tänker stämma brallorna av "pappan"!!

Jag tycker synd om dig, TS, som bär på så mycket bitterhet och hat i ditt hjärta. Det måste ju vara oerhört tungt, och tar sig säkert också uttryck i fysisk form, t.ex. migrän, huvudvärk, smärttillstånd, magproblem...

Jag var 17 år då jag var i exakt samma sits som du. Det var min pojkvän som ville ha barn, och jag gick med på det eftersom han verkade längta så starkt efter en liten. Men kalla fötter fick han och drog när jag var i vecka 10, och jag lämnades ensam kvar med det barnet han ville ha, som han drömt om.

Men till skillnad från dig TS så kunde jag hantera det på ett konstruktivt sätt. Jag gjorde det bästa av situationen, kärleken till barnet växte sig stark i samma takt som magen växte, och när barnet föddes kändes det som om mitt liv äntligen hade fått en mening. Jag tog tag i mina studier och ordnade upp mitt liv. Jag tyckte synd om barnets pappa, som inte förstod vad han gick miste om, och jag har aldrig krävt någonting av honom, utan lät honom hållas på avstånd.

När barnet var två år träffade jag min nuvarande man, så nu har barnet en fantastisk styvpappa och jag får avlastning för första gången sedan barnet föddes. Även om jag varit en underbar mamma till mitt barn så är det skönt att ha någon att dela både glädjen och bekymren med. Man har någon att bolla med när barnet blir sjukt - ska vi åka till läkaren eller inte? Och man har någon att glädjas med när det går bra - idag lärde hen sig att skriva sitt namn själv! Mest av allt är det glädje och tacksamhet över barnet som genomsyrar mig! Vilken tur jag har som fått bli mamma åt ett så fantastiskt barn! Hen kan ingenting åt att hens pappa inte vill ha henom.

Även om man är två om att skaffa barn, så anser jag att mamman är förälder till 100% och pappan är förälder till 100%. Man kan inte vara förälder till 50%, det funkar liksom inte så. Det är allt eller inget, endera älskar man barnet och vill dess bästa, eller så gör man det inte.

Tyvärr verkar det som om du TS har virrat bort dig i ditt hat och din bitterhet och inte längre kan se barnets bästa. Det handlar inte om vad vi som föräldrar har rätt till, utan vad våra barn har rätt till, nämligen ett tryggt och kärleksfullt hem, oberoende om det finns en eller två eller flera föräldrar i det hemmet.

Ett litet tillägg:

Om du TS stannar kvar i din bitterhet så är det bara du som lider av det. Den enda som mår dåligt är du (och i förlängningen givetvis ditt barn också, om du låter det gå ut över henom). Barnets pappa däremot, han går vidare med sitt liv och gör vad han vill och mår bra, medan du sitter där och matar ditt hat och mår bara sämre och sämre.

Släpp idioten och gå vidare du också. Acceptera att nu ser situationen ut såhär, pappan vill inte ha sitt barn och du måste inse att det finns ingenting du kan göra åt det. Absolut ingenting.

Du kan alltså välja hur du hanterar situationen.

Att stämma honom kommer inte att ge dig annat än skulder för advokatkostnader och ännu mera bitterhet.