Så ledsen över vår 15 årings beteende. (långt)

Är så fruktansvärt ledsen över hur otrevlig min 15 åriga dotter är. Känns som vi misslyckats totalt med henne. Det här hände nu på morgonen: Jag hör hur 15 åringen fixar i köket. Titta in och frågar om hon sovit gott. Samtidigt som jag stänger till dörren lite, så inte 2 månaders lillasystern ska vakna av ljudet från stavmixern som 15 åringen använder till att göra en smoothie. 15 åringen fräser surt: "Gå och lägg dig igen!!" Frågar då varför hon är så sur? Då säger hon: "Du kommer in hit och är allmänt ofräsch." Blir ledsen av hennes svar. Säger: Vad har jag gjort dig?Jag måste väl kunna fråga hur du sovit. Det finns ingen anledning att vara otrevlig. 15 åringen säger med sarkastisk ton: "men förlåt då!" Jag går på toa och kommer sen ut i hallen där nu 15 åringen står och sminkar sig. Säger till 15 åringen att jag blev ledsen av hennes sura kommentar. Samt ledsen av att hon inte gratulerade mig på min födelsedag dagen innan. 15 åringen säger då: "Jag grattade faktiskt dig." Vilket jag inte hört och säger det till henne. Men hon säger: "grattade dig när du satt i soffan, men du reagerade inte". Säger att om jag inte hörde det, så kunde hon sagt det igen. Får ett otydligt svar om att hon nu måste tänka på skolan. Eftersom vi håller på att planera att resa till USA för att hälsa på min makes syster. Så tittar vi på flygbiljetter och har pratat med barnen om de vill resa. Vår mellandotter som är 13 år, är jätte optimistisk och vill gärna åka. Hon ser fram emot att resa till USA. 15 åringen visar ingen entusiasm alls. Vi hade först tankar på att vara i USA i 4-5 veckor, för att hinna göra saker när man ändå är där. Barnen har aldrig varit i USA. Igår sa 15 åringen, "jag följer med om vi bara är borta max 3 veckor och inte en dag längre". (Anledningen enligt henne: Hon vill hinna umgås med kompisar på sommaren) Vi har sagt till henne att om hon inte vill följa med så får hon bo hemma hos farmor och farfar. Vilket hon inte heller vill. Vi litar inte på att låta henne vara kvar i stan och bo med någon kompis, och ser inga andra alternativ än farmor och farfar, som hon alltid haft bra kontakt med innan. Tillbaka till det som händer under morgonen: Kommer kanske boka biljetter under dagen, då jag kvällen innan sett ett bra erbjudande. Inser själv att det var dålig timing med dålig start på morgonen. Men vill veta om hon vill följa med oss eller inte. Vill att hon ska veta att vi försöker att kompromissa, så frågar jag henne på morgonen. Om jag ska boka biljett till henne med, med om vi bara är borta i 3 veckor? Då säger hon: Har ändrat mig nu. Vill vara borta max 2 veckor. Jag säger då att vi redan har kompromissat och att vi kommer vara borta minst 3 veckor. Varpå 15 åringen säger: "Då följer jag inte med". Säger till henne då att, alternativet är att följa med eller vara hemma hos farmor och farfar. 15 åringen blir sur och börjar hota med att hon minsann inte tänker stanna kvar hos dom. Hon tänker minsann sticka därifrån och dra in till stan. ( Farmor och farfar bor på landet, och det tar säkert 1 timme att gå till bussen. ) Vilket jag påminner henne om. (Hon orkar normalt fall knappt gå 15 min för att gå till affären hemma.) Hon säger att hon minsann har vänner i stan som har bil som kan hämta henne. Jag blir arg på hennes arrogans. -Säger till henne att resten av familjen vill vara borta minst 3 veckor, och att hon inte kan styra ich ställa och sätta egna villlkor. Säger att vänner inte är viktigare än att vara med familjen. Vänner kommer och går men familjen finns alltid med en. Då säger hon: "Vi är ingen riktig familj ändå! Du får väl skylla dig själv att du skaffade barn." Det verkligen skar i hjärtat av hennes kommentar. Jag började gråta, och sa: "Vet du hur mycket du sårar mig, när du säger så?" 15 åringen säger nåt i stil med att hon måste vara ärlig. Jag går till vardagsrummet och känner mig helt tom och ledsen inombords. 15 åringen går till skolan utan att säga nåt mer till mig. Var bara tvungen att skriva av mig. Kommentera gärna, och om ni vill säga att jag är en misslyckad förälder, så vet jag redan det. Men på något sätt verkar vi lyckats med 13 åringen. Hon är det motsatta till 15 åringen just nu. Hon såg att jag var ledsen och gav mig en stor kram innan hon gick till skolan.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-01-10 10:13
Skriver från min iPhone. Så jag får inte till några radbrytningar. Hoppas någon orkade läsa den massiva textklumpen ändå. :/

