Hotfull mot min son och mig

Vi spenderar julhelgen på annan ort, på tåget på vägen hit är sonen glad och pratar mycket. Han är 4 år och ser fram emot att åka hem till mormor där vi inte varit sedan i November. Plötsligt kommer en kraftfull och arg röst från en stor man som ställt sig upp och vänt sig mot mig och säger "Kan du få tyst på din jävla ungjävel!" 

Den här mannen kan inte vara mer än 37 och är enorm. Han beter sig hotfullt. Jag ställer mig genast upp och tar min son i försvar. Får ur mig frågan hur han kan tala så framför ett barn. Han säger att jag är en dålig förälder som inte kan uppfostra mitt barn, att han har betalat för tågresan precis som vi. Nu är det inte så att min son varken skrek eller sprang omkring, även fast jag inte tycker att ens sådant förtjänar hans hårda ord.

Jag blir avbruten varje gång jag försöker prata, men fick ur mig att jo hans föräldrar har ju gjort ett bra jobb. En kvinna står upp till mitt försvar vid ett par tillfällen. En ynkrygg till kille sitter med huvudet ner i hans mobil hela tiden. Min mors ögon fylldes med tårar hon kämpade med att hålla tillbaka. Min son som inte riktigt förstår allvaret pratade tillbaka emot han när jag gjorde det.

Jag var faktiskt rädd att han skulle slå min son och mig. 

Under ungefär 10 minuter pågår detta, han säger ungjävel minst 6 gånger. Förklarat efteråt för min son att den där mannen inte har någon rätt att tala till barn och kvinnor på det sätter och att det är något fel på mannen.

Sonen lekte med flipsätena vid barnvagnsplatsen och ramla en gång på golvet. Inget jag anser vi förtjänade den behandlingen för.

När den här mannen var påväg mot dörrarna för att gå av säger en gammal man att det var bra gjort till honom varav den här mannen ger honom en klapp på axeln. Mannen vänder sig sen till kvinnan som stod upp för mig och min son och säger "Kan man inte ens säga till någon utan att någon lägger sig i", hennes svar uppfattar jag inte. 

Vi gick av på samma hållplats och jag känner mig faktiskt otrygg. 

Det här känns jobbigt, måste jag erkänna, fast jag försöker gå vidare. Tänkte att det kanske därför kan hjälpa mig att dela med mig att upplevelsen här. Undrar vad ni som läser detta har för synpunkt.  

Överdriver jag? Borde jag bara strunta i detta?

Vet inte om jag har lagt posten i rätt kategori, valde det jag kände passade bäst.