tänker stämma brallorna av "pappan"!!

Ok så TS är bitter, men ensamstående pappor de är hjältar eller. 

Men "pappan" är ju REDAN förälder oavsett vad han tycker om det och barnet går inte att få ogjort. Man kan dock inte tvinga en förälder till nåt annat än att betala underhåll för sitt barn enligt dagens lagstiftning. Men det är inte det frågan handlar om för mig. "Pappan" får göra precis som han vill med sitt liv. Det är inte min sak att diktera vilken sorts relation han skapar till sitt barn. Däremot är det min rätt att stämma honom för att ha brutit vår överenskommelse om att ta hand om barnet tillsammans. Om jag lyckas driva igenom frågan i domstol och vinner kommer mitt barn dessutom gynnas indirekt genom att hushållets privatekonomi förbättras och barnet därmed också får högre levnadsstandard.

Så jävla less på alla jävla män som är så jävla pigga på att stoppa in sin jävla K_K o tillverka dessa små liv men sen drar dom vidare till nästa brud.. Fan sterilisera dom 

Ts - har du en aning om vad det kostar att driva en civilrättslig process?
Och vad gör du när du förlorar (tänker inte ens skriva "om")? Kommer du inte då bli ännu bittrare på ditt ex när du dessutom får stå där med tiotusentals kronor, kanske till och med ett belopp i hundratusenkronorsklassen, som sluträkning för en otroligt vag sakframställan?

Hur du hittat en jurist som ställer sig bakom detta och anser sig kunna driva igenom detta i svensk domstol är för mig helt ofattbart. 

Att kräva högre underhåll är en sak, där hade du haft en chans, men avtalsbrott och skadestånd...? Och dessutom tro att du kommer få ett skadestånd som ruinar mannen ifråga? Vi lever i Sverige, inte i USA, skadestånden i detta land uppgår inte till den vida rang.
 

... och allt är exets fel. 

Jag tvivlar å det grövsta att det ens blir en process av det hela, som sagt, jag kan inte se att sannolikheten att någon jurist skulle kunna tänka sig att driva detta ärende på ett framgångsrikt sätt.

För att göra en lång historia kort så skaffade jag barn med en low life. Vi var överens om att skaffa barn men nånstans i mitten på graviditeten kom han på att varken jag var kvinnan i hans liv eller att han var mogen för barn. Han har träffat sitt barn EN ENDA gång på fjorton månader och vägrar ha någon som helst kontakt med barnet. Han lever vidare livet precis som om inget hänt. Jobbar på sin karriär, festar på helgerna och drar på långsemester med sin nya flickvän för lite sol och bad. Själv tar jag hand om barnet utan någon som helst avlastning och har varit tvungen att byta jobb (nerköp) eftersom jag inte längre kan jobba obekväm arbetstid (det finns inget nattis i vår kommun). Jag ser på ett barn som ett gemensamt ansvar och ser hans ointresse som ett avtalsbrott mot vår överenskommelse att skaffa barn TILLSAMMANS. Han har utan mitt godkännande dumpat över sin del av ansvaret på mig. Jag älskar mitt barn och tar gärna hand om min halva. Den andra får pappan stå för. Har nu tagit kontakt med en jurist och ska stämma den så kallade pappan på ekonomisk ersättning för att jag tvingas göra även hans jobb. Tänker ruinera honom så gott det går. Veckan har 168 timmar. Jag slavar alltså 84 timmar i veckan åt "pappan" gratis. Förhoppningsvis inte länge till. Har ni några tips eller råd på vägen till en stämningsglad mamma?

Det handlar också om hur mycket extraarbete jag tvingas utför varje vecka på grund av "pappans" avtalsbrott (hans arbete). Veckan har 168 timmar. Barnet sover i runda slängar hälften 84 timmar och är på förskolan 40. Eftersom man som förälder ändå har beredskap under de timmarna och kan tvingas till arbete så är det värt kanske hälften, 62 timmar av arbete. Resterande 44 timmar handlar om att ta hand om barnet. Det blir sammanlagt 106 timmars arbetsvecka. 53 timmar i veckan är mitt ansvar. 53 timmar är "pappans" ansvar. Med andra ord utför jag 53 timmar gratisarbete i veckan åt "pappan". Det finns roligare saker att göra än att tvingas göra någon annans arbetsuppgifter gratis.

Problemet är att jag inte kan lämna över halva barnet till myndigheterna. Jag vill ju behålla "min halva" eftersom jag älskar barnet.