M i l l a n

Äldre 10 Jan 11:12

#6

Tack för att ni orkat läsa och kommentera:
Det stämmer att det är mer än hormoner hos 15 åringen. Hon har stora problem i skolan. Vi har kontakt med Bup, dels för att det varit känslomässigt stormigt kring henne sen 7an. Skolsyster har även skickat remiss till Bup, för att göra en utredning kring om hon kan ha Adhd eller något annat. Hon har skolkat massor då hon inte kan koncentrera sig i skolan. Det är sista terminen innan gymnasiet, och det är osäkert om hon ens kommer in på ett vanligt program som hennes betyg såg ut i höstas. Det är säkert väldigt jobbigt för henne.
Jag vet att jag kan vara "mjäkig", för det tycker min make också. Med honom kan hon inte köra med på samma sätt. Han är mer bestämd och tar inte vad som helst. 15 åringen tycker pappa är jättedum då han alltid varit mer bestämd och rak på sak.
Jag och maken försöker alltid prata ihop oss så vi ändå går på samma linje och har samma regler. Att ha en enad front, så inte hon kan försöka styra och ställa oss föräldrar mot varandra. Tidigare så har min make blivit så arg tidigare så han slängt till med ett straff innan han pratat med mig. Han har mindre tålamod och kan ryta till på skarpen innan jag gör det. Tyvärr så har det inneburit att hon tycker pappa är jätte dum och elak. Vi har försökt ändra på det genom att jag ska ta en mer framträdande roll och låta pappan få bygga upp sin relation till dottern igen. Vår 2 månaders dotter är ett helsyskon men en liten sladdis. Så det är inte med någon ny man jag har skaffat barn med.
Angående om jag är som en hormonstinn tonåring. Så kan jag erkänna att jag haft lätt till tårar nu under och efter graviditet. Tror hormonerna spökar fortfarande medan jag ammar. Det är ingen ursäkt och jag gör allt för att hantera mina känslor. Vilket inte alltid går så bra. :/

M i l l a n

Äldre 10 Jan 11:16

#7

BELLAm2: Har tänkt så också. Hon kan känna sig lite besviken på den nya bebisen. Sen att vi borde bara säga att vi åker, utan att fråga om hon vill eller inte.
Maken är bara rädd att få dras med en sur och grinig tonåring i flera veckor på semestern.

M i l l a n

Äldre 10 Jan 13:53

#9

Tack för alla tips. Har försökt få med henne ut, för att ex ta en fika eller promenad. Hon vill nästan aldrig och man vill inte tjata hur mkt som helst. Jag och min man pratade idag om resan. Jag föreslog att vi bara tar med henne oavsett. Men det vill inte min man. Han vill inte ta med och betala för henne när hon sagt att hon inte vill följa med. Han tror att hon mest kommer förpesta semestern för oss andra då, genom att vara sur och grinig. :/ Funderar på att skicka ett sms och be henne tänka på om hon vill följa med till ikväll.

Så ledsen över vår 15 årings beteende. (långt)

INNEHÅLL