Madeleine Louise skrev 2012-12-28 13:13:00 följande:
Men ett barn med downs syndrom, hiv eller aids kan bli frisk? Och vadå normala? Tycker du att barn med SN är onormala? Varför kan du ens tänka dig att adoptera ett barn med special needs (speciella behov) om du tycker att barnet är onormalt?
Jag har absolut hört talas om hur barn beter sig men tyvärr kan jag inte säga hur alla barn är eftersom alla barn är unika (även de med alkoholskador beter sig olika och har olika symptom). Ett barn med autism t.ex. kan vara både svårare eller lättare att hantera än ett barn med alkoholskador. De allra flesta barn (både med och utan SN) som adopteras ligger ju faktiskt efter i utvecklingen.
Är man inte beredd att acceptera ett barn som behöver mycket uppmärksamhet, stimulering, kärlek, lugn och rutiner så tycker jag inte att man är beredd att adoptera ett barn. Det är INTE samma sak som att få ett eget barn. Ett adopterat barn har en väldigt tuff bakgrund och då måste man kunna hantera alla slags incidenter som uppstår oavsett vad barnet har för diagnoser eller inga alls. För mig är det självklart att risken för "koncentrationssvårigheter, avsaknad av empati, hyperaktivitet, inlärningssvårigheter och raseriutbrott" ökar med ett adopterat barn. Det är förståeligt med tanke på att barnet blivit övergivet av sina egna föräldrar och i flesta fall kommer från U-länder.
Därför att min gräns går vid alkoholskador.
Okej om barnet har HIV, Downs Syndrome eller missbildade armar/ben. Men alkohol skador är för mycket helt enkelt. Ett barn som har downs syndrome kan man t ex lämna i 2 minuter på golvet ensam o leka ifall man måste kolla på köttfärspajen i ugnen och gäster är på väg, har barnet grava alkoholskador så kan han/hon typ hinna skada sig själv under den sekunden man vänder ryggen.
Oftast är dom väldigt grava, ifall man adopterar alkohol skadade barn från t ex ryssland.
Klart man kan ge dem mycket uppmärksamhet, stimulering, kärlek lugn och rutiner, det är ju det alla barn tycker om även de friska. Men barn med alkoholskador reagerar starkt vid minsta lilla förändring, och kanske beter sig som 4 åringar när de är 14.
Jag menade inget illa med ordet "onormal", men det är ett känt faktum att alkoholskador är något barnen får leva med resten av livet, och kämpa med.
Det är tufft att adoptera ett alkohol skadat barn, så för att det skulle bli bättre för barnet också och för psykiska pressens skull så skulle jag behöva ha en man att dela ansvaret med ifall jag tog den utmaningen att adoptera ett alkohol skadat barn som det innebär. Så som singel skulle jag inte adoptera ett gravt alkohol skadat barn. Men jag har djup respekt till dessa härliga och starka och kärleksfulla föräldrar som gör detta.
Efter i utvecklingen är en annan sak än alkoholskador, för barn från fattiga länder kan utvecklings förseningen helt enkelt bero på näringsbrist.
Snälla försök inte ge mig dåligt samvete, jag ser att alla barn är lika mycket värda absolut, men vet var min gräns går.
