket bara du kan snarare än att du bara vill ha normal ekonomisk kompensation, int eheller att du tänker ruinera honom så gott det går låter som om du bara vuill ha kompensation. Försöker du bara lura mig eller lurar du dig själv också?

Varför vill du hämnas då?

Nej, hon skriver att hon ska stämma brallorna av honom/ruinera honom. Hade det bara handlat om att få ersättning för delen han inte gör så borde hon väl istället ha en konkret summa hon vill ha av honom som hon tycker kompenserar det, att hon vill roffa åt sig så mycket hon bara kan tyder ju jävligt starkt på att hon bara vill hämnas, dvs ruinera honom. Det är ju skrivet med versaler mellan raderna i princip, hade det handlat om kompensation hade hon väl pratat om att HON vill ha en stor summa penar osv, men nu handlar allt om honom, byxorna ska stämmas av HONOM, HAN ska bli ruinerad, honv ill ju bara att han ska må dåligt. Mamman kan också välja bort barnet, precis som pappan gjort, sen hade det kanske varit galet, men helt ärligt så är dte ju faktiskt så, ingen tvingar henne att ta hand om barnet, inte barrnets pappa heller. Varför ska man ens tänka på "hans del" och "hennes del", det är barnens delar! Inte konstigt att barn nuförtiden känner sig förbisedda när allt bara handlar om föräldrarnas rätt att slippa vara med barnen

Egentligen inte, hon kan gå till soc och säga att hon inte vill ta hand om sitt barn, hon kan släppa barnet utanför pappans dörr och åka iväg om hon vill, hon kan adoptera bort, som sagt; ingen tvingar henne. 

Jag tycker bara han gör fel mot barnet faktiskt. Det är barnet som är huvudpersonen här, han ha ringet ansvar gentemot TS, bara mot barnet

fast med förhållanden och barn så är det ju lite mer känslor än gällade toastolar, och toastolarna har du antagligen betalat för också. Ska man stämma för avtalsbrott när den andra vill skiljas också? Jag menar när man gifter sig så brukar man ju lova att älska den andra i nöd o lust tills döden skiljer en åt typ. Kan jag stämma min kompis som sa att hon skulle träffa mig en gång och sen smsade hon den dagen och sa att hon kommit på att hon intekunde för hon skulle på släktmiddag? det är ju också ett avtalsbrott. Tro mig, du kommer ingenstans med det i rätten, speciellt int enär bevisbördan ligger på dig som anklagar, hur ska du bevisa att ni haft något avtal alls? Och även om muntliga avtal gäller så är jag inte sker på att nåt man bara säger gäller som ett muntligt avtal, tror att båda måste vara överens om att det faktiskt är ett riktigt avtal ni gör för att det ska räknas

Sen tycker jag att Ts borde räknat med att det fanns en risk att hon skulle bli ensam redan när hon skaffade barn. Jag säger alltid att man ska inte åta sig något där man anser att man är beroende av någon annan för att klara det, för man vet aldrig vad som händer. När jag blev gravid med mitt andra barn så ställde jag mig frågan "klarar jag av två barn själv?", dett avar inte för att jag tvivlade på min relation eller för att jag tycker att kvinnan ska göra allt eller whatever, Men folk kan dö, folk kan bli handikappade, barnär ett jävligt stort ansvar och om man inte tror att man klarar att ta hand om ett barn själv elle rinte är beredd att göra det så ska man enligt mig undvika att skaffa barn i så stor utsträckning man kan. (eller har du enorm familj o massor av vänner att förlita dig på om mannen tuppar av så kan du väl visserligen räkna med att iaf nån av dem kommer finnas där och hjälpa, men ändå). Min mamma hade en granne där mamman fick en hjärnblödning precis när andra barnet fötta, då blev pappan (som själv gick på kryckor pga en skada han hade) själv med två barn, varav en nyfödd och en fru som var i princip helförlamad, som inte ens kunde prata eller kommunicera överhuvudtaget eftersom den delen av hjärnan som vet hur man kommunicerar hade stängt av sig. Jättehemskt! Men det är sånt som verkligen kan hända vem som helst, sen finns det ju självklart hjälp att få i såpass extrema situationer. Men tycke riallafall att man är lite naiv om man inte ens tänkt tanken på att man skulle kunna bli själv med barnet, oavsett hur kär man var.